Tip:
Highlight text to annotate it
X
Det här är vad Destiny avsåg
när hon gick in i stjärnsystemet.
Skeppet är vårt hopp att ta oss hem.
- Är vi klara?
- Det blir vi aldrig.
- Du skulle inte ha lämnat honom.
- Tror du inte att jag vet det?
Alla tror vi är säkra.
Att de aldrig hittar oss igen.
Varför tog ni en av våra som fånge?
- Vi är inte säkra, eller hur?
- Vem kommer?
- Alliansen kommer för att ta Destiny.
- Jag överlämnar inte det här skeppet.
Hur länge tänker du hålla oss inlåsta?
- Vad måste vi göra för att få friheten?
- Bevisa att ni inte är ett hot.
Min mamma blev stucken av en nål
när hon försökte tygla en knarkare.
- Hon fick H.I.V.
- Gör vad du måste för att komma hem-
-för jag tänker vara här.
- Vad hände?
- Du blev skjuten.
- Det finns inget bensår. Det är läkt.
- Hur är det möjligt?
Jag vet inte.
Hej. Vad gör du här?
Mår du bra?
Jag vet inte hur jag kom hit.
Det sista jag minns, är att jag
la mig för att ta en tupplur.
Gick du i sömnen?
Jag brukade göra det som barn.
Pappa var tvungen att sätta ett larm-
-på ytterdörren för att...
- Vi ses senare.
Okej.
Allvarligt.
Och det är inte bara det här.
Hon har betett sig konstigt ett tag.
Du vet vad jag pratar om, eller hur?
- Det är inte bara jag som lagt märke...
- Hon har betett sig annorlunda.
- Hon är tyst och tillbakadragen.
- Vi borde prata med henne om det.
- Det har jag gjort. Jag försökte igår.
- Och?
Hon var inte på humör. För upptagen
med att skriva i sin dagbok.
- Skriver hon dagbok?
- Det är lite av en terapi för henne.
- Stressen att vara här på skeppet...
- Och skottskadan på hennes ben då?
Ingen läker så fort.
Hur förklarar du det?
Jag kan inte.
Du måste använda stenarna.
Din mamma är sjuk.
Vad... Är hon...
Jag vet inte detaljerna, bara att de
vill att du är där så fort...
Säsong 2 Episod 4
- Pathogen -
SSG - SweSUB Group © taureane, FRiEND
och Dvärghamstern - www.SweSUB.nu
Du behöver sova, Nic.
- Nicholas...
- Ja, ja. Snart.
Att manipulera nedräkningsklockan
är...komplicerat, minst sagt.
- Så många variabler knutna till den.
- Det är problemet, eller hur?
En *** system som är komplicerade.
Som förvärras av en man som försöker
att göra en hel besättnings jobb.
Just nu behöver jag bara kontrollera
klockan. Om du är skeppet-
-varför hjälper du inte mig?
- Vad hoppas du på att vinna?
- Att kontrollera skeppet är viktigt.
- Dr Rush detta är Brody. Kom in.
- Ja.
- Vi hoppade precis ur FTL.
- Ja tack, jag vet det.
- Igen, inga portar inom räckhåll.
Och nu ändrar vi kurs igen.
Det stämmer inte.
Dr Rush?
- Dr Rush?
- Jag kan inte gå ifrån just nu.
- Vad gör du?
- Rush ut.
- Det här börjar bli löjligt.
- Snarare, det börjar bli gammalt.
Hon slutade ta sin behandling.
Olyckligtvis, sjönk antalet T-celler-
-under 300.
- Öppnade för lunginflammation.
Vi har börjat med AVR-terapi igen,
och lyckats behandla lunginflammationen.
Hennes antal ha planat ut,
så fysiskt är hon på bättringsvägen-
-men om hon slutar behandlingen igen...
- Låt henne inte göra det.
- Släpp inte henne. Håll henne här.
