Tip:
Highlight text to annotate it
X
Öppna den.
Nej!
-Vi måste se om...
-Jag vet. Men inte än.
Vi väntar lite.
Vi har inte så gott om tid, Phillip.
Det är mörkret som gör dig nervös.
Ingen som varit barn känner sigtrygg
i mörker. Jag öppnar de här.
Det var mycket bättre.
Vilken fin kväll.
Synd att vi inte kunde göra det
med gardinerna isär, i solsken.
Man kan ju inte få allt.
Och vi gjorde det på dagen.
-Känns det bättre?
-Ja.
Stoppa undan de där.
I byrålådan bakom metallasken.
Det här är ett museiföremål nu.
Vi borde spara det åt eftervärlden.
Men kristallen är fin
och jag ville inte spräcka setet.
David Kentley drack sin sista dryck
ur detta glas.
Det borde ha varit läsk eller öl.
Det var inte Davids stil att dricka
något så korrupt som whisky.
Det var inte hans stil att mördas.
Goda amerikaner
dör unga på slagfältet, va?
Världens Davidar
tar bara upp plats.
Därför var han det perfekta offret
för det perfekta mordet.
Fast han läste vid Harvard.
Det kan göra det till dråp i nödvärn.
Vi dödade honom, men han är kvar.
Om åtta timmar
ligger han på botten av en sjö.
Till dess är han här.
-Vad gör du?
-Den är inte låst.
Desto bättre, det gör det farligare.
Låset fungerar inte.
Jag önskar att han inte var här
och att det var någon annan.
Är det inte lite sent för det?
Vem hade du föredragit? Kenneth?
Vem som helst hade varit lika bra
eller dålig som någon annan.
Du kanske. Du skrämde mig.
Det har du alltid gjort.
Sedan första dagen i skolan.
En del av din charm, antar jag.
Jag skojade bara, Brandon.
Jag klarar det inte lika bra som du-
-så jag låter det gå ut över dig.
-Det är rätt dumt, inte sant?
-Ja, mycket.
-Kan jag få ett glas nu?
-Naturligtvis.
Det här måste firas med champagne.
Jag har lagt lite på kylning.
-När gjorde du det?
-Precis innan David kom.
-Du var säker på att det skulle gå?
-Ja, jag gör inget halvdant.
Jag har alltid drömt om konstnärlig
begåvning. Mord kan vara en konst.
Kraften att döda kan vara lika till-
fredsställande som kraften att skapa.
Inser du att vi gjorde precis som
vi planerade? Och inget gick snett.
Det var perfekt.
Det felfria mordet.
Vi har mördat för spänningens
och för själva dödandets skull.
Vi lever verkligen och i fulla
drag. Inte ens champagne förslår nu.
Du är väl inte rädd längre?
Vi två kan inte frukta något nu.
Det skiljer oss från vanligt folk.
De pratar om det perfekta brottet.
Ingen mördar för att experimentera
med gärningen. Ingen utom vi två.
Du är väl inte rädd längre?
Inte ens för mig?
-Nej.
-Det är bra.
Du bara förbluffar mig, som vanligt.
Det är ännu bättre.
Skål för David, så klart.
Brandon, hur kändes det?
När vi gjorde det.
Det vet jag inte. Jag minns inte
att jag kände något alls.
Förrän hans kropp blev livlös
och jag visste att det var ***.
-Och då?
-Jag kände mig otroligt upprymd.
Hur kände du?
Tror du inte
att festen är ett misstag?
Nej, festen är pricken över i:et.
Det är konstnärens signatur.
Att inte ha fest vore som att...
Måla tavlan och inte hänga upp den?
-Kanske inte direkt rätt ordval.
-Det beror väl på festen?
-Den här middagen blir spännande.
-Med de människorna?
Kentleys är ordentligt trista,
men vi var tvungna att bjuda dem.
-De är ju Davids föräldrar.
-Det gör dem inte lättare att tala med.
Janet smörar nog för dem.
Hon gör allt för att fånga David.
Men något säger mig att hon
nog inte lyckas. Tror du det?
-Nej, jag tror inte att hon lyckas.
-Då kan hon gå tillbaka till Kenneth.
Medge att det var omtänksamt
av mig med tanke på vad som hänt...
-Vad är det?
-Ta den andra.
-Varför det?
-Strunt i det. Följ med nu.
-Vad är det fråga om?
-Du får se, det är genialiskt.
-Vad fasen gör du?
-Gör vår konst till ett mästerverk.
-Du går för långt.
-Vad menar du?
Jag tyckte bara
att det vore trevligt att äta här inne.
På den här.
Är det inte en bra idé?
Då försöker åtminstone
ingen öppna den.
-Jag tror inte att du förstår mig.
-Jag börjar göra det, Brandon.
Kom nu.
Mrs Wilson kommer strax.
-Glömde du låna hennes nycklar?
-Nej, jag sa att jag hade tappat min.
-Bra.
-Hur förklarar du det här?
-Du behöver någon ursäkt.
-Hedersgästen får inte vara ensam.
-Vi måste hitta på en ursäkt!
-Ja, ja. Låt mig tänka efter...
Du blir för upprörd alltför lätt, Phillip.
Vi har en väldigt enkel ursäkt.
Precis här.
Vad oroar du dig för? Mr Kentley
kommer för att titta på böckerna.
Vad vore då bättre än att lägga dem
på matbordet där gubben ser dem?
Visst är vi omtänksamma?
Hallå? Naturligtvis.
- Börja med böckerna...
-Vem är det?!
