Tip:
Highlight text to annotate it
X
-BOOK sjätte. KAPITEL III.
Historien om ett syrat TÅRTA av majs.
Vid epok av denna historia var cellen i Tour-Roland ockuperat.
Om läsaren önskar att veta av vem, har han bara att låna ett öra på samtalet
av tre värdiga skvaller, som i det ögonblick då vi har riktat sin uppmärksamhet mot
Råtthål var rikta sina steg
mot samma plats, kommer upp längs med vattnet från Chatelet, mot
Greve. Två av dessa kvinnor var klädd som en god
bourgeoises i Paris.
Deras fina vita brushanar, deras underkjolar av Linsey-Woolsey, randig röd och blå, deras
vita stickade strumpor, med klockor broderas i färger, väl utnyttjas
benen, de tvära skor av tawny
läder med svarta sulor, och framför allt, deras huvudbonader, den sortens glitter horn,
laddade ner med band och snören, som kvinnorna Champagne bär fortfarande, i
företag med grenadjärer av den kejserliga
vakt i Ryssland, meddelade att de tillhörde den klass fruar som håller
en medelväg mellan vad lakejer kallar en kvinna och vad de kallar en dam.
De bar varken ringar eller kors guld, och det var lätt att se att i sin lätthet,
detta inte utgår från fattigdom, utan helt enkelt av rädsla för att bötfällas.
Deras följeslagare var klädd i stort sett på samma sätt, men det var det
obeskrivligt något om hennes klänning och med som föreslog hustrun till en
provinsiella notarie.
Man kunde se, hur hennes gördel steg över hennes höfter, att hon hade
inte varit länge i Paris .-- Lägg till detta en flätad Tucker, knutar av band på sin
skor - och att ränder av hennes
underkjol sprang horisontellt istället för vertikalt, och tusen andra enormities
som chockade god smak.
De två första gick med detta steg är utmärkande för parisiska damer, visar Paris
till kvinnor från landet. Den provinsiella höll i handen en stor pojke,
som höll i hans stora, platt kaka.
Vi beklagar att vara tvungen att lägga till, att på grund av noggrannheten av säsongen var han med
tungan som en näsduk.
Barnet var att göra dem dra honom längs, icke passibus Cequis, som Virgil säger, och
snubblande i varje ögonblick, till stor indignation sin mor.
Det är sant att han tittar på sin tårta mer än på trottoaren.
Några allvarliga motivet, utan tvekan, hindrade honom biter den (kaka), för han nöjde
sig med såg ömt på det.
Men mamman skulle ha ganska tagit hand om tårtan.
Det var grymt att göra en Tantalus av knubbig kontrolleras pojke.
Samtidigt var det tre Demoiselles (efter namnet på Dames då reserverad för adliga
kvinnor) var alla pratade på en gång.
"Låt oss skynda, Demoiselle Mahiette", sa den yngsta av de tre, som var
också den största, den provinsiella, "Jag fruktar mycket att vi kommer för sent;
De berättade för oss vid Chatelet att de skulle ta honom direkt till skampålen. "
"Ah, bah! Vad säger du, Demoiselle Oudarde Musnier? "inföll den andra
Parisienne.
"Det finns två timmar men till skampålen. Vi har tid nog.
Har du någonsin sett någon vid skampålen, min kära Mahiette? "
"Ja," sade den provinsiella, "i Reims."
"Ah, bah! Vad är din skampåle på Reims?
En eländig bur där bara bönder är påslagna.
En stor affär, verkligen! "
"Bara bönder!" Sade Mahiette, "på duk marknaden i Reims!
Vi har sett mycket fin brottslingar där, som har dödat sin far och mor!
Bönder!
För vad tar du oss Gervaise? "Det är säkert att det provinsiella var på
den punkt att ta brott, för att hedra sin skampåle.
Lyckligtvis visade det diskret damoiselle, Oudarde Musnier, samtalet i
gången. "Förresten, Damoiselle Mahiette, vad säger
dig vår flamländska ambassadörer?
Har du som fina och kära på Reims? "" Jag erkänner ", svarade Mahiette," att det är
bara i Paris att sådana Flemings kan ses. "
"Såg du bland ambassaden, att stora ambassadör som är en TRIKÅVARUHANDLARE?" Frågade Oudarde.
"Ja", sa Mahiette. "Han har öga en Saturn".
"Och den stora karl vars ansikte liknar en naken mage?" Återupptas Gervaise.
"Och den lilla, med små ögon inramade med rött ögonlock, avskalad och högg upp
som en tistel huvudet? "
"'Tis deras hästar som är värda att se," sade Oudarde "utstyrda som de är
efter mode i deras land! "
"Ack min kära", avbröt provinsiella Mahiette, förutsatt att i sin tur en air av
överlägsenhet, "vad skulle du säga då, om du hade sett i '61, vid invigningen i
Reims, arton år sedan, hästarna av furstarna och konungens sällskap?
Höljen och schabrak av olika slag, en del av damast tyg av fint tyg av guld,
furred med Sables, andra av sammet, päls med hermelin, andra alla förskönas
med guldsmed arbete och stora klockor av guld och silver!
Och vad pengar som hade kostat! Och vad stilig pojke sidor red på
dem! "
"Det", svarade Oudarde torrt, "inte hindrar flamländarna som har mycket fina
hästar och att ha haft en superb middag igår med monsieur, prosten i
köpmän, på Hotel-de-Ville, där
de serveras med drageer och hippocras och kryddor, samt andra
singulariteter. "" Vad är det du säger, granne! "utropade
Gervaise.
"Det var med monsieur kardinalen, på Petit Bourbon som de spisade."
"Inte alls. På Hotel-de-Ville.
"Ja, verkligen.
På Petit Bourbon! "" Det var på Hotel-de-Ville ", svarade
Oudarde skarpt ", och Dr Scourable upp dem en harang på latin, som
glada dem mycket.
