Tip:
Highlight text to annotate it
X
BOKA III: THE SWORD KAPITEL XII.
Överväldigande ORSAK
M. de La Tour d'Azyr sågs inte mer i ridhuset - eller för den delen i Paris alls -
under alla de månader som nationalförsamlingen kvar i session för att slutföra
sitt arbete med att ge Frankrike med en konstitution.
Efter alla, men såret på hans kropp hade varit förhållandevis liten, såret till
en sådan stolthet som hans hade varit allt annat än dödlig.
Ryktet gick att han hade emigrerat.
Men det var bara halva sanningen. Hela det var att han hade gått att
grupp av ädla resenärer som kom och gick mellan Tuilerierna och huvudkontoret
av emigranterna i Koblenz.
Han blev, kort sagt, en medlem av den rojalistiska hemliga tjänst som i ***ändan var
att få ner monarkin i ruiner.
När det gäller Andre-Louis, såg sin gudfader hus honom inte mer, som en följd av hans
övertygelse om att M. de Kercadiou inte skulle vika från hans skriftliga beslutsamhet att aldrig
emot honom igen om duellen utkämpades.
Han kastade sig in i hans arbetsuppgifter på församlingen med sådan iver och effekt som
när - dess syfte uppnås - var den konstituerande upplöstes i september
följande år, medlemskap i
Lagstiftande, vars val omedelbart följt var tvingats på honom.
Han ansåg då, liksom många andra, att revolutionen var en sak åstadkommit,
att Frankrike hade bara att styra sig själv i konstitutionen som hade gett henne,
och att alla nu skulle bli bra.
Och så det kan ha varit, men att domstolen inte kunde ta sig för att acceptera
förändrat saker.
Som ett resultat av dess intriger halv Europa var beväpna för att kasta sig över Frankrike, och
hennes gräl var gräl om den franske kungen med sitt folk.
Det var skräck roten till alla de fasor som skulle komma.
Av de kontrarevolutionära bekymmer som överallt var rörs upp av
prästerskapet, var ingen mer akut än Bretagne, och med tanke på det inflytande den
hoppades att han skulle utöva i sitt hemland
provins, föreslogs det att Andre-Louis av kommissionen av tolv, i början
av Girondin ministerium, att han skulle gå dit för att bekämpa oroligheterna.
Han önskade att fortsätta fredligt, men hans makt var nästan absolut, liksom
visas av de order han bar - order ålägger alla att göra honom hjälp och
varning som kan hindra honom att de skulle göra det på egen risk.
Han accepterade uppdraget, och han var en av de fem befullmäktigade skickas på
samma ärende i den våren 1792.
Det höll honom borta från Paris i fyra månader och kanske har hållit honom längre, men
att i början av augusti var han återkallas.
Mer överhängande än några problem i Bretagne var det problem bryggning i Paris själv;
när den politiska himlen var svartare än det hade varit sedan '89.
Paris insåg att timmen snabbt närmade sig, som skulle se höjdpunkt
den långa kampen mellan jämställdhet och Privilege.
Och det var mot en stad så kasseras att Andre-Louis kom fortkörning från väst, för att
finner det också höjdpunkten av hans störda egen karriär.
Mlle. de Kercadiou var också i Paris under dessa dagar början av augusti, på besök i
sin farbrors kusin och bästa vän, Mme. de Plougastel.
Och även om ingenting kunde nu vara tydligare än den sjudande oroligheter som förebådade
explosion komma, men luften av glädje, ja av skämtsamhet, råder vid domstolen -
dit madame och mademoiselle gick nästan dagligen - lugnade dem.
M. de Plougastel hade kommit och gått igen, tillbaka till Koblenz på att hemliga affärer
som höll honom nu nästan ständigt frånvarande från sin fru.
Men samtidigt med henne hade han positivt försäkrade henne om att alla åtgärder vidtogs,
och att ett uppror var en sak att vara positivt, eftersom det kunde ha en enda
Sammanfattningsvis, det slutliga krossandet av
Revolution på gården i Tuilerierna.
Det, tillade han, det var därför kungen kvar i Paris.
Men för hans förtroende för att han skulle sätta sig själv i centrum av hans schweiziska och hans
Knights of the dolk, och sluta huvudstaden.
De skulle hacka en utväg för honom lätt om sin avgång var emot.
Men inte ens det skulle vara nödvändigt.
Men i de första dagarna av augusti, efter makens avresa verkan av hans
inspirerande ord successivt skingras av händelseutvecklingen i madame egna
ögon.
Och slutligen på eftermiddagen den nionde, anlände på Hotel Plougastel en
Messenger Meudon med en lapp från M. de Kercadiou där han omgående bjöd
mademoiselle förena sig med honom där på en gång, och rådde henne värdinna att följa med henne.
Du kanske har insett att M. de Kercadiou var de som bli vän med män
alla klasser.
