Tip:
Highlight text to annotate it
X
"Edit: Dirawi" är samtalsprogrammet om vår tid, EN berättelse åt gången.
Författaren och journalisten Duraid al-Khamisi...
...vi får nog ett spännande samtal.
Du har precis släppt boken "Regnet luktar inte här".
Det känns väldigt bra. Boken belyser viktiga ämnen.
Dels de här flyktingströmmarna...
...med tusentals människor som tar oerhörda risker–
–för att ta sig till Europa. Dels vad de flyr ifrån.
Jag är född i Irak, ett land som präglas av våld, misär och lidande.
Och vad som väntar i Sverige... De sakerna har jag försökt belysa.
Vi ska prata om det i dag. Alla har kanske inte koll på din bakgrund.
Därför har vi ordnat en "fusklapp".
Duraid Al-Khamisi, född 1986, kom till Sverige som åttaåring.
Han är journalist och har skrivit boken "Regnet luktar inte här".
Duraid föddes i Bagdad. Hans pappa var en skicklig guldsmed.
1990 började Kuwaitkriget.
I natt inledde USA kriget mot Irak.
Hans familj flydde bombningarna.
Efter kriget var Irak instabilt.
Duraids far trakasserades av Saddams hemliga polis.
De lämnade Irak för Sverige. Om Sverige visste Duraids pappa detta:
Palme hade medlat i kriget mot Iran, Volvo och Scania fanns i Irak.
Och Tomas Brolin var en av hans fotbollsidoler efter VM 1994.
Familjen flög till Ryssland och tog en båt från Litauen över Östersjön.
Hur skulle du säga att båtfärden var?
Det var en jättejätteliten båt, väldigt litet fiskeutrymme.
Trångt, kvavt, dålig luft... Ingen mat.
Och alla människor har behov som man utför där man sitter...
Fyra fem dagar, jättemörkt, sjösjuka, jättesvår resa...
Sen kom du till Sverige. Var Sverige som du hade väntat dig?
På sätt och vis. Människosmugglaren sa att Sverige var ett fint land–
–att vi skulle få träffa tomten, att det var skog och stugor och så.
Vi kom till Flen, till en flyktingförläggning.
Man saknade familjen, och allt var nytt och man kunde inte språket.
Man satt i ett klassrum... Här började det nya livet.
Så på sätt och vis var Sverige som jag väntat mig.
Sen flyttade vi till Åkersberga.
Där började en helt annan tillvaro växa fram.
Mycket rasism, konfrontationer, folk som inte ville ha oss där.
De kände sig hotade av vår existens.
De ville påminna oss om att Sverige inte var vårt land–
–genom tillmälen, svordomar, trakasserier...
Det fanns tillfällen... Jag träffade senast i går en barndomsvän.
Vi jämförde minnena av när vi brukade samla kundvagnar vid Ica.
–Det har man gjort! –Eller hur?!
Delat ut tidningar... Man kunde inte vara en belastning för föräldrarna–
–så man försökte klara sig själv.
Efter två år flyttade ni till Husby.
Det var ungefär som att öppna ögonen för en ny värld.
I Husby behövde jag inte anstränga mig för att passa in.
Min rätt att existera blev aldrig ifrågasatt av barn i min omgivning.
Inte av barn, men kanske av lärare. Förväntningarna blir lågt ställda.
Du får höra att du inte kommer att lyckas, att du är ouppfostrad.
Du har inte lärt dig rätt värderingar.
Så du börjar utveckla ett slags självförakt, ett självhat.
Du ser dig med förtryckarens ögon. Och när förtryckaren vill markera–
–att du har ett lägre värde, då börjar du leva upp till det.
Du hittar andra vägar, vill inte tillhöra förtryckarens värld.
Du kör din grej.
Hur skulle du säga att du som barn betedde dig?
När man försöker passa in, försöker man inte synas så mycket.
Jag hamnade i slagsmål. Våldet gav mig ett språk.
Jag märkte att jag kunde slå mig ur det mesta–
–och få status och respekt.
