Tip:
Highlight text to annotate it
X
Översättare: Annika Bidner Granskare: Lisbeth Pekkari
Hej, jag tänker prata om er skratt,
och jag vill börja med att tänka på första gången
som jag minns att jag noterade skratt.
Jag var en liten flicka på ungefär sex år.
Och jag såg mina föräldrar göra något ovanligt
då de skrattade.
De skrattade väldigt, väldigt mycket.
De låg på golvet och skrattade.
De skrek av skratt.
Jag visste inte vad de skrattade åt, men jag ville vara med.
Jag ville vara en del av det,
och jag satt liksom i utkanten och sa "Ho ho!" (Skratt)
Det föll sig så att vad de skrattade åt
var en sång som folk brukade sjunga,
som var baserad på skyltar som fanns på tågtoaletter
som beskrev vad man fick och inte fick göra
på tågtoaletter.
Vad ni måste komma ihåg om engelsmän är förstås
att vi har ett oerhört förfinat sinne för humor.
(Skratt)
Men vid den tiden förstod jag inget av det.
Allt jag brydde mig om var skrattet,
och som hjärnforskare har jag börjat bry mig om det igen.
Och det är verkligen en konstig sak att göra.
Jag kommer att spela upp några exempel
på riktiga människor som skrattar,
och jag vill att ni ska tänka på hur konstiga ljud människor kan göra,
och vilket primitivt ljud skratt egentligen är.
Det är mer likt ett djurläte än tal.
Här kommer lite skratt för er. Det första är ganska glatt.
(Inspelat ljud: Skratt)
Nästa kille, han måste verkligen andas.
Efter en stund tänker jag,
"Du måste få in lite luft där, kompis"
för han låter bara som att han andas ut.
(Inspelat ljud: Skratt)
Vi har inte redigerat det; det är han.
(Inspelat ljud: Skratt) (Skratt)
Och slutligen har vi... det här är en mänsklig kvinna som skrattar.
Och skratt kan ta oss till några väldigt udda platser i ljudlandskapet.
(Inspelat ljud: Skratt)
Hon säger faktiskt, "Gode gud, vad är det där?" på franska.
Vi känner alla en liknande känsla. Jag har ingen aning.
För att förstå skratt måste man titta på en kroppsdel
som psykologer och hjärnforskare ofta inte lägger ner mycket tid på,
nämligen bröstkorgen,
och den verkar inte speciellt intressant,
men ni använder era bröstkorgar hela tiden.
Det ni alla gör just nu med er bröstkorg,
och sluta inte göra det, är att andas.
Man använder interkostalmusklerna, musklerna mellan revbenen
för att få luft in och ut ur lungorna
bara genom att spänna ut och dra ihop bröstkorgen,
och om jag satte ett band runt ditt bröst, ett andningsbälte,
och tittade på rörelsen,
skulle vi se en mjuk vågformad rörelse,
som är andningen.
Ni gör det allihop. Sluta inte.
Så fort man börjar prata
börjar man använda andningen på ett helt annat sätt.
Det jag gör nu ser ut på det här sättet.
Vid tal använder man mycket små bröstkorgsrörelser
för att klämma ut luften -
vi är de enda djuren som kan göra det.
Det är så vi kan prata överhuvudtaget.
Men både tal och andning har en dödsfiende,
och den fienden är skrattet,
för vad som händer när man skrattar
är att samma muskler börjar dra ihop sig regelbundet,
och man får en slags markerat sicksackmönster
som trycker ut all luft ur en.
Och det är egentligen det sätt vi skapar ljud på.
Man skulle kunna stampa på någon, det skulle ha samma effekt.
Man pressar ut all luft,
och varje sammandragning - Ha! - skapar ett ljud.
Och när sammandragningarna överlappar får man en slags kramper,
och det är då man börjar få såna här -- (Väsande) -- saker som händer.
Jag är grym på det här.
(Skratt)
Om vi ska prata om skrattforskning så finns det inte mycket,
men det verkar som att allt vi tror att vi vet
om skratt är fel.
Folk säger till exempel ofta att människor
är de enda djur som skrattar.
Nietzsche trodde att människor var de enda djuren som skrattar.
Men många däggdjur skrattar.