-Mrs Wilson.
Brandon...
Brandon!
Har du inte mer vett än att...
-Vad är det? Dra ut det.
-Jag kan inte.
Mrs Wilson hade gjort det åt dig.
Sådana dumheter inför andra
vore liktydigt med att erkänna.
-Om ljuset hade fått vara tänt...
-Ja, ja. Du är perfekt.
Vi måste vara perfekta. Vårt enda
brott vore att begå ett misstag.
-Att vara svag är ett misstag.
-För att det är mänskligt?
För att det är ordinärt.
Jag låter ingen av oss...
Jag vill ha
2 dollar och 20 cent för taxin.
-Trafiken försenade mig.
-Vi väntade er inte förrän nu.
Jag var i fem affärer för att hitta
patén. Men priserna var otroliga.
Så jag åkte till delikatessaffären
där mr Cadell handlar.
-Men nästa gång vi har fest...
-God kväll, mrs Wilson.
-Vad händer med mitt bord?
-Vi flyttar bara in sakerna hit.
-Jag tyckte att mitt bord var fint.
-Det var fint.
Mr Kentley ska titta på de gamla
böckerna som jag hade i kistan.
Vill ni att den stackars gamlingen
måste stå på knä för att se på dem?
Jag tycker att det ser konstigt ut.
Ljusstakarna hör inte hemma där.
Tvärtom.
De antyder...ett ceremoniellt altare-
-där vi kan lägga maten
som våra offergåvor.
-Det får inte plats något på det.
-Det klarar ni.
-Men böckerna, då?
-Dem lägger vi på matbordet.
Jag har för mycket att göra
för att diskutera det här.
-Vad är det?
-Jag är säker på att hon såg repet.
-Vi måste gömma det.
-Varför det?
Det är ett vanligt hushållsrep.
Varför gömma det?
Det hör hemma i kökslådan.
Mrs Wilson?
Det ligger champagne i kylen.
Vi ger dem väl inte champagne? Till
en sådan fest får jag piffa upp mig.
Hos mr Cadell dracks det bara
vid festliga tillfällen.
Vi drack ett glas när jag fyllde år.
I kväll har ni chansen
att förnya romansen. Får jag?
-Mr Cadell kommer.
-Mr Cadell är hemskt rar.
-Kommer Rupert?
-Sa jag inte det?
Nej, det sa du inte.
-Jag trodde att du tyckte om Rupert.
-Det gör jag.
Om någon i hela världen misstänker
oss, så är det Rupert Cadell.
Han förstår det konstnärliga i det.
-Det skrämmer mig.
-Tala inte så högt.
Det vore för lätt
och trist med de andra.
Jag övervägde att fråga Rupert
om han ville delta i det.
Men han vågar inte.
Han är intelligent, men för kinkig.
Han hade aldrig kunnat döda.
Men vi är överlägsna. Vi har mod!
Mr Cadells mod kostade honom benet
i kriget.
-De är här. Är vi klara?
-Så klara vi kan bli.
Spela nu inte piano
så att ni inte får i er någon mat.
Låt dem inte glufsa i sig all paté
förrän ni fått av den. Håll tummarna!
-Min bricka.
-Jag öppnar, mrs Wilson.
Nu börjar det roliga.
God dag, stig in. Lägg hatten där.
Det var ett tag sen, va?
Därför lät jag så dum i telefon.
Jag blev nog förvå***.
-Kenneth! Roligt att se dig.
-Detsamma. Haft mycket att göra?
-Inte så farligt. Själv, då?
-Jag läser till min examen. I god tid.
Är jag först? Varför kommer jag
alltid för tidigt till fester?
Säkert för att du kommer i tid.
- Mrs Wilson, champagne!
-Är det någon som fyller år?
-Nej, det är nästan tvärtom.
Phillip tar farväl av världen ett tag.
Jag kör honom till Connecticut sen.
-Vart ska du?
-Upp till Brandons mammas hus.
Jag ska låsas in.
Han måste öva sex timmar om dagen.
Han ska göra debut.
-På rådhuset.
-Vad roligt! Hoppas det blir succé.
-Väldigt dekorativt.
-Tycker ni?
Jag känner mig rätt hedrad.
Det ser ut som en liten avskedsfest.
Vi slår två flugor i en smäll.
Festen är för mr Kentley också.
-Davids far?
-Ja.
-Kommer David också?
-Naturligtvis.
-Vilka mer kommer?
-Känt folk. Kentleys, Janet Walker...
Janet?
Jag trodde att du skulle bli glad
över att se henne. Blir du inte det?
Janet och jag har gjort ***.
Visste du inte det?
-Nej, det visste jag inte.
-Du visste det, Phillip.
Jag bryr mig inte om vaga rykten.
-Det borde du ha gjort.
-Varför?
-Janet och David är...
-God dag, mrs wilson.
Får jag?
Du har större chans än du tror.
-Vad menar du?
-Janet!
Hej. Akta frisyren. Den tog timmar
att lägga. Du luktar gott! Vad är det?
-Rakvattnet du gav mig i julas.
-Jag har god smak.
-Ja, du ser förtjusande ut.
-Inte när det väl är betalt.
Jag vet aldrig när jag är rolig.
När jag försöker gör jag bort mig.
Vad ryktas om dig och rådhuset?
Du spelar oss alla ett gruvligt spratt
och blir...hemskt berömd.
Jag tror att ni har träffats.
-Hej, Ken.
-Hej, Jan.
Fascinerande, va? Jag tystnade.
-Vad säger du om lite champagne?
-Hej, champagne!
