Tip:
Highlight text to annotate it
X
Översättare: Pia Bergqvist Granskare: Lisbeth Pekkari
I många patriarkala samhällen och stamsamhällen,
är fäder oftast kända genom sina söner,
men jag är en av få fäder
som är känd genom sin dotter,
och det är jag stolt över.
(Applåder)
Malala startade sin kampanj för utbildning
och stod upp för sina rättigheter 2007,
och när hennes ansträngningar belönades 2011,
och hon fick det nationella ungdomsfredspriset,
blev hon en väldigt känd,
väldigt populär ung flicka i sitt land.
Innan det var hon min dotter,
men nu är jag hennes far.
(Skratt)
Mina damer och herrar,
om vi kastar en blick på mänsklighetens historia,
så är kvinnors historia
en historia av orättvisa,
ojämlikhet,
våld och utnyttjande.
Ni förstår,
i patriarkala samhällen,
redan från allra första början,
när en flicka föds,
så firas inte hennes födelse.
Hon blir inte välkomnad,
varken av fadern eller modern.
Grannarna kommer
och beklagar modern,
och ingen gratulerar fadern.
Och en mor är väldigt illa till mods
över att ha fått ett flickebarn.
När hon föder den första flickan,
sin första dotter, blir hon ledsen.
När hon föder den andra dottern,
blir hon chockad,
och när hon förväntat sig en son,
när hon föder en tredje dotter,
känner hon sig skyldig som en brottsling.
Inte bara modern lider,
utan dottern, den nyfödda dottern,
lider hon också när hon växer upp,
När hon är fem år,
och borde gå i skolan,
stannar hon hemma
och hennes bröder börjar skolan.
Upp till 12 års ålder har hon
på något sätt ett gott liv.
Hon kan ha roligt.
Hon kan leka med sina vänner på gatan,
och hon kan röra sig fritt i området,
som en fjäril.
Men när hon blir tonåring,
när hon fyller 13 år,
förbjuds hon att lämna hemmet
utan en manlig eskort.
Hon är instängd inom hemmets fyra väggar.
Hon är inte längre en fri individ.
Hon blir den så kallade hedern
för sin far och sina bröder
och för sin familj,
och om hon bryter
den så kallade hederskoden,
så kan hon till och med dödas.
Och det är också intressant att denna så kallade
hederskod,
inte bara påverkar en flickas liv,
den påverkar också livet
för de manliga familjemedlemmarna.
Jag känner en familj med sju systrar och en bror,
och den enda brodern,
han har flyttat till länderna runt Persiska viken,
för att försörja sina sju systrar
och sina föräldrar,
eftersom han tror att det vore förödmjukande
om hans sju systrar lär sig någonting
och lämnar hemmet
för att tjäna sitt uppehälle.
Så den här brodern,
han offrar glädjen i sitt liv
och sina systrars lycka
vid den så kallade hederns altare.
Och det finns ännu en norm
i patriarkala samhällen
som kallas lydnad.
En god flicka förväntas vara
väldigt tyst, väldigt ödmjuk
och väldigt underdånig.
Det är kriteriet.
Den exemplariskt goda flickan ska vara väldigt tyst.
Hon förväntas tiga still
och hon förväntas acceptera de beslut
som fattas av hennes far och mor
och besluten tagna av andra äldre,
även om hon inte tycker om dem.
Om hon blir gift med en man hon inte tycker om
eller om hon blir gift med en gammal man,
så måste hon acceptera det,
eftersom hon inte vill kallas olydig.
Om hon blir gift väldigt tidigt,
så måste hon acceptera det.
Annars kallas hon olydig.
Och vad händer slutligen?
Med en poets ord,
blir hon gift, lägrad,
och sedan föder hon fler söner och döttrar.
Och det ironiska i situationen är
att denna mor,
lär ut samma läror om lydnad
till sin dotter
och samma läror om heder till sina söner.
Och den onda cirkeln fortsätter och fortsätter.
Mina damer och herrar,
Denna miljoner kvinnors svåra belägenhet
kan förändras
om vi tänker annorlunda,
om kvinnor och män tänker annorlunda,
om män och kvinnor i stam- och patriarkala samhällen
i utvecklingsländer,
om de kan bryta några av normerna
för familjen och samhället,
om de kan avskaffa de diskriminerande lagar
i dessa staters system,
som går emot grundläggande mänskliga rättigheter
för kvinnor.
Kära bröder och systrar, när Malala föddes
och för första gången,
tro mig,
jag tycker ärligt talat inte om nyfödda,
(Skratt)
men när jag först mötte hennes blick,
tro mig,
kände jag mig extremt stolt.
Och långt före det att hon föddes,
tänkte jag på hennes namn,
jag fascinerades av en hjältemodig
legendarisk frihetskämpe i Afghanistan.
Hennes namn var Malalai av Maiwand,
och jag döpte min dotter efter henne.
Några dagar efter Malalas födelse,
min dotter var född,
kom min kusin --
och det var en slump --
han kom till mitt hem
och han hade med sig ett släktträd,
ett träd för släkten Yousafzai,
och när jag tittade på det släktträdet,
gick det 300 år bakåt i tiden med våra förfäder.
Men när jag tittade så var alla män,
och jag tog fram min penna,
drog en linje från mitt namn
och skrev "Malala."