- Vi övervakar hennes tillstånd noga-
-men det som oroar mig är att hon
fortfarande lider av depression.
En psykiatriker har behandlat henne,
utan framsteg, därför bad vi dig komma.
Vare sig hon är här eller hemma,
så måste hon vilja bli bättre.
Det finns inte tid för fel.
Om hennes antal sjunker under 200...
Ja, ja, jag vet - Aids.
Jag är i korridoren om du behöver mig.
Hej.
Jag är...menige Tracy.
Jag har jobbat med din son, Eli.
- Är han okej?
- Ja, han mår bra.
Han ville verkligen vara här,
men han är upptagen i det militära.
Han gör bra saker,
men jobbar väldigt hårt.
Hur som helst,
han hörde att du var på sjukhuset.
- Säg att jag mår bra.
- Nej, men han vet att du inte mår bra.
Han berättade för mig om ditt tillstånd,
och att du slutade ta din medicin.
Och han är verkligen...
...verkligen orolig för dig.
Inte tillräckligt
för att vara här själv.
Ja, det är jag.
Jag kollade bara.
Var står vi?
Vad?
Du och jag. Vårt förhållande.
Jag menar...
Om vi hade träffats någon annanstans,
och inte på skeppet-
-skulle vi fortfarande
vara tillsammans?
Självklart.
Det är bara...
Det här är nåt nytt för mig.
Jag har aldrig varit bra på relationer-
-och...jag vill bara se till
att jag inte förstör det här.
Du har varit rätt tyst senaste tiden
så jag började undra och tänka...
Matt...
Ta-dah, din favorit.
- Jag saknar verkligen din matlagning.
- Mikrovågsugnen får jobba, va?
Ja, och mest hämtmat. Du känner mig.
Jag jobbar mest nätter, så...
...en hel del pizza.
- Är allt okej?
- Ja visst.
Du är här.
Allt är perfekt.
Det är verkligen gott.
Gå.
- Släpper du dem?
- Vi kan inte ha dem inlåsta för evigt.
- Sir, jag har en annan uppfattning.
- Vi gör det inte utan några villkor.
De har gett oss information.
Ju mer de ger, desto mer får de.
Beslutet är taget. Jag har satt
en eskort på varje alliansmedlem-
-så de går inte omkring fritt.
- Ursäkta, överste? Har du sett Chloe?
Nej.
Jag har sökt överallt.
Hon är borta.
Godmorgon.
Ja, det är vad klockan säger.
Ja, det är söndag också.
Översten bestämde att släppa dem.
Vi får se hur det går.
- Det verkar inte bli en bra start.
- Hej. Vad pågår här?
- Samtalar bara.
- Nej, du ber henne om ursäkt.
- Varför?
- Be om ursäkt!
- Tror du kan säga vad jag ska göra?
- Det kan jag.
Vad fan gör du...
- Jiddra inte med mitt folk.
- Jag pratade bara till kvinnan...
Du pratar inte med någon.
Är hon din? Jag visste inte.
- Lås in honom tills han kan uppföra sig.
- Jag är ledsen, jag försöker inte...
Ju mer du pratar
desto längre är du inlåst.
Är du okej?
Chloe saknas.
Översten vill att vi bildar sökteam-
-och letar efter henne.
Du arbetar dig till utmattning.
Mycket arbete att göra.
Sömnbrist leder till slarv.
Jag behöver inte påminna dig om
att två liv redan har gått förlorade.
Överste...
Jag vet. Jag är ledsen.
- Mitt beteende - oacceptabelt.
- Ja, det var det.
Jag vet att det är viktigt att passa in.
Att komma överens med ditt folk.
Jag kan göra det, jag lovar.
Vi gjorde en överenskommelse.
Vi ger dig information,
du ger oss frihet.
Jag tänker hålla min del
av den överenskommelsen.
Du kan lita på mig.
Chloe...
Chloe.