Nu försökte jag vara rolig.
- Hur har du haft det?
-Bra. Hur är det på det nya jobbet?
-Jag skriver fortfarande om skönhet.
-För vem den här gången?
-Den lilla tidningen Allure.
Tack, kompis.
-Är inte den där tavlan ny?
-Jo.
-Vad är det?
-Nytt ungt amerikanskt primitivt.
Jag har en ny ung amerikansk syster.
Hon är bara tre och målar primitivt.
Din usling. Såg jag inte
en ny tavla i hallen när jag kom?
Det tror jag inte. Vilken då?
Den här.
Jag skulle kunna strypa dig, Brandon.
-Vad har jag nu gjort?
-Ibland är din humor otroligt elak.
-Vad menar du?
-Varför bjöd du Kenneth?
Vi har gjort *** och jag är förlovad
med hans bäste vän.
-David?
-Ja. Det gör det hela toppen.
Förlåt, men det är svårt
att hålla reda på dina kärleksaffärer.
Efter mig kom Kenneth och nu David.
Varför bytte du Kenneth mot David?
-Jag tycker att han är trevligare.
-Han är absolut rikare.
Det var lågt till och med för dig.
Hur många år sedan är det jag sa
""O, det kittlar!""? Säg det inte.
-Jag hörde att Rupert kommer.
-Man vet aldrig med Rupert.
-Vem är han?
-Vår föreståndare på internatet.
-För er tre små raringar?
-Fyra små raringar. David med.
-Rupert är förläggare nu, va?
-Han kanske kan ge mig jobb.
Rupert ger bara ut böcker
som han gillar. I regel filosofi.
Finstilt, stora ord, ingen upplaga.
Rupert väljer böcker
utifrån antagandet-
-att folk inte bara kan läsa, utan
också tänka. Fast jag gillar honom.
Det har du alltid gjort. - Brandon
satt vid hans fötter långt in på natten.
Brandon vid någons fötter?
-Han berättade märkliga saker.
-Vad då?
Kenneth menar nog Ruperts irritation
över alla sociala konventioner.
Han anser bland annat att mord är
ett brott för de flesta...
...men ett privilegium för ett fåtal.
Jag öppnar, mrs Wilson.
-Mr Kentley, roligt att se er.
-Tack.
Min fru var opasslig, så jag tog
med min svägerska mrs Atwater.
-Ett nöje, mrs Atwater.
-Nöjet är mitt.
Jag har varit i New York i 1 4 dagar.
Alice har varit sjuk hela tiden-
-och Henry katalogiserar biblioteket.
-Ibland läser jag en bok också.
-Jag är ju gäst.
-Detta är bara min andra bjudning.
-Ska jag ta damens saker?
-Synd att mrs Kentley är sjuk.
-Det är bara en förkylning.
Hoppas mrs Kentley dricker mycket
fruktjuice. För det gör susen.
Är förkylningar farliga i värmen?
Det förstår jag inte.
För två somrar sedan var jag förkyld
i tre veckor. Läkaren ville...
Ursäkta.
- Den här vägen, mrs Atwater.
-David!
-Nej, det här är Kenneth Lawrence.
-Förlåt.
-Ingen fara.
Kenneth förväxlas ofta med David,
även av dem som inte är närsynta.
Det var länge sedan vi såg dig.
Du har väl inte studerat?
-Jo, jag gör mitt bästa.
-Då är likheten bara kroppslig.
-Ni känner visst miss Walker.
-Janet, kära du!
Jag gjorde klart ditt horoskop
precis innan vi kom hit.
Stjärnorna är mycket nådiga.
De tyder på giftermål väldigt snart-
-med en lång, ljushårig ung man,
som har en förtjusande far.
-Det sa jag till dig för en vecka sen.
-Jo, men stjärnorna bekräftade det.
Det här är mr Phillip Morgan.
-Ni blöder.
-Jag skar mig.
Glaset gick sönder.
- Vill ni ha ett glas champagne?
Det vore gott. Pappa drack ett glas
varje förmiddag klockan elva-
-men Henry tycker inte om det.
-Vill ni ha?
-Hellre en whisky med lite vatten.
-Har David kommit?
-Jag trodde att han skulle åka med er.
Han ringde
och sa att vi skulle ses här.
Husan talade med honom. Han var
på klubben och studerade...tennis.
David behöver inte studera.
Han är för klok.
-David klarar sig väldigt bra.
-Tack.
-Hur är det med mrs Kentley?
-Den här gången är hon förkyld.
-David skulle ringa henne.
-Han är hennes enda barn.
Mitt enda barn också,
men jag låter honom bli vuxen.
Jag kan ringa och säga att han är
sen. David kan ha åkt till henne.
-Får jag låna telefonen?
-Den är i sovrummet.
-Är du inte redo för en till?
-Det blir jag... Nu är jag det.
-Vilken charmerande ung man.
-Ja... Jag går och ringer.
Du har för mycket luft i glaset.
Kan du ge det här glaset till Janet?
-Ja. Varför?
-Det är hennes.
Hon är i sovrummet och ringer.
-Sen ska David komma inklampande?
-Nej, då blir chocken för stor.
-Kan ni verkligen se min framtid?
-Jag är förstås bara amatör.
Ni är säkert duktig.
Ni vill väl veta
om er konsert blir en framgång?
Låt mig se nu...
Ni är född den 1 4 juli.
Ni är kräfta. Ni är ett månbarn.
Får jag se på era händer?
-Minns ni när på dagen ni föddes?
-Nej.