Min man, som svurit bokhandlaren sa till mig. "
"Det var på Petit Bourbon", svarade Gervaise, med inte mindre ande ", och detta är
vad Monsieur kardinalens prokuratorn presenteras för dem: tolv dubbla kannor
hippocras, vit, rödvin och röda, tjugo
fyra lådor med dubbla Lyons MARSIPAN, förgyllda, som många facklor, värt två livres en
pjäs, och sex demi-köer av Beaune vin, vitt och rödvin, det bästa som kunde
hittats.
Jag har det från min man, som är en cinquantenier vid Parloir-aux
Bourgeois, och som var i morse jämförde de flamländska ambassadörer med
de av Prester John och kejsaren av
Trebizond, som kom från Mesopotamien till Paris, under den sista kungen, och som bar
ringar i öronen. "
"Så sant är det att de superat på Hotel-de-Ville", svarade Oudarde men lite
påverkas av denna katalog, "att en sådan triumf av MATVAROR och drageer har aldrig
har sett. "
"Jag säger er att de var betjänas av Le Sec, sergeant av staden, på Hotel du
Petit-Bourbon, och att det är där du har fel. "
"På Hotel-de-Ville, säger jag dig!"
"På Petit-Bourbon, min kära! och de hade upplyst med magiska glasögon ordet
hopp, som är skrivet på Stora Portalen. "
"På Hotel-de-Ville!
På Hotel-de-Ville! Och Husson-le-Voir spelade flöjt! "
"Jag säger dig, nej!" "Jag säger dig, ja!"
"Jag säger, nej!"
Plump och värdig Oudarde förberedde sig att svara, och gräl kan kanske
har gått till en drar av mössor, hade inte Mahiette plötsligt utropade: - "Titta på
de människor samlades där borta vid slutet av bron!
Det finns något i deras mitt som de tittar på! "
"I sanning," sade Gervaise, "Jag hör ljudet av en tamburin.
Jag tror 'Tis den lilla Esmeralda, som spelar hennes mummeries med sin get.
Eh, vara snabb, Mahiette! fördubbla din takt och dra längs din pojke.
Du kommer hit för att besöka kuriosa i Paris.
Du såg flamländarna i går, du måste se den zigenska till dag ".
"The Gypsy" sade Mahiette plötsligt retracing hennes steg, och knäppte sin sons
armen med våld.
"Gud bevara mig från det! Hon skulle stjäla mitt barn ifrån mig!
Kom, Eustache! "
Och hon sig ut på en springa längs kajen mot Greve, tills hon hade lämnat
bro långt bakom henne.
Under tiden föll barnet som hon släpade efter henne på knä, hon
stannade andfådd. Oudarde och Gervaise återförenades henne.
"Det zigenare stjäl ditt barn ifrån dig!" Sade Gervaise.
"That'sa singular missfoster till dig!" Mahiette skakade på huvudet med en fundersam luft.
"Det singulära punkten", anmärkte Oudarde ", som la sachette har samma uppfattning om
den egyptiska kvinnan. "" Vad är la sachette ", frågade Mahiette.
"Han" sade Oudarde, "Syster Gudule."
"Och vem är Syster Gudule?" Envisades Mahiette.
"Du är säkert okunniga om allt men din Reims, att inte veta det!", Svarade Oudarde.
"'Tis enstöring i råtthål".
"Vad!" Krävde Mahiette, "den stackars kvinnan som vi bär denna kaka?"
Oudarde nickade jakande. "Just.
Du kommer att se henne nu på hennes fönster på Greve.
Hon har samma uppfattning som dig själv i dessa vagabonder av Egypten, som spelar
tamburin och berätta förmögenheter till allmänheten.
Ingen vet varifrån kommer hennes fasa av zigenare och egyptierna.
Men du, Mahiette - varför kör du så vid blotta åsynen av dem "?
"Åh!", Sa Mahiette, beslag sitt barns runt huvud med båda händerna, "jag vill inte
att för att hända mig som råkade Paquette la Chantefleurie. "
"Åh! Du måste berätta den historien, min goda Mahiette ", säger Gervaise, med hennes arm.
"Gärna", svarade Mahiette, "men du måste vara okunnig om alla men din Paris inte till
vet det!
Jag kommer att berätta sedan (men 'tis inte nödvändigt för oss att stoppa så att jag kan berätta
du sagan), som Paquette la Chantefleurie var en ganska piga arton
när jag var en själv, det vill säga
arton år sedan, och "tis hennes eget fel om hon inte är i dag, som jag, en bra,
fyllig, frisk mor till sex och trettio, med en man och en son.
Men efter fjorton års ålder, var det för sent!
Jo, hon var dotter till Guybertant, sångare i pråmar på Reims, samma
som hade spelat inför kung Karl VII., vid sin kröning, då han härstammade vår flod
Vesle från Sillery to Muison, när Madame
Jungfrun av Orléans var också i båten.
Den gamla far dog när Paquette fortfarande var bara barnet, hon hade då ingen annan än henne
mor, syster till M. Pradon, master-spisen och kopparslagare i Paris, Rue Farm-
Garlin, som dog förra året.
Du ser att hon var av god familj.
Mamman var en bra enkel kvinna, tyvärr, och hon lärde Paquette
bara lite broderi och leksaker beslutsfattande vilket inte hindrade den lilla
från att växa mycket stora och fortsatt mycket dålig.
Båda bodde på Reims, vid floden fronten, Rue de Folle-Peine.
Märk detta: För jag tror det var denna som kom med oturen att Paquette.
I '61, året för kröningen av vår kung Ludvig XI. som Gud bevara!
Paquette var så glad och så söt att hon kallades överallt på något annat namn än
"La Chantefleurie" - blommande sång. Stackars flicka!
Hon hade vackra tänder, hon var förtjust i att skratta och visa dem.
Nu är en flicka som älskar att skratta på vägen till gråt, vackra tänder ruin
vackra ögon.
Så hon var la Chantefleurie.
Hon och hennes mor tjänade en prekär levande, de hade varit mycket utblottade sedan
döden av sångaren, deras broderier inte ge dem i mer än sex
Farthings en vecka, som inte uppgår till knappt två eagle liards.