Hans anrika placerade honom på villkor av jämställdhet med medlemmar av noblesse, hans
enkelt sätt - något mellan rustika och de borgerliga - och hans naturliga
vänlighet placerade honom på lika god fot med dem som av födseln var hans underordnade.
I Meudon han var känd och uppskattad av alla enkla folk, och det var Rougane, den
vänliga borgmästare, som meddelade den 9 augusti stormen som var bryggning för
morgondagen, och veta om mademoiselle s
frånvaro i Paris, hade varnande rådde honom att dra tillbaka henne från vad som i de kommande fyra-
och tjugo timmar kan vara en zon av fara för alla personer av kvalitet, särskilt
de som misstänks för kopplingar med domstolen partiet.
Nu fanns det ingen som helst tvivel om Mme. de Plougastel har samband med domstolen.
Det var inte ens tveksamt - ja, var måttet på bevis för att det ska vara
kommande - att de vaksamma och allestädes närvarande hemliga sällskap som såg
över vaggan för den unga revolutionen
var fullt informerade om de ofta färder av M. de Plougastel till Koblenz,
och underhöll inga illusioner på resultatet av orsaken till dem.
Med tanke då ett nederlag att domstolen parti i den kamp som förberedde den
position i Paris av Mme. de Plougastel kunde inte vara annat än fylld av
fara, och att faran skulle delas av någon gäst födelseort på hennes hotell.
M. de Kercadiou affektion för både de kvinnor snabbare de farhågor väcktes hos honom genom att
Rougane varning.
Därför att hastigt skickas anteckning önskar hans systerdotter och bedjande hans vän
att komma på en gång till Meudon.
Den vänliga Borgmästaren bar hans tillmötesgående ett steg längre, och skickade brev
till Paris med händerna på hans egen son, en intelligent pojke på nitton.
Det var sent på eftermiddagen den perfekta augustidag när unga Rougane
presenterade sig på Hotel Plougastel.
Han var nådigt emot av Mme. de Plougastel i salongen, vars skönhet,
i kombination med den stora luften damen själv, överväldigad pojken är enkelt,
osofistikerade själ.
Madame bestämt sig på en gång. M. de Kercadiou är angeläget budskap inte mer
än bekräftade hennes egna rädslor och böjelser.
Hon beslutade omedelbar avgång.
"Bien, madame", sade ungdomar. "Och jag har äran att ta min ledighet."
Men hon skulle inte låta honom gå.
Först till köket för att uppdatera sig själv, medan hon och mademoiselle gjorde sig redo, och
sedan en plats för honom i sin vagn så långt som Meudon.
Hon kunde inte lida honom att återvända till fots som han hade kommit.
Även under alla omständigheter var det inte mer än hans grund, men den vänlighet som
i ett sådant ögonblick av upphetsning kunde ta tänkt för en annan var närvarande vara
belönas.
Hade hon gjort mindre än detta, skulle hon ha vetat - om inget värre - åtminstone några
timmar av ångest ännu större än de som redan var i beredskap för henne.
Den ville kanske en halvtimme till solnedgång när de i sin vagn med
avsikt att lämna Paris av Porte Saint-Martin.
De reste med en betjänt bakom.
Rougane - skrämmande nedlåtenhet - fick en plats inne i vagnen med
damer, och fortsatte att falla i kärlek med Mlle. de Kercadiou, som han stod
vackraste som han någonsin hade sett, men ändå
som pratade med honom helt enkelt och okonstlat som med en jämlike.
Saken gick till huvudet lite, och störde vissa republikanska föreställningar som
Han hade hittills tänkt sig ha ordentligt smält.
Vagnen drog upp på barriären, kontrolleras där av en demonstration av det nationella
Guard skrev innan järngrindar. Sergeanten i kommando stegade fram till dörren
av fordonet.
Grevinnan satte huvudet från fönstret. "Barriären är stängd, madame", hon var
tvärt informerade. "Stängt!" Upprepade hon.
Saken var otroligt.
"Men ... men menar du att vi inte kan gå? "
"Inte om du inte har ett tillstånd, madame". Sergeanten lutade sig nonchalant på hans
gädda.
"De beställningar är att ingen är att lämna eller in utan identitetshandlingar."
"Vems order?" "Order av Pariskommunen."
"Men jag måste gå in i landet i kväll."
Madame röst var nästan grinigt. "Jag är förväntat."
"I så fall låter madame skaffa ett tillstånd."
"Var är det som ska upphandlas?" "På Hotel de Ville eller på
högkvarteret för madame sektion. "Hon anses vara en stund.
"Till avsnittet då.
Var så god och berätta för min kusk för att köra till Bondy avsnitt. "
Han hälsade henne och tog ett steg tillbaka. "Avsnitt Bondy, Rue des Morts", säger han bad den
förare.
Madame sjönk in i hennes stol igen, i ett tillstånd av agitation helt delas av mademoiselle.