Bra fingrar. Starka. Konstnärliga.
-Hur blir det med konserten?
-Era händer gör er väldigt berömd.
Jag är lyckligt lottad som blir
den förste som ser er samling.
Ska ni spela? Vad roligt.
-Var inte David där?
-Nej, men han kommer nog hit strax.
-Ditt anslag är bättre, Phillip.
-Rupert!
-Jag trodde inte du skulle komma.
-Du känner mig bättre än så.
Mrs Atwater,
det här är mr Rupert Cadell.
-Mr Kentley.
-Rupert Cadell från Sommerville?
-Då har ni undervisat min son David.
-Ni smickrar mig.
Miss Walker?
Brandon har talat om er.
-Gjorde han mig rättvisa?
-Är ni värd rättvisa?
Lille Kenneth Lawrence har vuxit.
-God dag.
-Säg det nu, skolan är ***.
-Rupert, vad roligt att se dig igen.
-Varför det?
Jag skojade. Jag säger detsamma.
Det där påminner om champagne.
-Det är champagne.
-Vad firar ni?
Det sa jag ju. Mr Kentley
ska se på mina förstautgåvor.
-Sen åker Phillip och jag till...
-Det sa du också, Brandon.
-Det är en avskedsfest för Phillip.
-Och därav champagne? Jag förstår.
Du stammar alltid när du är spänd.
Jag är spänd när jag har fest.
-Mr Cadell?
-Mrs Wilson... Vad har vi här, då?
-Jag köpte patén som ni tycker om.
-Jag tycker inte om den längre. Jo!
-Ni är för hemsk.
-Tack.
Börja skära upp.
Jag bär ut resten nu.
-Mr Brandon, jag hittade den.
-Jag vet inte vad hon var av med.
Underbara mrs Wilson...
Jag kanske gifter mig med henne.
-Vad gott! Hoppas David kommer.
-Var är David?
Jag har ingen aning.
Mr Kentley börjar bli irriterad.
-Och ni?
-Jag är hungrig.
-Brandon, vad är det här?
-En kista från Italien.
-Men varför äter vi på den?
-Matsalen är bibliotek i kväll.
Typiskt dig att duka på kistan. Det
dök alltid upp kistor i hans sagor.
""Under misteln"" var alltid
din favoritberättelse.
-Vad handlade den om?
-Den handlade om en ung flicka...
...som på sin bröllopsdag
på skoj gömde sig i en kista.
Tyvärr hade den fjäderlås. 50 år
senare hittade man hennes skelett.
-Så roligt vill jag inte ha.
-Ta för er nu.
-Har ni sett pjäsen på Strand?
-Ja, jag avgudade den.
-Jag tyckte inte om den nya flickan.
-Nej, men kläderna var fantastiska.
-Helt gudomliga.
-Den måste jag se.
-Fast min favorit är James Mason.
-Är han bra?
Härligt attraktivt ondskefull.
Han är oxe och mycket obstinat.
Men jag måste säga att jag gillar
Mason lika bra som Errol Flynn.
-Jag föredrar Cary Grant.
-Ja, stenbock. Han är så underbar!
-Så mycket...
-Absolut.
Han var underbar i den nya
med Bergman. Vad hette den nu?
Något av något. Nej, det var
den andra. Det här var bara något...
-Jag har det på tungan.
-Jag med. Jag älskade den.
-Bergman...
-Hon är jungfrutypen. Som alla...
-Hon är förtjusande.
-Jag såg Mary Pickford en gång.
-Visst älskade ni henne?
-Ja, jungfrutypen. Som alla...
-Vad såg ni henne i?
-Jag minns inte, någots något...
Eller var det bara något...?
Något åt det hållet.
Jag tror inte att du har sett henne.
Om jag vore ni skulle jag inte
ta för mycket paté. Kalorier.
-Phillip, hjälper du mrs Atwater?
-Gärna.
-Gå och sätt er, mrs Atwater.
-Tack.
-Jag ber om ursäkt för David.
-David är ju en populär ung man.
-Ljust eller mörkt?
-Lite av båda till mrs Atwater.
-Du själv, då?
-Jag äter det inte.
Jag har aldrig hört talas om någon
som inte äter kyckling. - Har du?
Varför äter du det inte?
Det måste finnas ett skäl.
Freud säger att det finns
ett skäl till allt. Till och med mig.
Jag minns det som ett roligt skäl.
-Vad är det?
-Inget speciellt.
Säg det, Brandon.
Det hände för tre år sedan uppe i
Connecticut. Mamma har ett hus där.
Vi skulle äta kyckling och gick över
till gården. En härlig söndagmorgon.
Vi hörde kyrkklockorna ringa-
-och på gården
ströp Phillip två, tre kycklingar.
Han brukade sköta det kompetent-
-men den här morgonen var han
kanske lite för finkänslig-
-för en av kycklingarna stretade
emot och reste sig som Lasarus...
Det är lögn!
-Jag har aldrig strypt en kyckling.
-Hör på mig, Phillip.
Jag har aldrig strypt en kyckling.
Förlåt, men det är lustigt att ni
blir så upphetsade för en kyckling.
Förlåt. Det var löjligt och mycket
oförskämt. Jag ber om ursäkt.
-Jaha... Är den helt ***?
-Ja, tyvärr.
Vad synd. Om ett ögonblick hade ni
strypt varandra och inte kycklingar.
-Mr Cadell...!
-En mans heder stod på spel.
En kyckling är ett lika gott skäl
att mörda som en blondin-
-en madrass full av pengar eller
alla sedvanliga fantasilösa skäl.