Och när hon växte upp,
när hon var fyra och ett halvt år gammal,
skrev jag in henne i min skola.
Nu kanske ni frågar er själva varför jag nämner
inskrivningen av en flicka i en skola?
Jo, jag måste berätta det.
Det kanske tas för givet i Kanada,
i USA, i många utvecklade länder,
men i fattiga länder,
i patriarkala samhällen, i stamsamhällen,
är det en stor händelse i en flickas liv.
Inskrivningen i en skola betyder
erkännande av hennes identitet och hennes namn.
Inskrivningen i en skola betyder
att hon har stigit in i en värld av drömmar
och förhoppningar
där hon kan utforska sin potential
för sitt framtida liv.
Jag har fem systrar,
och ingen av dem fick gå i skolan,
och ni kommer att förundras,
för två veckor sedan, när jag fyllde i
den kanadensiska visumblanketten,
och jag fyllde i familjedelen av blanketten
kunde jag inte minnas
några av mina systrars efternamn.
Och anledningen till det var
att jag aldrig, aldrig sett
mina systrars namn skrivna i något dokument.
Det var anledningen till att
jag värdesatte min dotter.
Vad min far inte kunde ge mina systrar
till sina döttrar,
tänkte jag att jag måste ändra.
Jag uppskattade intelligensen
och begåvningen hos min dotter.
Jag uppmuntrade henne att sitta med mig
när mina vänner kom över.
Jag uppmuntrade henne att komma med mig på möten.
Och alla dessa goda värderingar
försökte jag inpränta i hennes personlighet.
Men det handlade inte bara om henne, bara Malala.
Jag överförde dessa goda värderingar
till min skola, till kvinnliga elever och manliga elever också.
Jag tillämpade utbildning för frigörelse.
Jag lärde mina flickor,
jag lärde mina kvinnliga elever,
att glömma den lydnad de lärt sig.
Jag lärde mina manliga elever
att glömma den så kallade pseudo-heder de lärt sig.
Kära bröder och systrar,
vi kämpade för fler rättigheter för kvinnor,
och vi kämpade för att få mer,
mer och mer utrymme för kvinnor i samhället.
Men vi upptäckte ett nytt fenomen.
Det var dödligt för mänskliga rättigheter
och speciellt för kvinnors rättigheter.
Det kallades talibanisering.
Det betyder en total frånvaro
av kvinnors deltagande
i alla politiska, ekonomiska och sociala aktiviteter.
Hundratals skolor förlorades.
Flickor blev förbjudna att gå i skolan.
Kvinnor tvingades bära slöja
och de förhindrades från att gå till marknader.
Musiker tystades,
flickor blev pryglade
och sångare dödades.
Miljioner människor led,
men få sade något,
och det var väldigt skrämmande
när man är omgiven av sådana människor
som dödar och pryglar,
och man kräver sina rättigheter.
Det är en oerhört skrämmande upplevelse.
Vid 10 års ålder
stod Malala upp, och hon stod för rätten
till en utbilning.
Hon skrev en dagbok på BBC:s blogg,
hon erbjöd sig att delta
i New York Times dokumentärer,
och hon talade
från alla plattformar hon kunde.
Och hennes röst var den kraftfullaste rösten.
Den spreds som ett crescendo över hela världen.
Och det var anledningen till att talibanerna
inte kunde tåla hennes kampanj,
och den 9 oktober 2012
sköts hon i huvudet från nära håll.
Det var en domedag för min familj och mig.
Världen blev ett stort svart hål.
När min dotter låg
på gränsen mellan liv och död,
viskade jag i min frus öra,
"Borde jag skyllas för det som hänt
min dotter och din dotter?"
Och hon sade tvärt till mig,
"Snälla, anklaga inte dig själv.
Du stod för det rätta.
Du satte ditt liv på spel
i sanningens tecken,
för fredens sak,
och för utbildningens sak,
och din dotter blev inspirerad av dig
hon förenade sig med dig.
Ni var båda på rätt väg
och Gud kommer att skydda henne."
Dessa få ord betydde mycket för mig,
och jag ställde inte denna fråga igen.
När Malala var på sjukhuset,
och gick igenom svåra smärtor
och hon hade svår huvudvärk
eftersom hennes ansiktsnerv hade blivit avskuren,
kunde jag se en mörk skugga
sprida sig över min frus ansikte.
Men min dotter klagade aldrig.
Hon sa till oss,
"Jag är okej med mitt sneda leende
och med domningen av mitt ansikte.
Jag kommer att bli bra. Oroa er inte."
Hon gav oss förtröstan,
och hon tröstade oss.
Kära bröder och systrar,
vi lärde oss att bli motståndskraftiga
under de svåraste omständigheter,
och jag är glad att kunna säga
att trots att hon är en symbol
för barns och kvinnors rättigheter,
så är hon som vilken 16-årig flicka som helst.
Hon gråter när hon inte är klar med läxorna.
Hon bråkar med sina bröder,
och det är jag glad för.
Folk frågar mig
vad som är speciellt i mitt mentorskap
som har gjort Malala så djärv,
så modig och så verbal och säker?
Jag svarar dem, fråga mig inte vad jag gjorde.
Fråga mig vad jag inte gjorde.
Jag klippte inte hennes vingar,
det är allt.
Tack så mycket.
(Applåder)
Tack. Tack så väldigt mycket. Tack. (Applåder)