Vad gör du här?
Löjtnant Scott...
Vi hittade henne.
Uppfattat.
- Vad letar du efter?
- Mina nycklar.
- Kan du inte hitta dina nycklar.
- Jag trodde de var i min handväska.
Det är första gången. Du har aldrig
förlagt något så länge jag kan...
Tänker du hjälpa mig eller inte?
Förlåt.
Jag är sen och jag kan inte...
Jag bar in det jag handlade igår.
Idiot.
- Det är lugnt.
- Nej, för nån kunde ha kommit in-
-och tagit alla våra saker...
- Sharon.
Det tar en timme, kanske två.
Jag ringer om nåt ändras.
Morrn.
Vill du ha sällskap?
- Visst.
- Du ser bättre ut.
Doktorn sa att du
kommer härifrån på nolltid.
Varför ringer han inte?
Det är månader sen nu.
Det är inte likt honom.
Okej.
- Vilken är din favoritfilm?
- Va?
Häng på nu bara.
Din favoritfilm.
- Grease.
- Nej, det är en annan.
- Sound of Music?
- Nej, vilken...
Din favorit bland
science fiction filmer?
- Jag är inte nåt fan av...
- E.T.
- Inte sant? Det är din favorit.
- Ja. Jag älskar den filmen.
Du hyrde den och visade
den för honom när han var liten.
Du undrade om utomjordingar existerade.
Om det är möjligt att flyga rymdskepp
till andra planeter i andra solsystem.
Det är...möjligt.
Inte bara till andra solsystem-
-utan även till andra galaxer.
Regeringen har ett program.
Stargateprogrammet.
En stjärnport är som en dörr.
Man kan gå igenom och resa långa avstånd
genom rymden, halvägs genom universum.
- Varför berättar du det här?
- För att jag är Eli.
Jag är på ett skepp, långt, långt bort,
men mitt medvetande är i den här kroppen.
Det är verkligen jag...mamma.
Jag är din son.
- Minns du inte att du gick till lagret?
- Nej. Jag somnade i min hytt.
- I nästa stund pratar jag med James.
- Inte första gången det händer.
Det är som att jag får en blackout.
Utomjordingarna använde stenarna
för att ta kontroll över James...
För att vi glömde att återställa dem.
Jag kollade dem nyss. De är rena.
Det verkar inte vara nåt fysiskt fel.
Det behövs EEG eller skiktröntgen
för att vara mer grundlig.
Jag vill ha henne
över natten för observation.
En bra idé.
...och när stenarna är på plats,
startas apparaten-
-och man byter medvetande med
personen i den andra ändan.
Man byter kroppar med varandra,
och...
...och du tror inte på mig.
- Jag förstår inte.
- Jag vet, det är konstigt.
- Var är Eli?
- Han är på skeppet, Destiny-
-på andra sidan av universum.
- När kommer han hem?
- Jag vet inte, det är långt bort.
- Miljarder ljusår från jorden.
- Hur kom han dit?
- Stjärnporten, mamma! Okej, mamma...
- Sluta kalla mig det.
Du är inte min son.
Den dagen pappa stack...
...var jag 14.
Jag sprang gråtande upp på mitt rum.
Du kom upp och sa att
jag skulle vara stark för dig.
Du sa att jag skulle
vara mannen han inte var.
Minns du?
Hur skulle jag kunna
veta det om jag inte var Eli?
- Han kan ha berättat.
- Hur ska han kunna berätta varenda...
- Lämna mig ifred!
- Snälla, mamma. Det är verkligen jag.
- Jag vet att det är mycket att ta in.
- Snälla, gå härifrån.
- Vad är det? Uråldrigt?
- En del av det.
Symbolerna såg bekanta ut för mig,
och sen kom jag ihåg var jag såg dem.
I det kraschade utomjordingsskeppet.
Det mesta är för avancerat för att förstå.