-Du godtar väl inte mord?
-Jo, det gör jag.
Det hade löst arbetslösheten,
fattigdomen, teaterbiljettköer...
Jag hade hemskt svårt att få tag
på biljetter till den nya musikalen.
-Vad heter den?
-Det där något med hon den där.
Krama avtryckaren så har ni
två platser på första parkett.
Har ni haft problem med att komma
in på våra fina restauranger?
Ett stick med kniven, madame-
-och om ni stiger in här...
Nej, gå över hovmästarens lik.
-Tack. Här är ert bord.
-Rupert...!
Det finns en hotellportier
som jag kunde sticka kniven i.
Inga knivar mot hotellpersonal.
De ska dödas efter långsam tortyr-
-som fågelälskare, barn och steppare.
Hyresvärdar är något annat.
Vänd er till fröken Blydagg
på avdelningen för trubbiga vapen.
Vilken gudomlig idé.
Om det passar ens syften...
-Fast då mördar vi alla varandra.
-Nej, nej.
För trots allt så är mord,
eller borde vara, en konst.
Inte en skön konst, men en konst.
Privilegiet att mörda-
-borde förbehållas dem som
verkligen är överlägsna individer.
Och offren är underlägsna varelser
vars liv ändå är betydelselösa.
Men jag hör inte till dem som tycker
att mord ska tillåtas året om.
Jag hade hellre haft
en Skär-av-halsen-vecka-
-eller en Strypardag.
Jag är måhända senil,
men jag ogillar er morbida humor.
-Humorn var oavsiktlig.
-Ni menar inte allvar. Nej, ni skojar.
Tanken att mord är en konst som ett
fåtal överlägsna varelser får utöva...
-När det är säsong.
-Nu vet jag att ni inte menar det.
Det gör jag.
Vem ska då avgöra vilka som är
underlägsna och lämpliga mordoffer?
-Det fåtal som får begå mord.
-Och vilka är det?
Jag, Phillip, möjligen Rupert...
-Inte du, Kenneth.
-Jag menar allvar.
Vi också. Vi är så intellektuellt
och kulturellt överlägsna-
-att vi står över moraliska begrepp
som bara skapats för underlägsna.
Hyllar ni Nietzsches övermänniska?
Det gjorde även Hitler.
Hitler var paranoid. Alla fascistiska
övermänniskor var enfaldiga mördare.
Jag hänger dem gärna,
men främst för att de är dumma.
Det finns för många idioter i världen.
Häng mig då, för jag är så dum
att jag inte vet om ni menar allvar.
Jag vill inte höra mer
av ert förakt för mänskligheten.
Och för vår civiliserade värld.
Civilisation är kanske hyckleri.
Men jag tror att Rupert...
Nu räcker det, Brandon!
Phillip, var är böckerna
som mr Kentley skulle titta på?
-De är i matsalen.
-Vill ni inte titta på böckerna nu?
Jag ber återigen om ursäkt.
Jag lät mig ryckas med.
Ingen fara, min gosse.
-Det är en fin samling.
-Jag ska titta på dem.
Men får jag låna telefonen först?
Min fru kan ha hört av David.
Brandon...
Du hävdar din åsikt rätt hårt.
Du tänker väl inte
mörda några underlägsna?
Jag är mycket nyckfull av mig,
så man vet aldrig.
-Vill mrs Atwater se på böckerna?
-Det vore roligt!
Som barn läste jag väldigt mycket.
Vi gör alla märkliga saker
i barndomen.
Kenneth, sätt på radion
eller lägg på en platta.
Lite stämningsfull musik
räcker långt.
Han är en slug liten djävul.
Föra ihop oss igen - med musik.
-Han håller alltid på så här.
-Jag går dit in.
-För att se på böckerna?
-Nej, Brandon ska se mig.
Han tror att jag gjorde *** med dig
för att David är rikare.
Varför går du, då?
För...
Jag skäms över att stå här med dig.
-Du trodde inte jag kunde skämmas.
Ärligt talat - nej.
Men jag skäms.
Och jag tycker inte om det.
-Du borde också skämmas.
-Varför det?
För att du gjorde *** med mig.
Hade inte Brandon velat veta det?
-Vad är det?
-Jag tänker bara.
-På vad då?
-Kvinnlig fåfänga...
Jag skäms också för att...
Du och David var så goda vänner.
Det är ni inte nu och felet är mitt.
-Jag är en dum flicka.
-Nej.
Jag är bra lik en. Varför måste jag
vara så vitsig mot alla utom David?
-Skojar du inte med David också?
-Jag kopplar av med David.
-Tack vare dig.
-Mig?
Den dystra söndagen på Harvard
när du gjorde ***...
David tog med mig ut på promenad.
Jag var så otroligt nere och
kunde inte vara den glada flickan.
Jag kopplade av och lät allt välla ut.
Om mitt sanna jag och sådant.
Hörde du det? Jag säger sådant.
Var håller David hus?
-Jag är inte så smart.
-Vad menar du?
Jag visste inte att du var...
Brandon och hans stämningsmusik.
Du är förälskad i David, va?
Ja...
Jag förstår det inte.
Brandon sa att jag hade en bättre
chans med dig för att David var ute.
-Brandon visste alltså att vi två...
-Ja, och det med dig och David.
-Han låtsades att inte veta något.
-Vad pågår?
Vet inte, men jag ska ta reda på det.
-Brandon, kan vi talas vid?
-Givetvis.
Varför kan han inte låta bli folk?
-Vad håller du på med, kompis?
