Tip:
Highlight text to annotate it
X
I flera år har universitet i olika länder
utfört omfattande klimatrelaterade forskningsstudier
och de har kommit fram till ett stort antal slutsatser,
bland annat att det finns en av naturen särskilt gynnad plats,
som har ett av världens bästa klimat –
Kanarieöarna.
Cirka 300 inuiter bor
i den här lilla byn som ligger sex mil från polcirkeln.
Den spanske antropologen Francesc Bailón har besökt denna isöken
för att studera inuiternas livsstil, seder och bruk flera gånger om,
men just den här gången är syftet med resan ovanligt och minst sagt oväntat:
vad skulle hända om några inuiter vana vid extrema förhållanden
tillbringade några dagar i ett av världens bästa klimat?
I Kulusuk finns inga biografer eller teatrar, inte ens en bar eller en enda restaurang.
Temperaturen växlar mellan 10 plusgrader på sommaren
och 35 minusgrader på vintern.
Den kalla Labradorströmmen gör det omöjligt att ha storskalig sjöfart och bedriva industriellt fiske.
Därför har traditionellt fiske och jakt
alltid varit två av deras främsta försörjningskällor.
Jag heter Justus. Jag jobbar på flygplatsen
och tycker om att jaga på min släde och fiska från min båt.
Justus och hans svärfar Avanná fiskar tillsammans på traditionellt vis
och idag ser de ut att kunna få med sig några sjötungor och små hälleflundror hem.
Inuiter vet inte vad egoism vill säga –
de inser att deras enda chans att överleva i sådana extrema förhållanden
är genom samarbete.
Justus bror, Mogu, är yrkesjägare
och en verklig islandskapets jägare.
När jag slutade på mitt gamla jobb
började jag med säljakt i stället.
Ett gammalt inuitordspråk lyder:
”jägarna vet när de ger sig av, men inte när de kommer tillbaka”.
Idag jagar inte Mogu bara åt sin familj,
utan åt hela samhället.
Till skillnad från oss söker inuiterna sina livsmedel i sin omgivning och närmiljö.
De gör det dessutom med allra största respekt för sina byten,
som därför styckas försiktigt och omsorgsfullt, enligt en gammal oskriven ritual.
Medan männen är borta jobbar inuitkvinnorna såväl inne i hemmet som ute,
och tar ansvar för familjens sammanhållning.
Kulusuks invånare skulle kunna beskrivas som en sorts nykristna schamantroende –
medan de jagar tror de på sitt folks andar
och när de är i kyrkan tror de på Gud.
Enligt Francesc Bailón har schamanens roll sakta men säkert dött ut.
Inuiterna upprätthåller trots det en stark och levande koppling till sina förfäder.
Jag heter Anda Kuitse.
Jag spelar och dansar traditionell inuitmusik.
I motsats till andra folkslag som har influerats av västerländsk kultur,
har inuiterna lyckats bevara sin egen kultur,
även om det inte går att komma ifrån att en del av deras riter har försvunnit.
Nu är det bara några få dagar tills vi åker till Kanarieöarna.
Det är hög tid att bli klar med de sista detaljerna inför resan.
Alla är väl medvetna om vart de ska,
men ingen av dem kan föreställa sig vad som väntar dem där.
Idag ska jag visa er en karta.
Det här är Grönland, här ligger Kulusuk,
och Augo ska åka hit, till Kanarieöarna.
De kommer att bada i havet.
När man går till stranden och badar har man badbyxor eller baddräkt och kortärmat,
därför att det är varmt och ingen snö där.
Hej, hur är det?
Isbjörn,
sol, hus,
Fuerteventura,
Lanzarote,
Teneriffa,
Gran Canaria,
La Palma,
El Hierro,
La Gomera...
Det har år första gången jag reser till Kanarieöarna.
Det ska bli så spännande att se nya platser.
Jag ser verkligen fram emot det.
Nu finns det ingen återvändo.
Somliga har varit tvungna att skaffa sitt första pass,
eftersom de aldrig hade lämnat sin hemö förut,
andra har valt att ta med sig en helt tom resväska
för att köpa med sig sådant hem som antingen inte går att hitta
på Grönland eller är för dyrt.
Vi åker till Spanien.
Jag är jätteglad!
Äntligen är det stora ögonblicket här för elva
De tillhör den lyckligt lottade skara som har fått chansen att vara med om en enastående upplevelse
som ger dem möjligheten att uppfylla några av sina drömmar.