Det är väl beskrivet och observerat hos primater,
men man kan också se det hos råttor,
och var man än hittar det -
hos människor, primater, råttor -
så är det kopplat till saker som att bli kittlad.
Samma sak gäller för människor.
Man hittar det i samband med lek, och alla däggdjur leker.
Och var man än hittar det så är det kopplat till interaktioner.
Så Robert Provine, som har jobbat mycket med det här, har påpekat
att det är 30 gånger större chans att man skrattar
om man är tillsammans med någon än om man är ensam,
och stället där man hittar mest skratt
är sociala interaktioner, som samtal.
Så om man frågar människor, "När skrattar du?"
kommer de att prata om komedi, om humor och skämt.
Om man ser på när de skrattar, så skrattar de ihop med sina vänner.
Och när vi skrattar med människor så skrattar vi nästan aldrig åt skämt.
Vi skrattar för att visa människor att vi förstår dem,
att vi håller med dem, att ni ingår i samma grupp.
Vi skrattar för att visa att vi tycker om dem,
kanske till och med älskar dem.
Vi gör det medan vi pratar med dem,
och skrattet gör en hel del av det känslomässiga arbetet åt oss.
Något som Robert Provine har visat, som ni kan se här,
och anledningen till att vi skrattade
när vi hörde de roliga skratten i början,
och varför jag skrattade med mina föräldrar,
är att det smittar av sig oerhört mycket på vårt beteende.
Man kan smittas av någon annans skratt,
och chansen är mycket större om det kommer från någon du känner.
Så det styrs av den sociala situationen.
Vi får lägga humor åt sidan
och tänka på skrattets sociala betydelse,
för det är därifrån det kommer.
Jag har blivit mycket intresserad av olika sorters skratt,
och vi har vissa neurobiologiska bevis om hur människor skapar ljud
som antyder att vi har två olika sorters skratt.
Det verkar möjligt att neurobiologin för det hjälplösa, ofrivilliga skrattet,
som när mina föräldrar låg på golvet och skrek på grund av en dum sång,
kanske har andra grundorsaker än det mer artiga,
sociala skratt som man stöter på, vilket inte är fruktansvärt skratt,
men det är ett beteende som någon utför som en del av kommunikationen med dig,
en del av interaktionen med dig, de väljer att göra det.
Under vår evolution har vi utvecklat två sätt att skapa ljud.
Ofrivilliga ljud kommer från ett äldre system
än frivilliga ljud gör, som när jag pratar just nu.
Så vi kan tänka oss att skratt faktiskt har två olika ursprung.
Jag har tittat närmare på det här.
För att göra det var vi tvungna att spela in folk som skrattade,
och vi fick göra vad som krävdes för att få folk att skratta
och vi fick samma människor att skratta mer viljestyrt och socialt.
Som när din vän berättar ett skämt
och du skrattar för du gillar din vän
och inte för att skämtet var så kul.
Jag ska spela upp några såna.
Ni ska få säga om ni tycker att det här skrattet är äkta,
eller om det är socialt.
Är det här ofrivilligt skratt eller viljestyrt skratt?
(Ljud: Skratt)
Hur låter det där ljudet?
Publiken: Socialt. Sophie Scott: Socialt.
Det här då?
(Ljud: Skratt)
(Skratt)
Jag är bäst.
(Skratt) (Applåder)
Nej förresten.
Nej, det där var hjälplöst skratt,
och för att spela in det behövde de bara spela in mig
när jag såg en av mina vänner lyssna på något hon ville skratta åt,
och jag bara började göra det.
Folk är bra på att höra skillnad
mellan äkta och socialt skratt.
De verkar vara olika saker för oss.
Intressant nog ser man något liknande hos chimpanser.
Chimpanser skrattar annorlunda om de blir kittlade
än när de leker med varandra,
och vi kanske ser något liknande här, att ofrivilligt skratt
från att bli kittlad är annorlunda än socialt skratt.
De är ljudmässigt väldigt olika.
De äkta skratten är längre. De har högre frekvens.
När man börjar skratta högt
börjar man pressa ut luft ur lungorna
under mycket högre tryck än man kan framställa med flit.
Jag skulle till exempel inte kunna sjunga så där höga noter.
Det börjar också komma en slags kramper och skumma visslande ljud, vilket betyder
att riktigt skratt är extremt lätt,
eller känns extremt lätt att känna igen.