-Jag kan hämta kaffe åt dig.
Varför sa du till Kenneth att han inte
behövde oroa sig för David och mig?
-Så sa jag nog inte, Kenneth...
-Du antydde det.
Vissa kvinnor är charmiga
när de är arga. Det är inte du.
-Jag tror inte att David kommer.
-Vänta och se.
Han kommer aldrig för sent.
Du har sett till att han inte kommer.
Vad skickligt av mig.
En fest för mr Kentley räcker inte
för att tillfredsställa din sjuka humor.
Jag hoppas att du har haft
roligt, Brandon. Det har inte jag!
-Har något gått snett?
-Nej, Janet är besvärlig ibland.
Men jag måste nog...
Vad menade du med
att något gått snett?
Du planerar alltid dina fester väl.
Hon verkar sakna David.
-Jag börjar också sakna honom.
-Gör inte alla det?
-Två desserter, mr Cadell?
-En till er och en till mig, raring.
-De andra är inte på humör för glass.
-De skulle behöva kyla ner sig.
Det är en underlig fest.
Inte för att det förvånar mig.
-Varför inte?
-Båda måste ha vaknat på fel sida.
-Brandon är alltid sådan före fester.
-Det är första gången jag ser det.
Normalt får jag förbereda allt,
men se - kycklingen är nästan orörd.
Vad var så annorlunda i dag?
Mr Brandon hade så bråttom med
att jag skulle städa och duka bordet.
När jag skulle ut och handla sa han
att jag hade eftermiddagen på mig.
Efter stressen i förmiddags.
-Sa han varför?
-Nej.
Men när jag kom tillbaka
bråkade han och mr Phillip.
-Om vad då?
-Tror ni att jag säger det?
-Jag hoppas det.
-Inte jag, jag är som graven.
Det blir dubbelt arbete. När jag
dukat av får jag hämta alla böcker-
-och lägga dem i kistan,
där de låg till att börja med.
-Varför servera från kistan?
-Det var inte min idé.
Jag hade dukat så fint i matsalen.
På den här får det nästan inte plats.
Tjatar hon fortfarande om bordet
och hur svårt det är att servera här?
Det är bättre. Nu behöver de inte
gå ända ut i matsalen och hämta mat.
De gick in dit för desserten.
Mrs Wilson, ta hand om gästerna.
Predika inte för mig.
Han vaknade på fel sida i morse.
-Jag skäms lite.
-Vad menar du?
-Jag är den ende som har roligt.
-Du och mrs Atwater.
-Vad pågår här, Phillip?
-Kan du släcka lampan igen?
Jag tycker inte om
att spela med ljus i ögonen.
Phillip, jag blir väldigt nyfiken
när folk inte svarar på mina frågor.
-Ställde du en fråga?
-Ja.
-Nå, vad frågade du?
-Jag frågade dig vad som pågår här.
-En fest.
-Ja, men en rätt underlig fest.
-Vad är det fråga om, Phillip?
-Vad då? Lek inte brott och straff.
-Vill du veta något, så säg det.
-Lugna ner dig. Fortsätt spela.
-Jag vill ha något att dricka.
-Jag hämtar. Vill du ha whisky?
Nej, konjak.
Du är förtjust
i den där lilla melodin, va?
Jag önskar att jag kunde säga vad
jag vill veta, men jag vet ingenting.
-Jag bara misstänker. Jag sa att...
-Jag hörde vad du sa.
-Varsågod.
-Tack.
-Använder du den?
-Ibland.
Jag trodde den var för nybörjare.
Då frågar jag, Rupert.
Vad misstänker du?
Det har jag glömt.
Var är David, Phillip?
Jag vet inte. Hur så?
-Brandon vet det.
-Gör han? Inte vad jag vet.
-Fråga Brandon.
-Det har jag gjort.
Men han är för upptagen
med triangeldramats två andra hörn.
Vad försöker Brandon göra
med Janet och Kenneth?
-Vad skrattar du åt?
-Ingenting.
Vad är det? Är jag på helt fel spår?
Det pågår absolut ingenting, Rupert.
Du är mer allergisk än vanligt
mot sanningen i kväll.
-Det var andra gången du ljög.
-Tack. Vilken var den första?
När du sa att du aldrig
hade strypt en kyckling.
-Det var något Brandon hittade på.
-Nej, det gjorde han inte, Phillip.
Om du tänker efter inser du att jag
vet att han inte hittade på det.
För ungefär ett år sen
var jag uppe på gården. Minns du?
En morgon såg jag dig göra det.
Du var en duktig kycklingstrypare.
Jag menade inte att jag aldrig
hade dödat en kyckling.
-Du sa det.
-Vi skulle inte prata om det när vi åt.
Det kunde du ha sagt.
Men varför ljög du nu?
-Jag ville inte prata om...
-Att strypa kycklingar?
Det var väldigt generöst av dig.
Ni uppskattar förstautgåvor
mycket mer än jag, mr Kendley.
Vad är det? Vad är det nu?
-Är det att Kentley får böckerna?
-Nej, han kan ta dem, men...
Jag tycker att det var
ett klumpigt sätt att binda ihop dem.
Men jag förstår det inte.
Han brukar alltid ringa.
-Han vill att jag ska bli punktlig.
-Med all rätt.
Jag är en ny kvinna i dag.
Punktlig som tåget.
-Ta det lugnt, Phillip.
-Rupert misstänker något.
Jag måste dricka något.
Släpp min arm!
Säg aldrig mer åt mig
vad jag ska och inte ska göra.