Alla steg ombord med ett brett leende i ansiktet.
Flygvärdinna: Välkomna till Kanarieöarna, där vi har landat tjugo i tre lokal tid.
Det är tjugoåtta grader varmt ute.
Högtalarna ger en försmak av vad som oundvikligen kommer att hända –
det är dags att ta reda på om det kanariska klimatet verkligen
är ett av de bästa i världen.
Jag skulle vilja påstå att det finns tre saker som de redan har hunnit upptäcka,
tre saker som är helt annorlunda mot vad de är vana vid hemma i Kulusuk.
Den första är temperaturen,
en skillnad på cirka 35 grader.
Den andra är alla människor –
på en enda minut har de sett fler människor
än de gör på ett år.
Den tredje är ensamheten och tystnaden
de är vana vid i sitt dagliga liv,
något som uppenbarligen är väldigt svårt att hitta i våra städer.
Det här är mitt nummer!
Det har blivit dags att skaffa några av saker som de själva aldrig har använt förut,
men som behövs här på Kanarieöarna.
Jag måste erkänna att jag trodde de skulle börja med lite onödiga impulsköp, men, nej,
de började faktiskt med sådant de verkligen behöver i det här klimatet,
nämnligen bekväma skor.
Jag tror att de kommer har stor nytta av skorna,
för en del av dem hade tagit med sig de kängor de brukar ha på sig hemma i Kulusuk.
Det var jättekul att shoppa!
Det är verkligen skillnad mot Kulusuk.
Där klär vi på oss ordentligt och här tar vi av oss allt i stället.
En gång när jag var ung simmade jag härifrån och över till den kustremsan.
Härifrån och ända dit bort.
Det var jättekallt!
Jag vill veta hur det känns att bada i havet.
Den mest efterlängtade dagen är här!
De har för allra första gången i sitt liv gått på en strand
och känt den varma sandens mjuka smekningar mot sin hud.
Havet är fullt av överraskningar!
Jag njöt verkligen av att bada,
även om det var lite svårt med vågorna alldeles i början.
Bland det första de kommer förklara
för sina släktingar och vänner
är att de har badat i havet
och de har sett vågorna komma mot sig och skölja över hela kroppen
utan att känna någon som helst rädsla.
På Grönland är vågorna farliga för dem när de är ute i sina båtar,
och ramlar man i vattnet där har man inte stora chanser att överleva.
De jämför självklart med sitt hemland, Grönland,
och de vet att när de känner på marken
där är den kall och består av is.
När de känner på sanden här däremot, är den varm.
Jag tror att de på något vis håller på att utforska
och skaffa nya intryck och upplevelser.
På samma sätt har de för första gången någonsin
kunnat se träd och alla möjliga sorters växter,
stora vidder av den gröna färg
som knappt förekommer på deras hemö.
Turistguide på Lanzarote: Jag vill ge dig den här i present så att du kommer
ihåg Lanzarote.
Det här är Spaniens högsta berg.
De känslor de upplever nu, de där första känslorna,
är sådant som vi västerlänningar upplevde som barn.
Det är inte detsamma som att bli barn på nytt, för de upplevde ju aldrig det här som barn,
medan det för mig handlar om vardagsupplevelser, sådant som vi var med om som barn,
men de upplever dem för första gången i vuxen ålder.
Anda Kuitse kan inte föreställa sig ett liv utan Kulusuk och musik.
Känner du för att spela några låtar med mig?
Och om det är något han tycker särskilt mycket om är det att dela den passionen med andra människor.
Anda Kuitse sjunger: Jag älskar Kulusuk, min kära hemby.
Jag älskar Kulusuk, mitt kära hem.
Det är en väldigt vacker plats.
Han kommer från en drum-dancer-familj. De visor han sjunger har han lärt sig av sina föräldrar.
Han spelade till och med in dem på en kassett för att komma ihåg dem,
och hans föräldrar hade i sin tur lärt sig dem av sina föräldrar,
vilket innebär att han sjunger sina far- och morföräldrars visor
och att det rör sig om stycken som är över 100 år gamla.
Den här gitarren är en present till dig, så att du aldrig glömmer oss.
Varsågod, den är till dig.
Hej, det här är Mogu, han är jägare
och han tycker mycket om att paddla kajak,
jaga säl och nu skulle han vilja paddla kajak har om det går bra.