Rougane beslöt sig för att lugna ner och lugna dem.
Avsnittet skulle sätta saken i ordning.
De skulle säkerligen ges tillstånd.
Vad möjlig anledning kan det finnas för att vägra dem?
En ren formalitet, trots allt!
Hans försäkran upplyft dem bara att förbereda dem för ett ännu djupare
uppgivenhet när nu de mötte med ett blankt nej från president
avsnitt som fick grevinnan.
"Ditt namn, madame?" Han hade bett bryskt.
En oförskämd andra av de mest avancerade republikanska typen, han hade inte ens stigit ur
av aktning till damerna när de kom in.
Han var där, skulle han ha sagt er, att utföra de uppgifter från sitt ämbete, inte
ge dans-lektioner.
"Plougastel", upprepade han efter henne, utan titel, som om det hade varit namnet
av en slaktare eller bagare. Han tog ner en tung volym från en hylla på
sin rätt, öppnade den och bläddrade.
Det var ett slags katalog över sitt avsnitt. För närvarande han fann vad han sökte.
"Comte de Plougastel, Hotell Plougastel, Rue du Paradis.
Är det det? "
"Det är korrekt, monsieur", svarade hon, med vad hövlighet hon kunde uppbåda innan
stipendiatens affronting råhet.
Det blev en lång stund av tystnad, under vilken han studerade vissa ritat poster
mot namnet.
Avsnitten hade arbetat under de senaste veckorna mycket mer systematiskt än vad som var
allmänhet misstänks.
"Din man är med er, madame", frågade han korthugget, hans ögon fortfarande lura att
sida. "M. le Comte är inte med mig ", svarade hon,
betonade titeln.
"Inte med dig?" Han tittade upp plötsligt, och inriktade på
henne en blick som misstänks verkade blanda med hån.
"Var är han?"
"Han är inte i Paris, monsieur. "Ah! Är han på Koblenz, tror du? "
Madame kände själv att vrida kallt. Det var något olycksbådande i allt detta.
För vilket syfte hade de avsnitt informerat sig så grundligt av brister och
affären i början av sina invånare? Vad höll på att förbereda?
Hon hade en känsla av att vara instängd, att bli tagen i ett nät som hade gjuten osedda.
"Jag vet inte, monsieur", sade hon, hennes röst ostadig.
"Naturligtvis inte."
Han verkade håna. "Oavsett.
Och du vill lämna Paris också? Var du önskar att gå? "
"Att Meudon."
"Ditt företag där?" Blodet rusade till hennes ansikte.
Hans fräckhet var outhärdligt för en kvinna som i hela sitt liv hade aldrig känt något
men den största vördnad från underordnade och lika lika.
Ändå insåg att hon var ansikte mot ansikte med krafter helt nytt, hon
kontrollerat själv, kvävt sin förbittring, och svarade stadigt.
"Jag vill föra den här damen, Mlle. de Kercadiou, tillbaka till sin farbror som bor
där. "" Är det allt?
En annan dag kommer att göra för det, madame.
Saken är inte att trycka på. "" Förlåt, monsieur, för oss i frågan är mycket
trycka på. "
"Du har inte övertygat mig om det, och de hinder som är stängda för alla som inte kan bevisa
de mest brådskande och tillfredsställande skäl att vilja passera.
Du kommer att vänta, madame, tills begränsningen tas bort.
God kväll. "" Men, monsieur ... "
"God afton, madame", upprepade han kraftigt, en uppsägning mer
föraktfull och despotiska än någon kunglig "Du har tillåtelse att gå."
Madame gick ut med Aline.
Båda var skälvande med den ilska som klokhet hade uppmanat dem att undertrycka.
De klättrade in i vagnen igen, önskar att köras hem.
Rougane förvåning förvandlades till besvikelse när de berättade för honom vad som hade skett.
"Varför inte prova Hotel de Ville, madame?", Föreslog han.
"Efter det?
Det skulle vara meningslöst. Vi måste avgå oss kvar i
Paris tills hinder öppnas igen. "" Kanske det inte kommer frågan till oss antingen
sätt då, madame ", säger Aline.
"Aline!" Utropade hon i skräck. "Mademoiselle", skrek Rougane på samma
anteckningen.
Och sedan, eftersom han uppfattade att människor fängslade på detta sätt måste i vissa
faran ännu inte kan skönja, men på det kontot mer fruktansvärda satte han sin intelligens för att
arbetet.
När de närmade Hotel Plougastel gång, meddelade han att han
hade löst problemet. "Ett pass från utan skulle göra lika
bra ", meddelade han.
"Lyssna nu, och lita på mig. Jag kommer att gå tillbaka till Meudon på en gång.
Min pappa ska ge mig två tillstånd - en för mig själv ensam, och en annan för tre
personer - från Meudon till Paris och tillbaka till Meudon.