-Jag tycker inte om det.
-Inte så högt.
Jag hoppas
att jag inte gjorde Phillip upprörd.
Nej, han blandar en drink åt sig.
Du verkar också lite upprörd.
Något gör er båda mycket upprörda...
Ursäkta, herrn.
En dam i telefon vill tala med
mr Kentley eller mrs Atward.
-Det är Alice. Jag talar med henne.
-Ut i hallen och till vänster.
-Tror ni att David kan vara hemma?
-Jag hoppas det, Janet.
Om David var hemma, hade väl
han ringt och inte mrs Kentley?
-David var alltid artig och punktlig.
-Han är sig lik.
-Var är han om han inte är hemma?
-Fråga inte mig.
Han kan vara på många ställen.
På klubben eller på Brandys fest.
Han har kanske åkt hem till Janet
för att hämta henne.
Jag ringde hem. Jag lämnade ett
meddelande ifall han skulle komma.
En ledtråd vore att veta var han var
i eftermiddags. Inte sant, Brandon?
Jag vet inte var han var.
Hade det inte hjälpt
om vi fick veta var han var?
Jag vet att han var på klubben.
För någon ringde därifrån och sa
att David skulle möta oss här.
-Vet ni vem?
-Nej.
Då måste David ha träffat någon
och ångrat sig.
-Du var väl inte där i dag, Kenneth?
-Nej, tyvärr.
-Inte du och Brandon heller, Phillip?
-Vi hade fullt upp med festen.
-Hade ni mycket att göra?
-Ja, du vet...
-Du talade inte med David i dag?
-Nej, varför frågar du det?
Han kunde kanske ha ringt.
Vi har inte talat med honom
sedan vi bjöd hit honom.
Vad konstigt. Jag tyckte mig höra
David tala i telefon med Phillip i går.
-Just det, det hade jag glömt.
-Ringde han angående festen?
Ja, han ville bekräfta tiden.
-Jag ska hjälpa er.
-Tack, mr Cadell.
Ni kan lägga ner böckerna
när ni kommer och städar i morgon.
-Jag tänkte inte komma i morgon.
-Ni måste.
-Låt böckerna ligga.
-Då så...
Henry, Alice har inte hört
något från David. Hon är hysterisk.
-Jag måste tala med henne.
-Hon lade på. Hon började gråta.
-Vad sa hon?
-Hon hade ringt överallt.
Hon tror
att han har råkat ut för en olycka.
-Hon vill att du ringer polisen.
-Nej, det behövs nog inte.
David är ju inget barn.
Han är säkert välbehållen och...
Jag åker hem, min fru behöver mig.
Det är inte likt David.
-Jag förstår.
-Får jag följa med, mr Kentley?
Tack, Janet.
Mr Kentley? Era böcker...
Ni anar inte hur ledsen jag är.
-Ringer ni när David hör av sig?
-Han dyker säkert upp.
Janet, det är inte rätt tillfälle,
men jag är glad att vi fick prata.
Det är jag också.
Det kommer David också att vara.
Kan du inte följa med, Kenneth?
Snälla du.
-Är det här din, Janet?
-Ja, jag tar den på armen. Tack.
-Jag tar min hatt.
-Följer du med Janet?
-Vi åker allihop.
-Vad var det jag sa?
Adjö, mr Kentley. Jag hoppas
att mrs Kentley kryar på sig snart.
-Ni ringer när David hör av sig?
-Ja. Hälsa och tacka Phillip.
-Jag ska ta fram herrns hatt.
-Tack för att ni kom, mrs Atwater.
-Adjö.
-God kväll.
Det är inte er.
Jag beklagar att vi förstör festen
genom att gå så tidigt.
-Varsågod.
-Tack.
-Går du också?
-Ja. Adjö.
-Ska jag hjälpa er med böckerna?
-Ja tack.
""Tack för en underbar kväll.""
""Adjö, adjö, det var underbart roligt.""
Festen är värd att gå till historien.
-Det kunde inte ha gått bättre.
-Jo då, utan Rupert.
Han var lysande. Han gav festen
den prägel som jag förutspådde.
Prägel av vad? Snokande, fiskande
eller pumpande på upplysningar?
-Han frågade ut mig hela tiden.
-Om vad då?
Strunt i det. Du var upptagen med
att arrangera din andra prägel.
-Vilket då?
-Att binda ihop böckerna så där.
-Tyckte du inte om det?
-Nej, inte det minsta.
-Du förstör allt med din prägel.
-Tyst, mrs Wilson är kvar.
-Tänker du bli full?
-Jag är full.
Och lika barnslig
som när du kallade mig lögnare.
-Varför ljög du?
-Jag var tvungen.
Tänker du på vad andra känner?
Jag är inte sentimental.
Inget spelar någon roll, så länge
Brandon hade en underbar kväll.
Jag hade en usel kväll.
Drick mer, så blir morgonen värre.
Får jag en bakfylla
så är det åtminstone bara min.
Vi är värda en riktig semester
när allt är över.
Vart vill du åka? Vi bör nog komma
hit några dar först, för annars...
Jag ber om att det ska vara en dröm.
-Varför det?
-Jag är livrädd, Brandon.
-Jag tror att vi blir avslöjade.
-Nej, den risken är över. Vi är...
-Är det ni, mrs Wilson?
-Jag behöver en nyckel till i morgon.
-Ifall ni kör upp till gården i kväll.
-Det gör vi.
Ni ser båda lite opassliga ut.
Jag skulle också behöva vila lite-
-men jag vill att ni båda
kommer tillbaka i toppform.