Var fanns de dagar då Fadern Guybertant hade tjänat tolv sous parisiska, i en
enda kröning, med en sång?
En vinter (det var under samma år '61), när de två kvinnorna hade varken bögar
eller ved, det var mycket kallt, vilket gav la Chantefleurie en så fin färg att
män kallade henne Paquette! och många kallade
hennes Paquerette! och hon var ruinerad .-- Eustache, bara låt mig se dig bita att
tårta om du vågar - Vi märkte genast att hon var förstört, en söndag när hon
kom till kyrkan med ett guldkors om halsen.
Vid fjorton års ålder! ser du?
Först var det den unge vicomten Cormontreuil, som har sitt klocktorn tre
ligor långt från Reims, sedan Messire Henri de Triancourt, stallmästare till konungen;
då mindre än så, Chiart de Beaulion,
sergeant-at-arms, sedan, fortfarande fallande, Guery Aubergeon, ristaren till konungen, då,
Mace de Frepus, barberare till herr Dauphin, sedan, Thevenin Le Moine, kungens
laga mat, då männen växer kontinuerligt
yngre och mindre ädla, föll hon till Guillaume Racine, sångare i Hurdy
Gurdy och Thierry de Mer, Lamplighter.
Sedan, dålig Chantefleurie, tillhörde hon till var och en: hon hade nått sista SOU of
hennes guldmynt. Vad skall jag säga till dig, min damoiselles?
Vid kröningen, samma år, '61, 'Twas hon som gjorde sängen till kungen av
den debauchees! Under samma år! "
Mahiette suckade och torkade bort en tår som rann från hennes ögon.
"Detta är inget väldigt extraordinära historia", säger Gervaise, "och i hela det jag
ser ingenting av egyptiska kvinnor eller barn. "
"Tålamod!" Återtog Mahiette "kommer du att se ett barn .-- I 66," twill vara sexton år
sen denna må***, vid Sainte-Paule dag, var Paquette kom till sängs en liten
flicka.
De olyckliga varelse! Det var en stor glädje för henne, hon hade länge önskat sig ett barn.
Hennes mamma, bra kvinna, som aldrig vetat vad att göra än att stänga ögonen, hennes
mor var död.
Paquette hade inte längre någon att älska i världen eller någon att älska henne.
La Chantefleurie hade varit en stackare under de fem år sedan hennes fall.
Hon var ensam, ensam i det här livet, var fingrar pekade på henne var hon tutade på i
gatorna, slagen av sergeanter, hånade av små pojkar i trasor.
Och sedan, hade tjugo anlänt: och tjugo är en gammal ålder för amorösa kvinnor.
Dårskap började ta med henne på något mer än sin handel med broderi i forna dagar, för
varje rynka som kom, flydde en krona, vinter blev svårt för henne en gång, trä
blev sällsynt igen i hennes Brazier, och bröd i hennes skåp.
Hon kunde inte längre fungerar eftersom att bli yppig, hade hon blivit lat;
och hon lidit mycket mer eftersom, i växande lata, hade hon blivit vällustig.
Åtminstone är att det sätt på vilket Monsieur boten av Saint-Rémy förklarar varför dessa
kvinnor är kallare och hungrigare än andra fattiga kvinnor, när de är gamla. "
"Ja", anmärkte Gervaise ", men zigenare?"
"Ett ögonblick, Gervaise!" Sade Oudarde, vars uppmärksamhet var mindre otålig.
"Vad skulle vara kvar till slutet om alla var i början?
Fortsätt, Mahiette, bönfaller jag dig. Att dålig Chantefleurie! "
Mahiette gick vidare.
"Så hon var mycket ledsen, mycket olycklig, och fårat hennes kinder med tårar.
Men mitt i sin skam, sin dårskap, hennes utsvävningar, tycktes det henne att hon
bör vara mindre vild, mindre skamligt, mindre försvunnit, om det fanns något eller några
en i världen som hon kunde älska, och som kunde älska henne.
Det var nödvändigt att det skulle vara ett barn, eftersom endast ett barn kan vara tillräckligt
oskyldiga för det.
Hon hade insett detta faktum efter att ha försökt att älska en tjuv, den enda mannen som
ville ha henne, men efter en kort tid, uppfattade hon att tjuven föraktade henne.
De kvinnor av kärlek kräver antingen en älskare eller ett barn för att fylla deras hjärtan.
Annars är de mycket missnöjda.
Eftersom hon inte kunde ha en älskare, vände hon sig helt mot en önskan om ett barn, och som
hon inte hade upphört att vara fromma, gjorde hon hennes ständiga bön till den gode Gud för det.
Så den gode Guden förbarmade sig över henne och gav henne en liten dotter.
Jag kommer inte tala med dig om hennes glädje, det var en rasande tårar och smekningar och kyssar.
Hon skötte sitt barn själv, gjorde linda-band för den ur hennes täcke,
det enda som hon hade på sin säng, och inte längre kände varken kyla eller hunger.
Hon blev vacker en gång, i följd av det.
En gammal piga gör en ung mamma.
Galanteri hävdade hon en gång, män kom för att se la Chantefleurie, hon hittade
kunderna igen för hennes varor, och ur alla dessa hemskheter hon gjort barnet
kläder, mössor och haklappar, livstycken med
axelbanden av spetsar, och små motorhuvar av sammet, utan att ens tänka på att köpa
sig en annan täcke .-- Mästare Eustache, har jag redan berättat dig att inte äta det
kaka .-- Det är säkert att lilla Agnes,
det var barnets namn, ett dopnamn, för det var länge sedan la
Chantefleurie haft någon efternamn - det är säkert att den lilla var mer
skummar av band och broderier än en dauphiness of Dauphiny!
Bland annat hade hon ett par små skor, vars like kung Ludvig
XI. definitivt aldrig haft!
Hennes mor hade sytt och broderat dem själv, hon hade slösat på dem alla
delikatesser av hennes konst embroideress, och alla utsmyckningar av en mantel för
den goda Jungfrun.