–Jag hade frustration i mig. –Var kom den ifrån?
Av samhällets...orättvisor, av mina föräldrars marginalisering.
Av fattigdom, av att ha levt ett liv där du egentligen inte har...
Du lever ett liv som barn inte ska leva i ett jämlikt samhälle.
–Var det det som skapade ilska? –På den tiden, ärligt talat...
Jag var helt omedveten om det här. Fattigdomen var så normaliserad–
–att jag inte tänkte på hur fattiga vi var.
Först i vuxen ålder, runt 20–22 när man började tänka–
–och delta i seminarier–
–förstod man att de erfarenheterna är vanliga.
Vad var det för känslor du hade som tonåring?
Vad hade du för tankar?
Jag var väldigt arg och frustrerad.
Jag hade förlorat all respekt för samhället, lärare, tjänstemän.
Jag hade tappat allt framtidshopp. Jag ville jättegärna bli journalist–
–men hur skulle jag bli det när jag levt ett liv som var så destruktivt?
Jag hittade en alternativ maktordning–
–och tog tyvärr destruktiva vägar.
Rami, en av dina bröder, var med och startade organisationen Megafonen.
–Berätta vad han betyder för dig. –Han har varit en inspirationskälla.
Han har haft ett driv mot orättvisor och ett samhälle som begränsar folk–
–så han har betytt jättemycket.
Amie Bramme Sey har träffat honom.
Hur var det att växa upp med din bror när ni kommit hit till Sverige?
Vår uppväxt kännetecknades mycket av en social frustration hemma.
Han hade mer minnen från släkt och vänner och från flykten från Irak.
Jag hade inte det.
Att vi lämnade en plats som betydde mycket för honom satte spår...
...på ett destruktivt sätt, medan det inte var så för mig.
Jag visste inte vad som hänt tidigare eller hur livet i Irak var.
–Varför var han så arg? –Man ska inte underskatta barn.
Han förstod att glåporden som riktades mot honom...
...skulle sänka honom för att han bröt eller hade svart hår...
–Varifrån kom de? –Från barn och vuxna.
Eller lärarens kommentarerer. Det är likadant för många barn–
–som efter en viss tid börjar förstå att de inte har lika stort värde.
Det tar sig uttryck på många sätt. För honom var det ilskan.
"Ingen ska trampa på mig!"
Vad fick dig att känna hopp om att det kunde bli bättre?
Jag vet inte hur mycket hopp jag kände...
En kväll kom han hem sönderslagen och full av blåmärken.
Jag förstod att han blivit utsatt för nånting.
Och morsan började gråta. Han drog in på rummet.
Jag kände att det här... Det räcker. Jag gick in på rummet–
–och var så ärlig som jag kunde vara.
"Du förstör den här familjen."
Han bröt ihop och frågade hur han kunde ändra det.
Den kvällen var en mental vändpunkt för honom.
–Brukar du gå ner hit själv? –Ja. Jag kanske inte odlar.
Men jag hjälper till eller bara hänger.
–Är inte er kolonilott väldigt stor? –Jo. Det är två stycken.
Vi har varit här och firat födelsedagar, grillat...
Det blir som ett lantställe, eftersom vi inte kan köpa ett...
Många skaffar kolonilott för att kunna få en plats att vara på.
–Berätta hur Duraid inspirerar dig. –Han är en konstnär.
Det är fint att ha en bror man kan beundra.
Det är en person som man kan relatera hans texter och hans konst till.
Det har betytt mycket.
Hur upplever du det Rami säger, att han fick dig att vända?
Det är absolut så. Under en period var Rami min storebror.
Och det var jätteviktigt. Jag var nog inte riktigt...
Jag visste nog att jag åsamkat smärta för min familj–
–men inte på vilken nivå. Det var inget bra liv.
Vad var det för smärta?
Att se din äldste son hamna på de här vägarna, och du har ingen makt...
Den lillr pojken växer upp...
...och blir indragen i värre och värre saker.
–Vad för grejer? –Det kommer jag inte att svara på.