Socialt skratt däremot, kan vi tycka låter lite konstlat.
Men det är det inte, det är faktiskt en viktig social signal.
Vi använder det mycket, vi väljer att skratta i många situationer,
och det verkar vara en egen grej.
Man hittar till exempel en slags nasalitet i socialt skratt,
en slags "ha ha ha ha ha"-ljud
som man aldrig hör, eller kan skapa, om man skrattar ofrivilligt.
Så de verkar i grunden vara två olika saker.
Vi använde en scanner för att se hur hjärnan reagerar
när man hör skratt.
Och när vi gjorde det, var det ett väldigt tråkigt experiment.
Vi spelade upp äkta och sociala skratt.
Vi sa inte att det var en studie om skratt.
Vi lade in andra ljud också för att distrahera dem,
och allt de gjorde var att ligga och lyssna på ljud.
Vi sa inte åt dem att göra någonting.
Ändå beter sig hjärnan helt annorlunda när man lyssnar på äkta skratt
jämfört med när man lyssnar på socialt skratt,
väldigt annorlunda.
Vad ni ser i de blå regionerna, som ligger i hörselbarken,
är de hjärnområden som reagerar mer på de äkta skratten,
och vad som verkar hända
när man hör någon som skrattar ofrivilligt
är att man hör ljud som inte hörs i något annat sammanhang.
Det är entydigt,
och det verkar som att vi är bättre på
att uppfatta de här nya ljuden.
Däremot, när vi hör någon skratta på ett socialt sätt,
syns det i de rosa områdena,
som finns i områden som har med mentalisering att göra,
vi tänker på vad någon annan tänker.
Och vad jag tror det betyder är att även om man får hjärnan scannad,
vilket är fruktansvärt tråkigt och ointressant,
och man hör någon som säger "A ha ha ha ha ha,"
så försöker man förstå varför de skrattar.
Skratt är alltid meningsfullt.
Man försöker alltid förstå det i ett sammanhang,
även om det för tillfället
inte nödvändigtvis har något med en själv att göra.
Man vill fortfarande veta varför de där människorna skrattar.
Vi har sett på hur folk lyssnar på äkta och socialt skratt
i olika åldrar.
Det var ett online-experiment vi gjorde ihop med Royal Society,
och vi ställde bara två frågor till folk.
Först om de hörde några skratt,
och de fick bedöma hur äkta eller sociala skratten lät.
De äkta skratten syns i rött och de sociala visas i blått.
Vad man ser är att det sker en snabb ökning.
När man blir äldre blir man bättre och bättre på att höra äkta skratt.
Så för sexåringar är det slumpmässigt, de kan inte riktigt höra skillnaden.
När man blir äldre klarar man det bättre,
men intressant nog når deltagarna inte sin högsta nivå
innan de är cirka 40 år.
Man förstår inte skratt helt när man går igenom puberteten.
Man förstår inte skratt helt när ens hjärna är färdigutvecklad
i slutet av tonåren.
Man fortsätter lära sig om skratt under hela sitt tidiga vuxenliv.
Om vi vänder på frågan och inte undersöker om skratt låter
äkta eller socialt, utan frågar
hur mycket skrattet får dig att vilja skratta,
hur smittsamt skrattet är för dig, så ser vi ett annat mönster.
Här är det så att ju yngre man är,
desto mer vill man skratta med när man hör skratt.
Som när jag skrattade med mina föräldrar utan att veta vad som pågick.
Man kan verkligen se det.
Alla, både unga och gamla
tycker att äkta skratt är mer smittsamma än sociala,
men när man blir äldre blir alla skratt mindre smittsamma.
Antingen blir vi alla bara väldigt tjuriga när vi blir äldre,
eller så kan det betyda att vi förstår skratt bättre,
och när man blir bättre på det så behöver man mer
än att höra folk skratta för att vilja göra det.
Man behöver det sociala sammanhanget.
Vi har ett väldigt intressant beteende
som vi ofta har felaktiga antaganden om,
men jag har börjat förstå att skratt innehåller mer
utöver att det är en viktig social känsla vi borde studera,
för det har visat sig att folk är fenomenalt nyanserade
i sättet de använder skratt på.
Det har kommit några nya underbara studier
från Robert Levensons labb i Kalifornien,
där han gör en långtidsstudie med par.
