Tip:
Highlight text to annotate it
X
På en sekund var allt över.
Det är en stor skillnad mellan att själv vara orsaken till en krasch och
att krascha på grund av något som händer runt omkring en.
Det var hårt den där våren när jag kraschade i Flandern.
Jag hade förberett mig i månader för den här tävlingen men sedan låg jag där på marken vid
vätskekontrollen och allt var förbi.
Det var ju inte mitt fel, så jag kände mig inte nedslagen.
Jag försökte ta nya tag eftersom jag hade ett andra mål, och det var OS.
Jag vann prologen men å andra sidan, jag var inte riktigt densamme,
det här är så speciellt och det betyder mycket för mig.
Men ändå, att komma till OS! OS är stort.
Det är inte vilken tävling som helst.
Det är lite extra.
Jag var 100 % under klassikerna
Jag var bra på touren och det var 100 % på OS.
Och sedan kraschade jag, jag förlorade hela OS.
Det var mitt eget misstag i kurvan, helt och hållet.
Den här kurvan, detta misstag som jag gjorde var liksom summan av ett helt år med krascher, händelser i teamet,
händelser utanför teamet.
Jag är fortfarande hungrig.
Jag är riktigt motiverad och jag ser verkligen framåt och måste få revansch.
Målet är att vinna igen.
Roubaix igen.
Att få ytterligare en sten att sätta i fönstret i bastun.
Det saknas fortfarande en för att bli ett komplett set med tre stenar.
Jag vet att jag behöver lägga en fast grund i teamet
och en fast grund hemma,
ha en fast grund i mig själv och
sedan bygga upp en pyramid.
Pyramiden ser ut så här.
Jag vill vara här.
Jag vill inte hamna på sidan för att sedan behöva kravla upp igen.
Jag vet hur det känns att behöva gör det.
Jag har gjort det två gånger det senaste året och jag vill inte göra det igen.
Med tanke på den form jag var i och de förberedelser
jag hade gjort tror jag att jag kan bli 100 % igen.
Jag satsar allt på det och jag kommer att offra allt igen, så att jag kan säga tack till er alla.
De har hjälpt mig.