–Illa? –Destruktiva saker.
Många hamnar i såna här situationer.
Det är ilska över att man blir illa behandlad. Man går en dålig väg...
Vad skulle du säga till alla dem?
Det hat jag hade mot samhället...
...är samma hat som jag ser hos andra ungdomar.
De som startar kravaller, skjuter varann, åker i väg till krig...
Det är nåt som händer inom dig–
–när du ser att du inte är en riktig människa.
Har man inget eget ansvar i sitt hat att inte agera så?
Hur ser du på det?
Jag träffade en kille under Husby-kravallerna...
"Du skrämmer ju våra mammor och bränner grannarnas bilar."
"Varför tar du inte ansvar för ditt liv?" Han sa:
"Vad är mer ansvarsfullt än att bränna upp en bil?"
Våldet var hans sätt att ta ansvar. Det var hans sätt att tala.
Folk hade demonstrerat och skrivit artiklar men aldrig kommit till tals.
–Blir det okej då? –Nej. Men det är så han ser det.
Vissa tror att våld är sättet att förändra saker.
Varför? Hade man kunnat göra nåt annorlunda?
Hade vi kunnat inkludera folk?
Hade det sett annorlunda ut om folk inte varit fattiga–
–eller om en 30-åring inte varit arbetslös i 30 år?
Vilken frustration göder inte det? Vad händer med dig, i ditt inre?
Du vill mer att man fokuserar på anledningen?
Jag tror man måste se på orsakerna till att situationerna uppstår–
–hellre än fördöma våldet. Alla vet att våld är fel.
Men vad är det som lägger grunden för det här, skapar de här situationerna?
Vad? Det är viktigt, så att samhället kan landa i en väg som vi ska ta.
Det är ett misslyckande för demokratin.
Vi kan inte säga "Ser det verkligen ut så här?" Det är så det ser ut!
Du skriver mycket i din bok om mans-identitet.
Du kommer från en tydlig patriarkal struktur. Det verkar viktigt för dig.
Pappa började jobba som guldsmed väldigt tidigt och trodde på–
–att en man ska arbeta med händerna. Han hade självkänsla och stolthet.
Men här betraktades han som terrorist och potentiell kvinnoförtryckare...
...och barnmisshandlare. En som inte kan, som är fel på alla sätt och vis.
En person vars hela existens, alla tankar, känslor, idéer är fel.
"Du hör inte hemma här. Varför kom du hit? Du är bara en systemutnyttjare."
Det ledde till skam och skuld.
Du förlorar det som egentligen ska hålla dig uppe – alltså hoppet.
Togs hans manliga identitet ifrån honom?
Ja, den hör ju inte hemma här.
För honom var arbetet kopplat till den manliga identiteten.
Så han började känna skuld och skam och må dåligt av sin egen situation–
–för att han inte fick ge.
Dina föräldrar är tacksamma gentemot Sverige.
–Hur ser du på den tacksamheten? –Den är fullt förståelig och logisk.
Jag tror att många som tittar känner igen sina föräldrars tacksamhet.
Och det är inte konstigt – Sverige har räddat deras barn från att dö.
Men den tacksamheten får inte bli ett slags hinder–
–för att kräva sin rätt och säga:
"Ge mig det jag förtjänar, eller så tar jag det."
Jag kan vara jättetacksam eller otacksam – det är upp till mig.
Men vi ligger i konflikt med föräldragenerationen–
–vars tacksamhetsbörda är tung.
Så tung att man böjer ryggen, sänker blicken och nöjer sig med hur det är.
Strunt i det! Du är människa, och där det finns jord har du rätt att vara!
Hela jorden är vår gemensamma plats.
Du har rätt att kräva ditt fulla människovärde.
Luften som jag andas är också min. Så enkelt är det. Inte svårare än så.
Du har haft mycket problem, och nu är du journalist och har skrivit en bok.
Men du pratar också om en "krabbmentalitet" där du växte upp.
Vi brukar skämta om det. Begreppet dök upp för några år sen.