Han tar gifta par, män och kvinnor, till labbet,
och han leder in dem i stressande konversationer
och han kopplar dem till en lögndetektor så att han kan se om de blir stressade.
De sitter båda där inne, och han säger till mannen,
"Berätta något din fru gör som du irriterar dig på."
Och vad man ser på en gång -
tänk bara på det en kort stund, du och din partner -
man kan tänka sig att alla blir lite mer stressade när det börjar.
Man kan också se det fysiskt, folk blir mer stressade.
Vad han kan se är att par som kan hantera stresskänslorna
med skratt, positiva känslor som skratt,
blir inte bara genast mindre stressade,
man kan se att de fysiskt mår bättre,
de är bättre på att tillsammans hantera den obehagliga situationen,
de är också par som säger
att de är mycket nöjda med sin relation
och de stannar tillsammans längre.
Så när man tittar på nära relationer
är skratt en kraftfull indikation
på hur människor hanterar sina känslor tillsammans.
Vi avger det inte bara för att visa att vi tycker om varandra,
vi får också oss själva att må bättre tillsammans.
Jag tror inte att det här bara gäller kärleksrelationer.
Jag tror att det är en egenskap
i nära känslomässiga relationer som de man har med sina vänner,
vilket förklarar mitt nästa klipp,
som är en YouTube-video av några unga män i det forna Östtyskland
som gör en video för att marknadsföra sitt heavy metal-band,
och den är extremt macho, och stämningen är mycket seriös,
och jag vill att ni ska lägga märke till vad som händer i skrattväg
när det börjar gå fel
och hur snabbt det går, och hur det ändrar stämningen.
Han fryser. Han blir snart blöt. Han har badbyxorna på,
och en handduk.
Is.
Vad kan egentligen hända?
Videon börjar.
Det är allvarligt.
Och hans vänner skrattar redan. De skrattar redan högt.
Han skrattar inte än.
(Skratt)
Nu börjar han.
Och nu skrattar alla.
(Skratt)
De ligger på golvet.
(Skratt)
Det jag verkligen gillar med den är att den är så allvarlig
tills han hoppar på isen och så fort han inte går genom isen
och det inte är blod och ben överallt,
så börjar hans vänner skratta.
Tänk er om han istället hade stått där och sagt,
"Allvarligt Heinrich, jag tror det är brutet"
då skulle vi inte velat se det.
Det hade varit jobbigt.
Eller om han skrattade och sprang med ett brutet ben
och vännerna sa, "Heinrich, vi måste till sjukhuset nu,"
skulle det inte heller varit roligt.
Skratt fungerar,
det flyttar honom från en smärtsam, pinsam, svår situation,
till en rolig situation som vi faktiskt njuter av,
det är ett intressant användningsområde,
och det händer faktiskt hela tiden.
Jag kan till exempel minnas att något liknande hände
vid min pappas begravning.
Vi hoppade inte omkring på is i våra underkläder.
Vi är inte från Kanada.
(Skratt) (Applåder)
Såna händelser är alltid svåra, jag har en jobbig släkting,
min mamma mådde inte bra,
och jag kan minnas att jag, strax före att det hela startade,
berättade en historia om något som hände i en komediserie från 70-talet,
och jag tänkte då att jag inte visste varför jag gjorde det,
och vad jag insåg att jag jag gjorde
var att ta något ur luften som jag kunde använda
för att få henne att skratta tillsammans med mig.
Det var en grundläggande reaktion för att hitta ett sätt att göra det.
Vi kan skratta ihop. Vi ska ta oss igenom det här.
Vi ska klara oss.
Och vi gör alla det här hela tiden.
Man gör det så ofta att man inte ens märker det.
Alla underskattar hur ofta de skrattar,
och när man skrattar ihop med andra
får man kontakt med ett gammalt evolutionärt system
som däggdjur har utvecklat för att skapa och bibehålla sociala band,
och för att reglera känslor, för att få oss själva att må bättre.
Det är inget unikt för människor, det är ett mycket gammalt beteende
som verkligen hjälper oss hantera känslor och får oss att må bättre.
Med andra ord, när det kommer till skratt,
är vi bara däggdjur, baby. (Skratt)
Tack.
Tack så mycket. (Applåder)