Jag återinträda Paris med mina egna tillstånd, som jag fortsätter sedan att förstöra, och vi lämnar
tillsammans, vi tre, på styrkan av den andra, som representerar oss som har
kommer från Meudon under dagen.
Det är ganska enkelt, trots allt. Om jag går på en gång, ska jag vara tillbaka i natt. "
"Men hur kommer du att lämna", frågade Aline. "Jag? Puh!
När det gäller det, har ingen ångest.
Min far är borgmästare i Meudon. Det finns många som känner honom.
Jag kommer att gå till Hotel de Ville, och berätta för dem vad som är trots allt sant - att jag är
fångas i Paris av stängning av hinder, och att min far väntar
mig hem i kväll.
De kommer att ge mig igenom. Det är ganska enkelt. "
Hans självförtroende upplyft dem igen. Det som verkade så enkelt som han representerade
det.
"Låt ditt pass är för fyra, min vän," Madame bad honom.
"Det finns Jacques", förklarade hon, vilket indikerar på betjänten som just hade
hjälpt dem att stiga.
Rougane avgick säker på att snart återvända och lämnar dem för att invänta honom med
samma förtroende.
Men de timmar som avlöst varandra, natten stängdes, läggdags kom, och fortfarande
Det fanns inga tecken på hans återkomst.
De väntade till midnatt, varje låtsas för den andres skull att ett förtroende fullt
ihållande, invaderade varje med vaga föraningar om ondska, men avväpnande den
tiden genom att spela tric-trac i den stora
salong, som om de hade inte ett enda ängslig tanke mellan dem.
Äntligen på tolvslaget, suckade madame och ros.
"Det blir för i morgon", sade hon, att inte tro det.
"Naturligtvis" Aline kommit överens om. "Det skulle egentligen ha varit omöjligt för
honom att ha återvänt i natt.
Och det kommer vara mycket bättre att åka i morgon.
Resan på en så sen timme skulle trötta ut dig så mycket, kära madame ".
Således de gjorde sken.
Tidigt på morgonen väcktes av ett dån av klockor - det tocsins av avsnitten
ringer larmet.
Till deras skrämd öronen kom senare rullning av trummor, och på en gång de
hörde ljudet av en mångfald på marsch.
Paris var stigande.
Ännu senare kom rasslet av handeldvapen i fjärran och de djupare högkonjunkturen
kanon. Slaget fick sällskap mellan män
sektioner och männen av domstolen.
De människor med vapen hade angripit Tuilerierna.
Vildaste rykten flög i alla riktningar, och några av dem fann sin väg genom
tjänare till Hotel Plougastel, av den fruktansvärda kampen för slottet som skulle
*** i meningslösa massaker av alla
dem som de ryggradslösa monarken övergav det, samtidigt placera sig själv och
hans familj under skydd av församlingen.
Meningslös till ***, någonsin inför kursen påpekade för honom av onda
kuratorer, beredd han för motstånd endast till dess att behovet av motstånd verkligen
uppstod, varpå han beställde en kapitulation
som lämnade de som hade stått honom till sist i händerna på en rasande folkhop.
Och medan detta hände i Tuilerierna, de två kvinnorna på Hotel
Plougastel väntade fortfarande för återkomst Rougane, fast nu med ständigt minska
hopp.
Och Rougane inte tillbaka. Affären verkade inte så enkelt att de
far som till sonen. Rougane den äldre var riktigt rädd för att
lånar sig till en sådan bit av bedrägeri.
Han gick med sin son om vad som hade hänt informera M. de Kercadiou och berättade
honom öppet om saken hans son föreslog, men som han inte vågade göra.
M. de Kercadiou försökte flytta honom genom förböner och till och med erbjudande om
mutor. Men Rougane fortsatt god.
"Monsieur", sa han, "om det upptäcktes mot mig, eftersom det oundvikligen skulle bli, jag
ska hänga för det.
Bortsett från detta, och trots min ångest att göra allt i min makt för att tjäna dig, det
skulle vara en trolöshet mot huvudman som jag inte kunde tänka.
Du får inte fråga mig, monsieur. "
"Men vad gör du tänka som kommer att hända?" Frågade halv-dement herre.
"Det är krig" sade Rougane, som var välinformerad, som vi har sett.
"Kriget mellan folket och domstolen.
Jag är ödelagda att min varning borde ha kommit för sent.
Men när allt är sagt, tror jag inte att du behöver verkligen larmet själv.
Krig kommer inte att göras på kvinnor. "
M. de Kercadiou höll för tröst att denna försäkran efter borgmästaren och hans son hade
avgick.
Men i bakhuvudet återstod kunskapen om trafiken där M. de
Plougastel var förlovad. Tänk om revolutionärerna var lika
välinformerade?
Och förmodligen de var. Kvinnorna-folk politiska brottslingar hade
kända fordom att lida för de synder av sina män.