De måste ha planterat in
nåt i hennes hjärna.
Du sa att hon inte
har nåt som kan spåras i sig.
Nej, inget jag vet om.
Det kan ha hänt
nåt med Chloe på cellnivå.
Nån slags genmanipulation
som stegvis förändrar henne.
- Till vad?
- Tror du att hon förändras till dem?
- Hon ska sättas i karantän.
- Vi vet inte vad som händer än.
- Vi kan inte låsa in henne.
- Jag kan inte riskera-
-att låta henne gå fritt på skeppet.
- Det kan vara värt risken.
Om vi kan övervaka hennes beteende,
blackouterna, vart hon går, vad hon gör-
-så kanske vi får bättre insikt om
vad som verkligen händer.
Säkerligen snabbare än
att isolera henne i ett rum.
- Hon får absolut inte lämnas ensam.
- Ja, sir.
Hej.
Tack för att du kom.
Jag hade ingen annan att ringa.
Hur mår din mamma?
Bra fysiskt.
Hennes lunginflammation läker.
T-cellerna är stabila sen terapin började.
Men hon...
Jag har alltid oroat mig för att hon ger
upp om nåt händer mig, och nu...
- Inget händer dig.
- Hon vet inte ens att det är jag.
Jag försökte berätta, men...vad hon vet,
så tog militären hennes son.
De berättar inte ens var han är,
eller låter honom prata med henne.
- Jag hade också gett upp.
- Eli, ingen ska ge upp.
Vare sig hon tror dig eller inte,
måste hon ta sin medicin.
Och du måste få henne att förstå det.
Jag kan inte gå i
närheten av kontrollrummet...
-...eller besöka mamma.
- Det är bara tillfälligt-
-tills vi vet vad som pågår.
- Löjtnant.
Dags för avbyte. Jag tar över nu.
- Det är lugnt. Jag kan...
- Överstens order.
Jag lovar att inte
släppa henne ur sikte.
- Det går bra.
- Okej.
Jag tittar till er sen.
Följ med mig.
Vad är det här?
Ett arbetsrum.
Problem att lösa.
Ser nåt av det här bekant ut?
Ta den tid du behöver.
Titta noggrant.
- Kommit i ordning?
- Ja. Snygga hytter. Kom in.
De uråldriga trodde väl att de skulle
vara här länge och gjorde det bekvämt.
Hur länge ska de passa oss?
Så länge ni ger dem en orsak.
- En av dina män, Simeon.
- Ja, jag hörde det, och jag är ledsen.
Han är inte den mest
diplomatiska personen i vår grupp.
Han hade det tuffare än
de flesta där hemma.
- Han släpps, men ställer han till...
- Jag ska prata med honom.
- Vi försöker få det här att fungera.
- Han måste försöka mer.
Där är ni.
Jag har letat överallt efter er.
Du svarade inte på radion,
så jag tänkte...
Jag glömde bort tiden.
Hon är din nu.
- Mår du bra?
- Ja.
- Vad gjorde ni?
- Jag fick titta på några ekvationer-
-se ifall jag förstod dem.
- Gjorde du det?
Jag vet inte.
Förlåt att jag är sen.
Det var Eli, när han börjar prata...
- Hur mår hans mor?
- Bra fysiskt, men inte känslomässigt.
Allt det här börjar att ta ut sin rätt.
Mår du bra?
Din middag är i ugnen.
- Har du lagat mat?
- Jag har försökt.
- Ser gott ut.
- De berömda slutorden.
- Hur var din dag?
- Lång, tröttsam, som vanligt.
Jag hämtar en ny.
Ge oss en minut.
- Gå tillbaka.
Du ska inte få förstöra det här.
Vill du få oss inlåsta för evigt?
Vad spelar det för roll?
Förr eller senare får de reda på att
infon de fått bara är en *** lögner.
- Den infon du har gett dem.
- Vad snackar du om?
- Gav vi dem inte samma felaktiga...