Okej, javisst, absolut. Jag är kajakinstruktör, jag lär dem gärna.
Fast, nej, det blir nog snarare han som lär mig.
Kanske det.
Kajakens historia sträcker sig ungefär 5000 år bakåt i tiden.
Inuiterna brukade bygga dem av sälben och sälskinn.
För dem är en kajak inte något man har kul med, utan ett nödvändigt överlevnadsredskap.
Här har jag en liten present till dig.
En sådan här hatt brukar vi ha på oss
som skydd mot den kanariska solen när vi är ute och fiskar,
och det är bara en liten grej jag vill att du tar med dig hem
så du tänker på oss här på Kanarieöarna när du ger dig ut och fiskar.
Jag kommer ha på mig den för att sticka ut och fiska.
Nu provar de helt nya fiskesätt som de aldrig har använt förut.
De är nyfikna på hur man fiskar här på Kanarieöarna.
De gör ett hål i isen och tar en lång rev med flera krokar på…
400 meter
Vårt sätt att komma åt havets resurser
är totalt olikt deras,
så de känner en sorts jämförande nyfikenhet på hur man fiskar här eftersom de i Kulusuk fiskar på ett helt annat sätt.
Grönland är inte en livsberövad isöken,
men det är onekligen sant att människor har betydligt mindre möjligheter att överleveva där.
Inuiterna har lyckats bra med det tack vare sin intelligens
samt ett maximalt utnyttjande av de knappa resurser som finns.
Inuiterna har ett alldeles speciellt förhållande till djur.
Att ha en kamel på nära håll var mäktigt.
Det uppstår ett speciellt band mellan dem, en andlig koppling rentav.
Det är första gången jag ser kameler.
De är inte så fina, tycker jag.
Även om de var förvarnade
kunde de inte föreställa sig hur kul det skulle vara
att utöva en idrottsgren som inte finns i Kulusuk.
Inuiternas lag avgick med segern tack vare en dos kämpaglöd och en dos skicklighet.
Lite tuffare var det för den alltid lika offervillige och entusiastiska Francesc Bailón.
Barnen i Augos klass i Kulusuk
har gjort några teckningar som visar hur de lever och vad de ser, varje dag.
Som jag sa så har de inga träd där, men de kan se dem på teve.
Och solen, bergen, bostaden, familjen, hemmet och solen är alltid närvarande,
därför att vädret betyder allt för dem.
Och här kommer Augos teckning.
Det är först när de åker härifrån som de kommer börja tänka tillbaka,
bearbeta och reflektera kring allt de har upplevt här.
Allt man känner och upplever för första gången
är intryck som aldrig försvinner.
Resan närmar sig sitt ***.
Augo vet det.
Nu är det dags att plocka ihop och ta med sig allt som deras vistelse på Kanarieöarna har gett dem,
sådant som de aldrig kommer att göra sig av med.
Jag tycker att allt som vi har sett och varit med om har varit väldigt intressant.
Allt som vi har upplevt här har varit väldigt givande.
Jag skulle vilja komma tillbaka .
Vi har med oss oförglömliga minnen hem från den här resan.
Tack för allt.
Jag blev väldigt rörd när jag fick gitarren;
jag kom att tänka på min pappa och började nästan gråta.
Jag ser fram emot att komma hem till Kulusuk
och berätta om mina otroliga upplevelser på Kanarieöarna.
Tack så mycket och på återseende.
Jag ser det här som en väldigt positiv erfarenhet,
både för dem och för mig.
För dem har det varit berikande att lära känna Kanarieöarna,
en ny kultur och livsstil, en ny plats, helt olik deras egen.
De kommer alltid att bära med sig Kanarieöarna i sina hjärtan.
För dessa ovanliga resenärer så är
snö,
kyla
och den istäckta vidsträckthet som flyter ihop med horisonten
oumbärliga för att de ska känna sig som äkta inuiter,
eller, vilket är detsamma,
riktiga människor.
De tar med sig oförglömliga upplevelser hem,
minnet av vänner de kanske aldrig träffar igen,
och de leenden de möttes av
på var och en av de sju öar de besökte.
Fästa vid sina traditioner och seder
återgår expeditionens medlemmar till vardagslivets
sakta lunk i förvissningen om att deras
gemensamma minnen lever kvar genom
en handfull kanarisk jord som Augo tog med sig hem.