Allt var möjligt i en populär omvälvning, och Aline skulle utsättas
tillsammans med Mme. de Plougastel.
Sent den kvällen, när han satt dystert i sin brors bibliotek, röret där han hade
sökte tröst släckas mellan fingrarna, det kom en skarp knackning på
dörr.
Till den gamla seneschal av Gavrillac som gick att öppna där stod visade på
tröskel en smal ung man i en mörk oliv surcoat, kjolar som nådde ner
till hans kalvar.
Han bar stövlar, buckskins, och en liten-svärd, och runt hans midja fanns en
tricolor båge i hatten en trefärgad kokard, som gav honom ett officiellt utseende
extremt illavarslande för ögonen på den gamla
hållare av feodalism, som delade till fullo sin herres nuvarande rädsla.
"Monsieur önskningar?" Frågade han, mellan respekt och misstro.
Och sedan en skarp röst överraskad honom.
"Varför, Benoit! Namn på ett namn!
Har ni helt glömt bort mig? "
Med en darrande hand den gamle mannen höjde lyktan han transporteras så att kasta sitt ljus
mer fullständigt på denna magra, bred öppning ansikte.
"M. Andre! ", Utropade han.
"M. Andre! "Och då han såg på fönsterbågen och
kokard, och tvekade, tydligen med förlust.
Men Andre-Louis klev förbi honom ut i vida vestibulen, med dess mosaik golv
av svart-vit marmor. "Om min gudfader ännu inte har gått i pension, ta
mig till honom.
Om han har gått i pension, ta mig till honom i alla fall. "
"Åh, men säkert, M. André - och jag är säker på att han kommer att skändas att se dig.
Nej, han har ännu inte gått i pension.
Detta sätt, M. André, på detta sätt, om ni vill ".
Den återvändande Andre-Louis, når Meudon en halv timme sedan, hade gått rakt på
borgmästare för vissa bestämda nyheter om vad som kan hända i Paris som bör antingen
bekräfta eller skingra illavarslande rykten om att
han hade mött i ständigt ökande volymer när han närmade sig huvudstaden.
Rougane informerade honom om att upproret var nära förestående, som redan avsnitten hade
besatt sig av de hinder, och att det var omöjligt för en person som inte
fullt ackrediterad för att ange eller lämna staden.
Andre-Louis böjde sitt huvud, hans tankar av de allvarligaste.
Han hade under en tid uppfattade faran av denna andra revolution inifrån
först, kanske som förstör allt som hade gjorts, och ge makten
till en skurkaktig fraktion som skulle störta landet i anarki.
Det som han hade fruktat var mer än någonsin på den punkt som sker.
Han skulle gå på på en gång, samma kväll, och se själv vad som hände.
Och sedan, när han skulle gå vände han igen för att Rougane att fråga om M. de Kercadiou
fortfarande var i Meudon.
"Du känner honom, monsieur?" "Han är min gudfar."
"Din gudfader! Och du en representant!
Varför då, kan du vara just den man han behöver. "
Och Rougane berättade för honom om sin sons ärende i Paris på eftermiddagen och dess resultat.
Inget mer behövdes.
Att två år sedan hans gudfader bör på vissa villkor har vägrat honom
Huset vägde för ingenting just nu.
Han lämnade sin resa vagn på det lilla värdshuset och gick raka vägen till M. de
Kercadiou.
Och M. de Kercadiou, överraskad i en stund av denna plötsliga uppenbarelse, av en
mot vilka han vårdade en bitter klagomål, hälsade honom när det gäller nästan identisk med
sådana där i samma rum han hade
hälsade på honom på ett liknande tillfälle en gång tidigare.
"Vad vill du här, sir?" "För att hjälpa dig om det är möjligt, min gudfar"
var det avväpnande svaret.
Men det blev inte avväpna M. de Kercadiou. "Du har varit borta så länge att jag hoppades
Du skulle inte igen störa mig. "
"Jag borde inte ha vågat att inte lyda du var nu inte för hoppas att jag kan
servicenivå. Jag har sett Rougane, borgmästaren ... "
"Vad är det du säger om att inte våga vara olydig?"
"Du förbjöd mig ditt hus, monsieur." M. de Kercadiou stirrade på honom hjälplöst.
"Och är det därför du inte har kommit nära mig hela tiden?"
"Naturligtvis. Varför annars? "
M. de Kercadiou fortsatte att stirra.
Och han svor under hans andedräkt. Den förvirrade honom att ha att göra med en
man som insisterade på att ta honom så bokstavligt.
Han hade väntat att Andre-Louis skulle ha kommit ÅNGERFULLT att erkänna sina fel och be
tas tillbaka i tjänst. Han sade så.
"Men hur kunde jag hoppas att du menade mindre än du sa, monsieur?
Du var så mycket bestämd i din deklaration.