De var säkert de två sötaste lilla rosa skor som kunde ses.
De var inte längre än min tumme, och en var tvungen att se barnets små fötter komma ut
av dem, för att tro att de hade kunnat få in dem.
'Tis sant att dessa små fötter var så liten, så söt, så ljus! ljusare än den
satin av skorna!
När man har barn, Oudarde, hittar du att det finns inget vackrare än
de små händer och fötter. "
"Jag ber inte bättre", sa Oudarde med en suck, "men jag väntar tills det skall passa
den goda nöjet M. Andry Musnier. "" hade dock Paquette är barn mer än
var ganska på det förutom dess fötter.
Jag såg henne när hon bara var fyra månader gammal, hon var en kärlek!
Hon hade ögon större än hennes mun, och de mest charmerande svart hår, som redan
ringlad.
Hon skulle ha varit en magnifik brunett vid sexton års ålder!
Hennes mamma blev galen över henne varje dag.
Hon kysste henne, smekte henne, kittlade henne, tvättade henne, dekorerad ut henne, slukade henne!
Hon förlorade sitt huvud över henne, tackade hon Gud för henne.
Hennes vackra, lite rosiga meter ovanför alla var en oändlig källa till förundran, de var
ett delirium av glädje!
Hon var alltid trycka på hennes läppar till dem, och hon kunde aldrig återhämta sig från henne
förvåning på sin litenhet.
Hon lade dem i små skor, tog ut dem, beundrade dem och förundrade på dem,
tittade på ljuset genom dem, var nyfiken att se dem försöka att gå på hennes säng,
och skulle gärna ha passerat sitt liv på
knä, sätta på och ta av skorna från dessa fötter, som om de hade
varit de av en Jesusbarnet. "
"Berättelsen är rättvist och bra," sade Gervaise med låg röst, "men var ska zigenare kommer
in i allt det där? "" Här ", svarade Mahiette.
"En dag anlände i Reims en mycket underlig sorts människor.
De var tiggare och vagabonder som var roaming över hela landet, ledda av deras hertig
och deras räknas.
De var brynt av exponering för solen, de hade curling tätt hår, och silver
ringar i deras öron. Kvinnorna var fortfarande fulare än männen.
De hade svartare ansikten, som alltid var otäckt, en eländig klänning på deras
organ, ett gammalt tyg som är vävt med sladdar bundna på deras axlar, och håret hängande
som svansen på en häst.
De barn som klättrade mellan benen skulle ha skrämt lika många apor.
Ett band av excommunicates. Alla dessa personer kom direkt från lägre
Egypten till Reims genom Polen.
Påven hade bekänt dem, sades det, och hade ordinerats till dem som botgöring to
vandra genom världen i sju år utan att sova i en säng, och så de var
heter penancers och luktade fruktansvärt.
Det verkar som om de tidigare varit saracener, vilket var varför de trodde på
Jupiter och hävdade tio livres av Tournay från alla ärkebiskopar, biskopar och raka
abbotar med croziers.
En tjur från påven befogenhet dem att göra det.
De kom till Reims till spå i namn av kungen av Alger, och
Kejsare av Tyskland.
Man kan lätt föreställa sig att inga fler behövdes för att orsaka infarten till staden för att
förbjudas dem.
Då hela bandet slagit läger med bra nåd utanför grinden till Braine, på den kulle
där står en kvarn, bredvid hålrum av de gamla kalkstensbrottet.
Och alla i Reims tävlade med sin granne kommer att se dem.
De tittade på handen, och sagt er underbara profetior, de var lika med
förutspår att Judas att han skulle bli påve.
Ändå var fula rykten i omlopp i förhållande till dem, om
barn stulna, klippa plånböcker och människokött slukade.
Den kloka människor sade till dumt: "Gå inte där!" Och gick sedan själv på
smyg. Det var en förälskelse.
Faktum är, att de sa saker passar att förvåna en kardinal.
Mödrar triumferade mycket över sina små efter egyptierna hade läst i sina
händer alla möjliga underverk skriven i hednisk och på turkiska.
En hade en kejsare, en annan, en påve, en annan, en kapten.
Stackars Chantefleurie greps med nyfikenhet, hon ville veta om
själv, och om hennes söta lilla Agnes inte skulle bli någon dag Empress of
Armenien, eller något annat.
Så hon bar henne till egyptierna, och den egyptiska kvinnorna föll beundrar
barn, och smeker den, och kysser den med sina svarta munnar, och att
förundras över dess lilla skara, tyvärr! till stor glädje för mamman.
De var speciellt entusiastiska över hennes vackra fötter och skor.
Barnet var ännu inte ett år gammal.
Hon läspade redan lite, skrattade åt sin mamma som en liten galen sak, var knubbig
och ganska rund, och hade tusen charmiga gester av änglar
paradis.
"Hon var mycket rädd av egyptierna, och grät.
Men hennes mamma kysste henne mer varmt och gick förtrollade med lycka
som spåmän hade förutsagt för henne Agnes.
Hon skulle bli en skönhet, dygdig, en drottning.
Så hon återvände till sin vindsvåning på Rue Folle-Peine, mycket stolt att bära med sig
en drottning.
Nästa dag tog hon fördel av en stund när barnet sov på hennes säng, (för
de alltid sov ihop), försiktigt lämnade dörren en liten bit öppen och sprang berätta
en granne i Rue de la Sechesserie,
att den dag skulle komma då hennes dotter Agnes skulle serveras vid bordet av kungen
av England och ärkehertig av Etiopien, och ett hundratal andra underverk.
På hennes retur, hörsel inga rop på trappan, sade hon till sig själv: "Bra! de
barnet fortfarande sover! "
Hon fann hennes dörr bredare öppen än hon hade lämnat det, men hon kom in, dålig mor, och
sprang till sängen .--- Barnet var inte längre där, platsen var tom.
Ingenting kvar av barnet, men en av hennes söta lilla skor.