- Alla av oss samarbetar med dem.
Vi måste hitta ett sätt att komma
överens med de här människorna.
- Jag spelar spelet om du vill...
- Spela inte nåt spel alls!
Håll bara munnen stängd.
Förbannat.
- Igen? Inga portar.
- Ändrad kurs.
Jag slår vad om din ranson
att han inte svarar.
Dr Rush, det här är Brody, kom.
Var snäll och svara, dr Rush.
- Du är skyldig mig.
- Jag gick aldrig med på det.
Det beror inte på pulsarskadorna. Det
skulle finnas ett mönster mellan hoppen-
-hur frekventa de än är.
- Även skeppets kurs är förändrad.
Det konstiga är att varje gång det
händer, får vi inte tag på Rush.
- Gör han det här? Hur?
- Om han inte har löst huvudkoden?
Jag vet inte.
- Vi skulle behöva Elis hjälp.
- Han är inte här just nu.
Han behövs där han är,
så ni får lista ut det.
- Varför är din radio avstängd?
- Jag låg och sov i min hytt.
Fel. När du inte svarade, skickade
jag korpral Barnes till din hytt.
Var var du?
- Vad är det som är på tok?
- Listar ut felet med Destiny.
Var har du varit?
- Vad är det här?
- Jag kommer hit för att tänka.
- Och skriva på väggarna?
- Jag jobbar med skeppets problem.
Den här har varit särskilt frustrerande.
Chloe löste den
under mindre än en minut.
Rymdvarelserna påverkar henne
att undersöka skeppet.
Har hon tagit över systemet
under sina blackouter?
Nåt hon kan ha satt i rörelse
sedan veckor tillbaka.
Avdelningen är stängd.
- Inte tidigare.
- Nu är den det.
Tillbaka till din hytt.
Du tänker visst hålla på så här?
Pressa mig, få mig att göra nåt,
så att du kan låsa in mig.
Tillbaka till din hytt.
Du är tuff när du är beväpnad,
och dina män täcker upp dig.
Det är sant.
Ni kan gå.
Vad var det du sa?
Mår du bra?
Säg till om du vill ha nåt. Översten
gör det här som en försiktighetsåtgärd.
- Vad tror de händer med mig?
- De vet inte än.
Det känns som om jag försvinner,
bit för bit.
Nej...
Vi ska lista ut vad det är.
Vi ska fixa det, det lovar jag.
Kan du inte sova?
När jag ser på dig,
vet jag att det är du. Men...
Jag saknar ditt ansikte...
...din röst.
Det här är svårt.
Förmodligen svårare för dig än för mig.
I den här situationen, är det lätt att
tappa hoppet, jag har sett det.
Men det som håller mig uppe,
är de här små stunderna tillsammans.
Att kunna komma hem,
och se dig...
...och hålla om dig, även om det bara
är för en dag eller nån minut.
Det är det som håller mig uppe.
- Jag klarar mig.
- Jag vet...
Nu kommer det...
Där.
- Sitter hon bara där?
- Tidigare skev hon i dagboken-
-men hon sitter mest
och tittar in i väggen.
Jag upptäcker inga fysiska förändringar.
Utan utrustning, kan jag inte göra nåt.
Du vill hålla henne borta från andra,
men karantän är ingen bra lösning.
Jag vet.
- Syster?
- Nej, lyssna på mig, sen går jag.
Det lovar jag.
Oavsett om du tror mig eller inte-
-är jag orolig.
Eli är orolig.
Jag kan inte lämna dig på det här viset.
Han var allt jag hade. Det var tack
vare honom, jag klev upp på morgonen.
Jag insåg inte det
förrän han var borta...
Säg mig...
Kommer jag att få se honom igen?
Jag vet inte.
Jag kan inte lämna henne så här.
Jag kan inte åka tillbaka till skeppet.
- Om jag lämnar henne, kommer hon att...