Vilka uttryck för ånger kunde ha tjänat mig utan ett syfte med ändringsförslag?
Och jag hade ingen föreställning om ändring. Vi kan ändå vara tacksamma för det. "
"Tacksam?"
"Jag är en representant. Jag har vissa befogenheter.
Jag är väldigt lägligt att återvända till Paris. Kan jag tjäna dig där Rougane inte kan?
Behovet, monsieur, tycks vara mycket angelägen om hälften av vad jag misstänker är
sant. Aline bör placeras i säkerhet på en gång. "
M. de Kercadiou kapitulerade villkorslöst.
Han kom över och tog Andre-Louis 'hand.
"Min gosse," sade han, och han var synbart rörd, "det är i dig en viss adel
som inte ska förnekas.
Om jag verkade hårt med dig, då var det för att jag kämpade mot din onda
böjelser.
Jag vill hålla dig ur den onda väg politik som har fört den här
olyckliga landet till så fruktansvärd ett pass.
Fienden på gränsen, inbördeskriget på väg att flamma upp hemma.
Det är vad du revolutionärer har gjort. "
Andre-Louis inte argumentera.
Han gick vidare. "Om Aline?" Frågade han.
Och han svarade själv frågan: "Hon är i Paris, och hon måste föras ut ur
den på en gång, innan platsen blir en enda röra, och det kan när passionerna
som har bryggning alla dessa månader släpps lös.
Unga Rougane plan är bra. Åtminstone kan jag inte tänka på en bättre. "
"Men Rougane den äldre inte kommer att höra talas om det."
"Du menar att han inte kommer att göra det på eget ansvar.
Men han har samtyckt till att göra det på mitt.
Jag har lämnat honom en lapp över min signatur om att en lejd för Mlle. de
Kercadiou att åka till Paris och återvända utfärdas av honom i enlighet med order
från mig.
De befogenheter jag bära och som jag har uppfyllt honom är hans räcker
motivering till att lyda mig i detta.
Jag har lämnat honom att notera under förutsättning att han är att använda den endast i
ett extremt fall, för sitt eget skydd. I utbyte har han gett mig denna säker-
uppförande. "
"Du har redan det!" M. de Kercadiou tog papper
att Andre-Louis höll ut. Hans hand darrade.
Han närmade sig den till kluster av ljus brinnande på konsolen och skruvas upp sin
närsynta ögon att läsa.
"Om du skickar den till Paris av unga Rougane på morgonen", säger Andre-Louis, "Aline
borde vara här vid lunchtid. Ingenting, naturligtvis, skulle kunna göras i natt
utan att provocera misstanke.
Timmen är för sent. Och nu, monsieur min gudfar, vet du
exakt varför jag intrång i strid med dina kommandon.
Om det finns något annat sätt som jag kan tjäna dig, har du utan att nämna det medan jag
är här. "" Men det finns, Andre.
Har inte Rougane berätta att det fanns andra ... "
"Han nämnde Mme. de Plougastel och hennes tjänare. "
"Varför ...?"
M. de Kercadiou avbröt, ser hans fråga.
Mycket högtidligt Andre-Louis skakade på huvudet. "Det är omöjligt," sade han.
M. de Kercadiou mun föll öppen i förvåning.
"Omöjligt!", Upprepade han. "Men varför?"
"Monsieur, kan jag göra vad jag gör för Aline utan att stöta mitt samvete.
Dessutom, för Aline jag skulle såra mitt samvete och göra det.
Men Mme. de Plougastel är i mycket olika fall.
Varken Aline eller någon av hennes har berörda kontrarevolutionära arbete,
som är den verkliga källan till den katastrof som nu hotar att köra om oss.
Jag kan skaffa hon avlägsnas från Paris utan självförebråelse, övertygad om att jag är
göra ingenting, att någon kunde misstroendevotum, eller som kan bli föremål för
förfrågningar.
Men Mme. de Plougastel är hustru till M. le Comte de Plougastel, som hela världen
vet är en agent mellan domstolen och emigranterna. "
"Det är inte hennes fel," ropade M. de Kercadiou genom hans bestörtning.
"Överenskomna.
Men hon kan anmodas att när som helst konstatera att hon inte är en part
till dessa manövrar. Det är känt att hon var i Paris i dag.
Skulle hon sökas i morgon och ska det visar sig att hon har gått, förfrågningar
kommer säkert att göras, där det måste leda till att jag har svikit mitt förtroende, och
missbrukat min makt för att tjäna personliga syften.
Jag hoppas, monsieur, att ni kommer att förstå att risken är för stor för att köras
skull en främling. "" En främling? "sade Seigneur
förebrående.
"Praktiskt taget en främling för mig", säger Andre-Louis.
"Men hon är inte en främling för mig, Andre. Hon är min kusin och mycket kär och uppskattad
vän.