Hon flög ut ur rummet, rusade ner för trapporna och började att slå hennes huvud mot
väggen, ropade: "Mitt barn! som har mitt barn?
Vem har tagit mitt barn? "
Gatan var öde, huset isolerat, ingen kunde tala om för henne vad som helst
om det.
Hon gick omkring i staden, sökte alla gator, sprang hit och dit hela
dagen lång, vild, utom sig, fruktansvärt, snusning vid dörrar och fönster som en vild
vilddjuret, som har förlorat sina ungar.
Hon var andfådd, rufsig, skrämmande att se, och det var en brand i hennes ögon
som torkade sina tårar.
Hon stoppade förbipasserande och ropade: "Min dotter! min dotter! min vackra lilla
dotter!
Om någon ger mig tillbaka min dotter kommer jag att vara hans tjänare, tjänare av hans
hund, och han skall äta mitt hjärta om han kommer. "
Hon träffade M. le Avhjälpande av Saint-Remy, och sade till honom: "Monsieur, jag bruka jorden
med mina naglar, men ge mig tillbaka mitt barn! "
Det var hjärtslitande, Oudarde, och IL såg en mycket sträng man, Master Ponce Lacabre, den
procuratoren, gråta. Ah! stackars mamma!
På kvällen återvände hon hem.
Under hennes frånvaro, hade en granne sett två zigenare stiga upp till det med en bunt i
sina vapen, sedan ned igen, efter att ha stängt dörren.
Efter deras avresa, var ungefär som ett barn gråta hörd i Paquette s
rum.
Modern, brast ut i skrik av skratt, besteg trapporna som om den vingar, och
in .-- en fruktansvärd sak att berätta, Oudarde!
Istället för hennes vackra lilla Agnes, så ljus och så frisk, som var en gåva av det goda
Gud, ett slags avskyvärda lilla monster, lama, enögda, deformerade, kröp och
skrikande över golvet.
Hon gömde ögonen i fasa. "Åh" sade hon, har "häxorna
omvandlas min dotter in i detta hemska djur? "
De skyndade sig att bära bort den lilla klumpfot, han skulle ha drivit henne galen.
Det var den monstruösa barn av några zigenare kvinna, som hade gett sig till djävulen.
Han verkade vara ungefär fyra år gammal och pratade ett språk som ingen mänsklig
tungan, det var ord på det som var omöjligt.
La Chantefleurie kastade sig över den lilla skon, allt som återstod henne
allt som hon älskade.
Hon förblev så länge orörlig över den, tyst och utan andedräkt, att de trodde
hon var död.
Plötsligt hon darrade i hela kroppen, täckt hennes relik med rasande kyssar och utbrast
snyftande som om hennes hjärta bröts. Jag försäkrar er att vi alla grät också.
Hon sa: "Åh, min lilla dotter! min söta lilla dotter! var är du? -
och det vred ditt hjärta. Jag gråter fortfarande när jag tänker på det.
Våra barn är märgen i våra ben, ser du .--- Min stackars Eustache! du är så
mässan - Om du bara visste hur skönt han är! i går sade han till mig: "Jag vill vara en
gendarm, som jag gör. "
Oh! min Eustache! om jag skulle förlora dig - Alla på en gång la Chantefleurie ros, och ställ
ut för att köra igenom Reims, skrek: "Till zigenare läger! till zigenare läger!
Polisen, att bränna häxor! "
Zigenarna var borta. Det var kolsvart.
De kunde inte följas.
På morgonen, två mil från Reims, på en hed mellan Gueux och Tilloy, resterna
av en stor brand hittades, vissa band som hade tillhört Paquette barn,
droppar blod och träck av en bagge.
Natten bara förbi hade varit en lördag.
Det fanns inte längre något tvivel om att egyptierna hållit sin sabbat på den
hed, och att de hade slukat barnet i sällskap med Beelsebul, som bruket
är bland de Muhammedanerna.
När La Chantefleurie lärt sig dessa hemska saker, hon grät inte, hon
rörde läpparna som om att tala, men kunde inte.
På morgonen var hennes hår grått.
Den andra dagen hade hon försvunnit. "'Tis i sanning, en förskräcklig historia", säger
Oudarde ", och ett som skulle göra ännu en burgundisk gråta."
"Jag är inte längre förvå***", tillade Gervaise, "att rädslan för zigenarna bör sporra dig
om så kraftigt. "
"Och du gjorde allt desto bättre", återtog Oudarde, "fly med Eustache bara
nu, eftersom dessa också är zigenare från Polen. "
"Nej", säger Gervais, "Det sägs att de kommer från Spanien och Katalonien."
"Katalonien? 'Tis möjligt ", svarade Oudarde.
"Pologne, katalog, Valogne, förbistra jag alltid dessa tre provinser, En sak
är säker, att de är zigenare. "" som säkert ", tillade Gervaise," har
tänderna tillräckligt länge för att äta små barn.
Jag borde inte bli förvå*** om la Smeralda åt lite av dem också, fast hon
låtsas vara prydlig.
Hennes vit get vet tricks som är alltför skadliga för att det inte vara någon ogudaktighet
under det hela. "Mahiette gick på i tystnad.
Hon var upptagen i den revery som i någon form, en fortsättning av ett
sorglig berättelse, och som avslutas först efter att ha meddelat känslor, från
vibrationer för vibrationer, även till den allra sista fibrerna i hjärtat.
Ändå riktar Gervaise henne: "Och har de någonsin lära sig vad det blev av la
Chantefleurie? "
Mahiette svarade inte. Gervaise upprepade sin fråga, och skakade
armen och kallade henne vid namn. Mahiette verkade vakna upp ur sin
tankar.
"Vad blev det av la Chantefleurie?" Sa hon, upprepade mekaniskt orden
vars intryck var fortfarande färska i hennes öra, sedan ma kungen ett försök att återkalla henne
uppmärksamhet åt innebörden av hennes ord,
"Ack," fortsatte hon raskt, "ingen någonsin fick reda på."