- Lyssna på mig, Eli.
- Du kommer att klara det.
- Du kanske kan prata med henne.
Eller nån annan från Stargateprogrammet.
Då tror hon kanske på mig.
Jag har en bättre idé.
Jag ringer dig om en liten stund.
Jag vet att hon inte har behörighet.
Ni måste göra ett undantag.
Han löste den nionde sparren. Han är
en av besättningens viktigaste person.
Han måste vara känslomässigt fokuserad.
Jag frågar inte.
Ni måste se till att det händer.
Mrs Wallace.
Välkommen till Destiny.
Hej, mamma.
Ja, jag är verklig.
Åh, Eli...
Eli...
Kom. Jag vill visa dig nåt.
Andra sidan av universum, mamma.
Rätt fränt, eller hur?
Ja, jag vet.
Jag var också mållös i början.
Om man kan tro på det.
Det är ett fantastiskt skepp. Vi
försöker fortfarande förstå oss på det...
Försöka ta oss hem på nåt vis.
Jag kommer aldrig sluta att försöka,
det lovar jag.
Du kommer att klara dig, mamma.
Både du och jag.
Jag är så stolt över dig.
- Hon blev rätt överraskad, eller hur?
- Ja, hon lämnar sjukhuset imorgon.
Tack för att du lät henne komma hit.
Hon vet att det är en engångsgrej.
Hon kommer inte att fråga om hon får
hälsa på varje vecka. Hur som helst...
- Jag är skyldig dig ett tack.
- Det var Wray som gjorde det.
- Överste Young, kom.
- Ja.
Jag tror att jag kan
lösa Chloes tillstånd.
- Nervgränssnittet.
- Stolen?
Jag tror att den kan bota henne.
Det är rätt enkelt.
Vad jag förstår, tillåter inte stolen
icke-människor att samverka med den.
Ett skydd förstör alla okända
livsformer som försöker använda den.
Dödar stolen allt
som kommer ifrån rymdvarelserna-
-medan det mänskliga lämnas opåverkad.
- Du "tror". Är du inte säker?
- Nej, jag kan inte vara helt säker...
- Det är för farligt.
- Den är förbättrad sen jag använde den.
Det bör hindra henne från att skadas.
Jag kan bryta anslutningen när jag vill.
Hon sitter inte längre
än några sekunder.
Det är det bästa alternativet
någon har kommit med.
- Det enda alternativet.
- Du kan inte tvinga henne, överste.
Då frågar jag henne.
- Vill du verkligen göra det här?
- Ja.
Stolen aktiveras inte förrän jag ger
rätt kommando.
Vi är redo.
Sätt igång.
Hon andas och hennes puls är stabil.
- Fungerade det?
- Jag tror det.
Det får vi snart reda på, eller hur?
Hej. Jag vill bara tacka dig
för att du fick hit mamma.
Jag vet att det är nåt som
många här skulle vilja.
- Tror hon på dig nu?
- Ja, det gör hon.
Hon släpptes från sjukhuset idag.
Det var skönt
att jag hade dig att prata med.
Nån som vet vad vi går igenom...
Vi håller ett öga på henne, dygnet runt.
- Mår du bra?
- Ja.
- Vill du ha nånting?
- Nej, det är bra.
Jag vill bara vila en stund.
Jag mår bra, Matt.
- Mrs Wallace?
- Ja.
Jag är Sharon Walker.
Din son föreslog...
Ja... Hej.
Vi måste prata.
- Jag är inte botad, eller hur?
- Nej.
Tror du verkligen
att hon kan hjälpa dig?
Om hon värdesätter sin frihet,
spelar hon med utan att säga nåt.
Jag behöver henne på det här viset.
För tillfället.
Kan du lita på henne?
Svensk text: SSG - SweSUB Group ©
taureane, FRiEND och Dvärghamstern
www.SweSUB.nu
- För bättre texter