Och ökar mån Dieu, vad du säger utan hur brådskande att få henne ut ur Paris.
Hon måste räddas, Andre, till varje pris - hon måste räddas!
Varför är hennes fall oändligt mycket mer brådskande än Aline är! "
Han stod en supplikant innan hans gudson, väldigt annorlunda nu från aktern mannen som
hade hälsat honom på hans ankomst.
Hans ansikte var blekt, hans händer skakade, och det fanns pärlor av svett på sin
panna. "Monsieur min gudfar, skulle jag göra något
på förnuftet.
Men jag kan inte göra detta. Att rädda henne kan innebära ruin för Aline och
dig själv och för mig. "" Vi måste ta risken. "
"Du har rätt att tala för dig själv, förstås."
"Åh, och för dig, tro mig, Andre, för dig!"
Han var nära att den unge mannen.
"Andre, bönfaller jag er att ta mitt ord för det, och att få detta tillstånd för Mme. de
Plougastel. "Andre såg på honom förbryllad.
"Det här är fantastiskt", sa han.
"Jag har tacksam minnen av damens intresse för mig under några dagar en gång när jag
var barn, och återigen i Paris när hon försökte omvandla mig till vad
Hon står den sanna politiska religionen.
Men jag riskerar inte min nacke för henne - nej, inte din, eller Aline s ".
"Ah! Men, Andre ... "" Det är mitt sista ord, monsieur.
Den växer sent, och jag vill sova i Paris. "
"Nej, nej! Vänta! "
Sagan om Gavrillac var att visa tecken på obeskrivlig nöd.
"Andre, du måste!"
Det var i denna envishet och, ännu mer, i den frenetiska sätt av det,
något så orimligt att André inte kunde undgå att anta att vissa mörka och
mystiska motiv låg bakom det.
"Jag måste?" Han ekade. "Varför måste jag?
Dina skäl, monsieur? "" Andre, mina skäl är överväldigande. "
"Be tillåta mig att vara domare i det."
Andre-Louis "sätt var nästan tvingande. Efterfrågan verkade minska M. de Kercadiou
till förtvivlan. Han gick i rummet med händerna tätt knäppta
bakom honom, rynkade ögonbrynen.
Äntligen kom han att stå inför hans gudson. "Kan du inte ta mitt ord för det på att dessa
skäl föreligger? "utropade han i ångest. "I ett sådant ärende som denna - en fråga som
kan handla om min hals?
Åh, monsieur, är det rimligt? "" Jag bryta mitt hedersord, min ed, om jag
berätta för dig. "
M. de Kercadiou vände sig bort och vred sina händer, hans tillstånd synligt ynklig, då
vände åter till Andre.
"Men i denna extremitet, i detta desperata extremiteterna, och eftersom du så ungenerously
insisterar, jag måste berätta. Gud hjälpe mig, jag har inget val.
Hon kommer att inse att när hon vet.
Andre, min pojke ... "Han tystnade igen, en man rädd.
Han satte en hand på hans gudson axel, och till hans ökande förvåning Andre-Louis
uppfattade att över de bleka, närsynta ögon var det en film av tårar.
"Mme. de Plougastel är din mor. "
Följde en lång stund, alldeles tyst. Denna sak som han sa var inte
genast förstår. När förståelse kom äntligen Andre-
Ludvigs första impuls var att skrika.
Men han hade själv, och spelade den stoiska.
Han måste alltid vara att spela något. Det var i hans natur.
Och han var trogen sin natur även i denna högsta ögonblick.
Han fortsatte tyst tills lyda som *** histrionisk instinkt, han kunde lita på
sig att tala utan känslor.
"Jag ser", sa han till sist, ganska kyligt. Hans sinne var svepande tillbaka över det förflutna.
Snabbt han omdömet hans minnen av Mme. de Plougastel, hennes singular om sporadiska
intresse för honom, nyfiken blandning av kärlek och längtan som hennes sätt
mot honom hade alltid presenteras, och i
sista han förstod så mycket som hittills hade intresserat honom.
"Jag ser", sa han igen, och tillade nu "Naturligtvis skulle någon annan än en dåre har gissat
det för länge sedan. "
Det var M. de Kercadiou som ropade, M. de Kercadiou som ryggade från ett slag.
"Min Gud, Andre, är vad du gjort? Du kan ta ett sådant meddelande i denna
mode? "
"Och hur skulle du ha mig ta det? Skulle det förvåna mig att upptäcka att jag
hade en mamma? När allt är en mor en oumbärlig
nödvändigheten av att få sig själv född. "
Han satte sig plötsligt, för att dölja de alltför avslöjande faktum att hans lemmar skakade.
Han tog en näsduk ur fickan för att torka pannan, som hade växt fuktig.
Och så, helt plötsligt, fann han sig gråtande.
Vid åsynen av dessa tårar strömmande tyst fast att ansikte som hade blivit så
blek, kom M. de Kercadiou snabbt över till honom.