Hon tillade efter en paus, -
"Vissa sa att hon hade sett att sluta Reims i skymningen av Flechembault
grinden, andra, i gryningen, vid den gamla Basee grinden.
En fattig man hittade henne guldkorset hänger på stenkors i fältet där mässan
hålls. Det var denna prydnad, som hade gjort henne
ruin, i '61.
Det var en gåva från den stilige vicomten Cormontreuil, hennes första älskare.
Paquette hade aldrig varit villig att del med den, eländig som hon hade varit.
Hon hade höll fast vid det som till livet självt.
Så när vi såg att korsa övergivna, trodde vi alla att hon var död.
Ändå fanns det folk Cabaret Les Vantes, som sade att de hade
sett henne passera på vägen till Paris, gå på grus med sina bara fötter.
Men i så fall måste hon ha gått ut genom Porte de Vesle, och allt detta
håller inte med.
Eller för att tala riktigt, tror jag att hon faktiskt avvek från Porte de Vesle,
men lämnade denna värld. "" Jag förstår dig inte ", sa Gervaise.
"La Vesle", svarade Mahiette med ett vemodigt leende, "är floden."
"Stackars Chantefleurie" sade Oudarde, med en rysning, - "drunknade!"
"Drunknad!" Återtog Mahiette ", som kunde ha berättat goda fader Guybertant, när han
passerade under bron Tingueux med strömmen, sjunger i sin pråm, som en
dag hans kära lilla Paquette skulle också
passera under den bron, men utan sång eller båt.
"Och den lilla skon?" Frågade Gervaise. "Försvann med modern", svarade
Mahiette.
"Stackars lilla sko!" Sade Oudarde. Oudarde, en stor och öm kvinna, skulle ha
väl glada att sucka i sällskap med Mahiette.
Men Gervaise, mer nyfiken, inte hade avslutat hennes frågor.
"Och monstret?", Sade hon plötsligt, till Mahiette.
"Vad monster?" Frågade den senare.
"Den lilla zigenare monster kvar av trollkvinnan i Chantefleurie kammare, i
utbyte mot hennes dotter. Vad gjorde du med den?
Jag hoppas att du dränkte det också. "
"Nej" svarade Mahiette. "Vad?
Du brände det då? I sanning, det är mer rättvis.
En häxa barn! "
"Varken det ena eller det andra, Gervaise.
Monseigneur ärkebiskopen intresserade sig i barnet i Egypten, exorcism
det välsignade det, bort djävulen försiktigt från sin kropp, och sände det till Paris, att vara
exponeras på trä sängen på Notre-Dame, som ett hittebarn. "
"De biskopar!" Muttrade Gervaise ", eftersom de är inlärda, de gör ingenting
som alla andra.
Jag lägger bara den till dig, Oudarde, idén att placera djävulen bland hittebarn!
För det lilla monstret var förvisso djävulen.
Tja, Mahiette, vad gjorde de med den i Paris?
Jag är ganska säker på att ingen välgörenhet personen ville ha det. "
"Jag vet inte", svarade Remoise, "'Twas just vid den tiden som min man
köpte kontor notarie, i Bern, två mil från staden, och vi har inga
längre upptagen med den historien, och dessutom
framför Bern, står de två kullar Cernay, som gömmer tornen i
katedralen i Reims ur sikte. "
Medan du chattar därmed hade de tre värdiga bourgeoises kom till Place de
Greve.
I deras absorption hade de passerat den offentliga breviarium av Tour-Roland utan
stopp, och tog sig mekaniskt mot skampålen kring vilken trängseln
växte tätare för varje ögonblick.
Det är troligt att det skådespel som i det ögonblicket lockade allt ser i den
riktning, skulle ha gjort dem att glömma helt Råttans-Hole, och stopp som
de avsåg att göra där, om stora
Eustache, sex år, varav Mahiette släpade längs vid handen, hade inte
plötsligt erinrade objektet till dem: "Mamma," sade han, som om någon instinkt
varnade honom att råtthål var bakom honom, "jag kan äta kakan nu?"
Om Eustache hade varit mer skickliga, det vill säga mindre girig, skulle han ha
fortsatte att vänta, och skulle bara ha vågat så enkelt fråga: "Mamma, kan
Jag äter kakan, nu? "När de återvänder till
universitetet, att Mästaren Andry Musnier talet, Rue Madame la Valence, när han hade två
armarna på Seine och fem broar i staden mellan råtthål och kaka.
Denna fråga, mycket oförsiktiga i det ögonblick Eustache uttryckte det, väckte
Mahiette uppmärksamhet. "Förresten", utropade hon, "vi är
glömma enstöring!
Visa mig råtthål, så att jag kan bära henne hennes tårta. "
"Omedelbart", sa Oudarde, "'tis en välgörenhet."
Men detta inte passade Eustache.
"Stopp! min kaka! ", sade han och gnuggade båda öronen alternativt med axlarna, vilket i
sådana fall är den högsta tecken på missnöje.
De tre kvinnorna spåras sina steg, och när de anländer i närheten av Tour-
Roland, sade Oudarde till de andra två - "Vi måste inte alla tre blick in i hålet
på en gång, av rädsla för alarmerande enstöring.
Har du två låtsas läsa Dominus i breviarium, medan jag stack näsan i
bländaren, den enstöring känner mig lite.
Jag ska ge dig varning när du kan vända. "
Hon fortsatte ensam till fönstret.
Just nu när hon tittade in, var en djup synd avbildas på alla hennes
funktioner, och hennes uppriktiga, bög ansikte ändrade sitt uttryck och färg lika snabbt som
om den hade gått från en solstråle
en stråle av månskenet, hennes ögon blev fuktiga, munnen kontrakterade, likt en
personen på väg att gråta.
En stund senare, lade hon sitt finger på hennes läppar, och gjorde ett tecken att Mahiette att dra
nära och titta.
Mahiette, mycket rörd, intensifieras i tystnad, på tå, som om annalkande
sängkanten av en döende person.