Om du har en hink med krabbor och en klättrar upp, drar de andra ner den.
Det har med självbilden att göra. "Om inte jag kan lyckas"–
–"ska inte du heller lyckas! Jag borde sitta där – inte du."
Det är en konsekvens av att systemet inte tror på dig.
Där finns det bara plats för en åt gången.
Hela det här huset borde egentligen vara fullt av såna som jag och du.
Och man tror inte på sig själv–
–för att det är det som samhället har fått en att tro! Man kan inte!
Edit.se samarbetar med 1påmiljonen, med berättelser från miljonprogram.
Vi har träffat Dani Ruz som jobbar på Mångkulturellt centrum i Fittja.
När det väl tas in en sån som jag, som kommer från ett annat land–
–får man dela på en liten plats. Efter några år byts man ut.
På radion kände jag att jag inte kunde representera Norra Botkyrka.
Jag är inte Botkyrkas ambassadör – jag är bara en av massor av unga.
Det var ett tungt ansvar. Därför borde flera perspektiv komma in.
Man måste göra plats för fler perspektiv, fler historier...
...och släppa in folk samtidigt.
Inte mjölka ut samma personer och sen slänga dem och ta in nya.
Varför kan vi inte vara flera?
1påmiljonens andra berättelser finns på edit.se.
–Vad tänker du om vad Dani säger? –Det problemet har många påpekat.
Att kunna identifiera sig i kulturen är jätteviktigt.
Det gemensamma utrymmet måste vi kunna dela på.
Men många gånger reduceras vi också. Det är svårt för den vita blicken–
–att acceptera att en invandrare kan vara konstnär, författare...
Om det kommer en mörkhårig tjej säger folk: "Är du den nya Gina Dirawi?"
Det är så extremt oförskämt att säga på det sättet.
Jag får inte bara vara nån med halv- kass humor som pratar som jag gör–
–utan blir en sorts allmän representant.
Blev du utstött där varifrån du kom och var ensam där du skulle in?
Jag har alltid haft journalistiken, en tillflykt i skrivandet.
Det har ofta räddat mig:
Jag har kunnat skapa en alternativ värld, en alternativ verklighet.
Men det har också gett mig mycket. Jag har kunnat fråga mina vänner:
Vad vill ni ha berättat? Vad vill ni ha sagt? Vad ska vi ifrågasätta?
Jag kan berätta om andra–
–och leva upp till den demokratiska skyldighet som man har i yrket.
Hur rasistiskt och segregerat är Sverige i dag?
Det är kanske Nordeuropas mest segregerade land.
Till exempel har Sverige i dag fler miljonärer än någonsin.
De svenska, vita, hushållen har aldrig haft mer pengar i plånboken.
De kan semestra och klä sig bra. Men förorten har aldrig varit fattigare!
Det finns familjer där sju-åtta personer delar en tvåa.
Man har knappt råd att gå på bio eller åka till stan.
Man har inte råd att köpa SL-kortet.
För mig är det här allt annat än rättvisa.
Den som hävdar nåt annat får göra det men det här är så jag ser saker.
Du skriver att du tänker på allt som ännu inte sagts i det offentliga.
Det är jättemånga saker. Min mamma har jättemånga saker att säga.
Dina föräldrar också. Deras erfarenheter, deras resor...
Allt de upplevt är jättevärdefullt.
Tänk att vi har hur mycket som helst att berätta!
Det är många berättelser och tankar i våra förorter som inte har sagts.
En skatt av berättelser.
Du letar efter ett hem, inte en plats att sova på.
–Känner du att du har hittat hem än? –Mitt hem finns i litteraturen.
Det senaste året har jag tänkt mer och mer–
–att jag kanske är en fri människa utan en fysisk plats!
Litteraturen och journalistiken får bli den bärande stenen!
Tack för att du kom hit. – Och tack, alla som kollat.
På edit.se kan ni prata om dagens ämne och få info om framtida gäster.
Nästa vecka träffar jag Saga Becker som kämpar för allas lika värde.
*** och kram. Hej, hej!