Han satte sig bredvid honom och kastade en arm kärleksfullt över axeln.
"Andre, min stackars gosse", mumlade han. "I. ..
Jag var dum nog att tro att du hade inget hjärta.
Du bedrog mig med din infernaliska låtsas, och nu ser jag ...
Jag ser ... "
Han var inte säker på vad det var som han såg, eller också han tvekade att uttrycka det.
"Det är ingenting, monsieur. Jag är trött, och ... och jag har en förkylning i
huvudet. "
Och sedan, att hitta den del utanför hans makt, kastade han plötsligt upp, fullkomligt
övergav alla låtsas. "Varför ... varför har det skett allt detta
mysterium ", frågade han.
"Var det meningen att jag aldrig skulle veta det?" "Det var, Andre.
Det ... det måste vara, för försiktighet skull. "" Men varför?
Fyll ditt självförtroende, sir.
Visst du kan inte lämna den där. Efter att ha berättat för mig så mycket, måste du berätta för mig
alla. "
"Orsaken, min gosse, att du föddes cirka tre år efter din mammas
äktenskap med M. de Plougastel, några arton månader efter M. de Plougastel hade
varit borta med armén, och ungefär fyra månader innan han återvände till sin hustru.
Det är en fråga som M. de Plougastel har aldrig misstänkt, och allvarligaste familj
skäl får aldrig misstänkt.
Det är därför i största hemlighet har bevarats.
Det är därför som ingen någonsin får veta.
Din mamma kom TIDIGT i Bretagne, och under ett antaget namn tillbringade några månader i
byn Moreau. Det var medan hon var där som du var
Andre-Louis vände det över i hans sinne. Han hade torkat sina tårar.
Och satt nu fast och samlat.
"När du säger att ingen någonsin får veta, du berättar för mig, naturligtvis, att
dig, monsieur ... "" Oh, mon Dieu, nej! "
Förnekandet kom i ett våldsamt utbrott.
M. de Kercadiou sprang på fötter drivs från Andre sida av våldet
av hans känslor. Det var som om själva förslaget fyllde honom
med fasa.
"Jag var den enda som visste. Men det är inte som du tror, Andre.
Ni kan inte föreställa mig att jag skulle ljuga för dig, att jag skulle neka dig om du var min
son? "
"Om du säger att jag inte är, monsieur, det är tillräckligt."
"Du är inte. Jag var Therese kusin och även, som hon
väl visste, hennes sanna vän.
Hon visste att hon kunde lita på mig, och det var till mig hon kom för att få hjälp i sin
änden. En gång, år tidigare, skulle jag ha gift sig
henne.
Men naturligtvis är jag inte den sortens man en kvinna kunde älska.
Hon litade dock att min kärlek till henne, och jag har hållit henne tillit. "
"Då, som var min far?"
"Jag vet inte. Hon berättade aldrig för mig.
Det var hennes hemlighet, och jag har inte bända. Det är inte i min natur, Andre ".
Andre-Louis reste sig upp och stod tyst inför M. de Kercadiou.
"Du tro mig, Andre." "Visst, monsieur, och jag är ledsen, jag är
ledsen att jag inte är din son. "
M. de Kercadiou grep hans gudson hand krampaktigt, och höll den en stund utan
ord talas. Då som föll bort från varandra
igen:
"Och nu, vad ska du göra, Andre", frågade han.
"Nu när du vet?" Andre-Louis stod en stund, överväga, då
brast i skratt.
Situationen hade sin kroppsvätskorna. Han förklarade dem.
"Vad ska kunskap gör? Är vördnadsfulla att kallas in i existens
enbart genom tillkännagivandet av relation?
Är jag riskera min hals på grund av bristande omtänksamhet på uppdrag av en mor så
mycket upplyst att hon inte hade för avsikt att någonsin avslöja sig själv?
Upptäckten vilar på en ren slump, efter en minskning med tärningarna av ödet.
Är det väga med mig? "" Beslutet är med dig, Andre ".
"Nej, det är för mig obegripligt.
Bestäm den som kan, jag kan inte. "" Du menar att du vägrar att ens nu? "
"Jag menar att jag samtycke.
Eftersom jag inte kan bestämma vad det är att jag ska göra, återstår det bara för mig att göra
vad en son bör. Det är groteskt, men allt liv är
grotesk. "
"Du kommer aldrig, aldrig att ångra det." "Jag hoppas inte det," sa Andre.
"Men jag tror att det mycket troligt att jag skall.
Och nu hade jag bättre se Rougane igen på en gång, och få av honom de andra två
tillstånd som krävs. Då kanske det är bäst att jag tar
dem till Paris själv, på morgonen.
Om du ger mig en säng, monsieur, skall jag vara tacksam.
I. .. Jag erkänner att jag är knappast fallet att göra
mer i natt. "