Det var i själva verket en melankoli skådespel som presenterade sig för ögonen på
två kvinnor, eftersom de tittade genom gallret i råtthål, varken omrörning
eller andas.
Cellen var liten, bredare än den var lång, med ett välvt tak, och visas
inifrån, bar det en betydande likhet med det inre av en enorm
biskopshatt.
På den kala stenplattor som utgjorde golvet i ett hörn, var en kvinna,
eller snarare, hukande.
Hennes haka vilade på hennes knän, som hon korsade armarna pressade våld för henne
bröst.
Således dubblade upp, klädd i en brun säck, som insvept henne helt och hållet i stora
veck, drog hennes långa, gråa hår över framför, faller över hennes ansikte och längs hennes
benen nästan till hennes fötter, presenterades hon vid
första anblicken, beskrivs bara en konstig form mot den mörka bakgrunden av
cell, ett slags dunkel triangel, som strålen av dagsljuset faller genom
öppning, skär grovt i två nyanser, den dystra, den andra lyser.
Det var en av dem som spöken, halv ljus, halv skugga, som en skådar i drömmen
och i det extraordinära arbete Goya, blek, orörlig, olycksbådande, hukande över
en grav, eller lutad mot rivning av en fängelsecell.
Det var varken en kvinna eller en man eller en levande varelse, inte en bestämd form, det var en
figur, ett slags vision, där det verkliga och det fantastiska genomskuren varandra,
som mörker och dag.
Det var med svårighet som en framstående, under hennes hår som
spred sig till marken, en mager och svår profil, hennes klänning knappt tillät
änden på ett fot att fly, som sjönk på den hårda, kalla trottoaren.
Den lilla mänskliga formen av vilka en fick en syn under detta anslag för
sorg, orsakade en rysning.
Denna siffra, som man kunde ha tänkt att vara fastnitad på trädgårdsplattor, verkade
att äga varken rörlighet eller tänkte, eller andetag.
Ligga, i januari, i det tunna, linne säck, liggande på en granit golv, utan
brand, i mörkret i en cell vars sned luft-hål tillåts endast den kalla vinden, men
aldrig solen, att komma in utifrån, hon verkar inte lida eller ens att tänka.
Man skulle ha sagt att hon hade vänt sig till sten med cellen, is med årstiden.
Hennes händer var knäppta, hennes ögon fast.
Vid första anblicken en tog henne till ett spöke, på den andra, för en staty.
Dock med jämna mellanrum, öppnade hennes blå läppar halv erkänna ett andetag, och
darrade, men som död och så mekanisk som löven som vinden sveper åt sidan.
Ändå från hennes matta ögon det flydde en blick, en outsäglig blick, ett
djup, lugubra, orubbligt ser, fast oavbrutet på ett hörn av cellen
som inte kunde ses från utan, en
blick som tycktes fixa alla dystra tankar som själ i nöd på några
mystiska föremål.
Sådan var den varelse som hade fått från sin boning, namnet på
"Enstöring" och, från hennes plagg, namnet på "den avskedade nunna."
De tre kvinnorna hade för Gervaise återvände Mahiette och Oudarde, stirrade genom
fönster.
Deras huvuden stoppades det svaga ljuset i cellen, utan den eländiga varelse, som
upphovsmännen fråntas därmed det tycktes bry sig om dem.
"Låt inte oss problem henne", sade Oudarde, med låg röst, "hon är i hennes extas, hon
ber. "
Under tiden var Mahiette såg med allt större oro på den WAN, vissnade,
ovårdade huvud, och hennes ögon fylls med tårar.
"Detta är mycket singularis," mumlade hon.
Hon stack huvudet genom gallret, och lyckades kasta en blick på hörnet
där blicken av olyckliga kvinnan var orörlig fastnitad.
När hon drog huvudet från fönstret, var hennes ansikte översvämmas av tårar.
"Vad kallar du den där kvinnan?" Frågade hon Oudarde.
Oudarde svarade, -
"Vi kallar hennes syster Gudule." "Och jag", svarade Mahiette, "kalla henne
Paquette la Chantefleurie. "
Då, om hennes finger på hennes läppar, vinkade hon till förvånade Oudarde att stöta
huvudet genom fönstret och ser.
Oudarde såg och såg, i hörnet där ögon enstöring fastställdes i
som dyster extas, en liten sko av rosa satin, broderade med tusen fanciful
mönster i guld och silver.
Gervaise skötte Oudarde, och sedan tre kvinnor, stirrande in i det olyckliga
mor, började gråta. Men varken sitt utseende eller deras tårar
störde enstöring.
Hennes händer var knäppta, hennes läppar stum, blicken, och den lilla sko, vilket
tittade på, bröt i hjärtat av någon som kände henne historia.
De tre kvinnorna hade ännu inte yttrat ett enda ord, de vågade inte tala, även i
låg röst.
Denna djupa tystnad, denna djupa sorg, denna djupa glömska där allt hade
försvann utom en sak, som produceras på dem effekten av det stora altaret i
Jul eller påsk.
De förblev tysta, de mediterade, de var redo att knäböja.
Det tycktes dem att de var beredda att ingå en kyrka på dagen för Tenebrae.
Till sist Gervaise, den mest nyfikna av de tre, och därmed minst
känsliga, försökt att göra enstöring tala: "Syster!
Syster Gudule! "
Hon upprepade denna uppmaning tre gånger, att höja rösten varje gång.
The enstöring rörde sig inte, inte ett ord, inte en blick, inte en suck, inte ett livstecken.
Oudarde i sin tur i en sötare, mer smekande röst, - "! Syster" sade hon,
"Syster Sainte-Gudule!" Samma tystnad, samma orörlighet.
"En enastående kvinna!" Utropade Gervaise "och en att inte beröras av en katapult!"
"Måhända är hon döv", sa Oudarde. "Kanske hon är blind", tillägger Gervaise.
"Dead, måhända", svarade Mahiette.
Det är säkert att om själen inte redan hade lemnat detta inert, trög,
slöa kroppen, det hade åtminstone retirerade och gömde sig i djup whither
uppfattningar om den yttre organ inte längre penetreras.
"Då måste vi lämna kakan i fönstret", sa Oudarde, "några Vagabonden kommer
ta den.
Vad skall vi göra för att väcka henne? "
Eustache, som fram till det ögonblicket hade avletts av en liten vagn dragen av en
stora hund, som just hade gått, uppfattade plötsligt att hans tre conductresses var
stirra på något genom fönstret,
och nyfikenhet att ta besittning av honom i sin tur, klättrade han på en sten inlägg,
förhöjt sig på tå, och tillämpad hans feta, röda ansikte till öppningen och ropade,
"Mamma, låt mig se också!"
Vid ljudet av denna tydliga, färska, ringande barnets röst darrade av enstöring, hon
vände hennes huvud med den skarpa, plötsliga förflyttning av en stålfjäder, hennes långa,
köttlösa händerna kasta bort håret från
hennes panna, och hon fast på barnet, bitter, förvå***, desperata ögon.
Denna blick var bara en blixt.
"Herregud!" Utropade hon plötsligt och gömde huvudet i hennes knä, och det verkade som
Men hennes hesa röst slet hennes bröst som det gått från det, "inte visa mig de
andra! "
"God dag, frun", sade barnet, allvarligt. Ändå hade denna chock, så att säga,
väckt enstöring.
En lång rysning korsas hennes ram från topp till tå, hon hackade tänder, hon halv
höjde huvudet och sa att trycka armbågarna mot hennes höfter och knäpper
fötter i händerna som för att värma dem, -
"O, hur kallt det är!" "Stackars kvinna!" Sade Oudarde med stor
medkänsla, "vill du ha en liten eld?" Hon skakade på huvudet som tecken på avslag.
"Nå", återtog Oudarde, presentera henne med ett krus, "här är lite hippocras
som kommer att värma dig,. dricker det "Återigen Hon skakade på huvudet, tittade på Oudarde
stelt och svarade: "Vatten".
Oudarde envisades, - "Nej, syster, det är ingen dryck för januari.
Du måste dricka lite hippocras och äta denna syras tårta av majs, som vi har
bakade för dig. "
Hon vägrade kakan som Mahiette erbjöd henne och sade: "Svart bröd."
"Kom", sa Gervaise, tog i sin tur med en impuls av välgörenhet, och lossa
hennes ull kappa, "här är en kappa som är lite varmare än din."
Hon vägrade kappan som hon vägrade krus och tårta, och svarade: "En
säck. "
"Men", återtog den goda Oudarde, "du måste ha uppfattas i viss utsträckning, att
igår var en festival. "
"Jag uppfattar det," sade enstöring, "'Tis två dagar nu eftersom jag har haft något vatten i
min lerkruka. "Hon tillade efter en tystnad," 'Tis en
Festivalen är jag glömt.
Folk gör väl. Varför ska världen tänka på mig, när jag gör
inte tänka på det? Kall kol gör kall aska. "
Och som om trötta med att ha sagt så mycket, tappade hon huvudet på knä
igen.
Den enkla och välgörande Oudarde, som tyckte att hon förstod från hennes senaste
ord som hon klagade över kylan, svarade oskyldigt, "Då du vill ha en
liten eld? "
"! Fire" sade plundrade nunnan, med en konstig accent, "och du kommer också att göra en liten
för de fattiga lilla som varit under spadtaget för dessa femton år? "
Varje lem darrade, hennes röst darrade, blixtrade hennes ögon, hon hade tagit upp
sig på sina knän, hon plötsligt längre hennes tunna, vita hand mot
barn, som var om henne med en blick av förvåning.
"Ta bort det barnet!" Hon grät. "Den egyptiska kvinnan är på väg att passera."
Sen föll hon ansiktet nedåt på jorden, och hennes panna slog i stenen med
ljudet av en sten mot en annan sten. De tre kvinnorna trodde henne död.
En stund senare, flyttade hon, och de såg henne dra själv på knä
och armbågar, i hörnet där den lilla skon var.
Då vågade inte titta, de inte längre såg henne, men de hörde ett tusen kyssar
och tusen suckar, blandat med hjärtskärande skrik, och tråkig slag som
de av ett huvud i kontakt med en vägg.
Sedan, efter en av dessa slag, så våldsam att alla tre förskjutna, de
hörde inte mer.
"Kan hon ha dödat sig själv?", Sade Gervaise, vågar passera huvudet
genom luften hål. "Syster!
Syster Gudule! "
"Syster Gudule!" Upprepade Oudarde. "Ah! bra himlen! hon inte längre rör sig! "
återupptas Gervaise, "Är hon död? Gudule!
Gudule! "
Mahiette, kvävdes till en sådan grad att hon inte kunde tala, gjorde en insats.
"Vänta", sa hon.
Då böjde sig fram mot fönstret, "Paquette!" Sa hon, "Paquette le
Chantefleurie! "
Ett barn som oskyldigt slag på dåligt antändas säkring av en bomb, och gör det
explodera i ansiktet, är inte mer rädd än Mahiette på effekten av att
namn, plötsligt lanserades i cellen av Syster Gudule.
The enstöring darrade i hela steg upprätt på hennes bara fötter och hoppade vid fönstret
med ögon så uppenbara att Mahiette och Oudarde, och den andra kvinnan och barnet
ryggade ända till räcket på kajen.
Samtidigt visade den lömska ansikte enstöring pressas mot rivning av luft-
hål.
"Åh! Åh "hon grät, med en skrämmande skratt," 'Tis den egyptiska vem som ringer
mig! "I det ögonblicket var en scen som passerar
vid skampålen fångade hennes vilda blick.
Hennes panna kontrakterade med fasa, sträckte hon sina två skelett armar från hennes
cell och skrek med en röst som liknade en död-skallra, "Så 'tis du
gång, dotter till Egypten!
'Tis du som kallar mig, stjäl för barn!
Tja! Var du förbannade! förbannade! förbannade!
förbannade! "