Nu går jag. Mycket nöje
och glöm inte att skriva.
Och uppför er ordentligt.
-Vem ringer du?
-Bara till garaget.
Det är mr Brandon Shaw.
Kan ni köra fram min bil?
Ja, nu genast. Tack.
Vi får nog dra för gardinerna.
Vem är det?
-Mannen från garaget. Svara.
-Det är för tidigt.
Mrs Wilson kanske har glömt något.
Svara.
-Vi låtsas att vi inte är hemma.
-När det är tänt överallt? Svara nu.
Vem är det?
Det är Rupert. Han vill komma upp.
-Han glömde sitt cigarettetui.
-Låt honom komma.
-Du vet att han ljuger, han vet...
-Gå tillbaka till telefonen.
-Du måste!
-Nej, han vet!
Rupert? Kom upp, du.
Nej, naturligtvis inte.
Han är bara lite berusad.
Nej, vi hittar det på nolltid. Ja då.
Phillip... Rupert är på väg upp-
-och du måste ta dig samman.
Hör du vad jag säger?
Drick ett glas till,
men ta dig samman och håll tyst.
Det är över på fem minuter.
Jag vet inte hur mycket Rupert vet-
-men jag lovar dig
att han är härifrån om fem minuter.
Under dessa fem minuter
måste du ta dig samman.
-Brandon...
-Hör på mig.
Jag tänker inte bli avslöjad
på grund av dig eller någon annan.
Ingen ska få hindra mig.
Brandon, den är väl inte laddad?
Förlåt att jag stör.
Ni åker ju i kväll
och jag behöver mitt etui.
-Förlåt att jag skrämde dig, Phillip.
-Du skrämde honom inte.
-Phillip är lite asocial i kväll.
-Jag trodde...
-Minns du var du lade etuiet?
-Nej, inte alls.
Inte likt mig att glömma det.
En psykoanalytiker hade nog sagt-
-att jag omedvetet lämnade det här
för att jag ville komma tillbaka.
Men varför skulle jag
vilja komma tillbaka?
-Kanske för att få en drink till?
-Bra idé. Får jag en färdknäpp?
-Visst. En ren?
-Nej, en grogg.
-Ger du Rupert en drink, Phillip?
-Få se nu...
Sista gången jag minns att jag hade
cigarettetuiet...stod jag där.
Jag skulle precis öppna kistan
åt mrs Wilson, när du kom, Brandon.
Vad hände sen?
Jag tror att jag...
Jag undrar var det kan ligga...?
Här är det, där jag lade det.
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.
-Kan jag få groggen ändå?
-Självklart.
-Ni har inget emot det?
-Nej.
Ni kan ju vara...trötta.
Går det verkligen för sig?
-Han sa att du kunde få den!
-Phillip är tyvärr lite berusad.
Varför inte?
Det var ju trots allt en fest.
Vad trevligt att sitta här
med en god grogg i trevligt sällskap.
Det gläder mig.
Låt inte mig störa.
Jag vet att ni har saker att göra.
-Vad menar du?
-Packa.
-Ni kör väl till Connecticut i kväll?
-Ja, men vi har packat.
Allt är klart...allt utom en gäst
som ni måste bli av med.
Jag går...så fort jag har druckit upp.
-Det är ingen brådska, Rupert.
-Tack, jag stannar gärna en stund.
Jag kanske till och med vinkar av er.
Jag avskyr att lämna fester.
Särskilt när kvällen
har varit ovanligt stimulerande.
Eller konstig...som i kväll.
-Vad menar du med konstig?
-Sa jag konstig, Brandon?
Du väljer ofta ord som låter bra.
Jag vet inte vad jag menade.
Om jag inte tänkte på David.
-Vad var konstigt med David?
-Att han inte kom.
-Kan något ha hänt honom?
-Vad skulle det vara?
-Han kan ha blivit rå***.
-Mitt på ljusa dan?
Just det, det glömde jag. Ja, det
måste ha hänt mitt på ljusa dan.
Vad då?
Det som nu hände med David.
Ingenting, antagligen.
-Men... Var är han?
-Vilken är din teori?
-Jag tänkte på Janets teori.
-Jag visste inte att hon hade en.
Jo då.
Jag kunde inte undgå att höra Janet.
-Hon tror att ni kidnappade David.
-Jag struntar i Janet.
Men du intresserar mig alltid.
Tror du att jag kidnappade David?
Det hade tilltalat dig i skolan,
för spänningens och riskernas skull.
Men det hade varit lite svårare
att lyckas med nu, inte sant?
-Du hade kommit på ett sätt.
-Hur då?
Anta att du var jag,
hur hade du undanröjt David?
-Du är bättre på sådant än jag.
-Vad hade du gjort om du var jag?
Om jag ville undanröja David
hade jag bjudit honom på en drink.
På klubben eller ännu hellre här.
Då hade ingen sett oss tillsammans.
Och inga vittnen. Och sen?
Tja... Låt mig se nu...
När David kommer går jag långsamt
ut i hallen och tar emot honom.
Jag säger hur bra han ser ut
och så vidare...och tar hans hatt.
Sen tar jag med honom in hit.
Småpratar lite och lugnar honom.
Jag bjuder honom på något
att dricka...och han sätter sig.
Jag försöker
göra det väldigt trivsamt.
Phillip hade antagligen spelat piano.
Vad jag minns var David rätt stark,
så man måste slå honom medvetslös.
Så jag smyger in bakom fåtöljen
och slår honom i huvudet med något.
-Hans kropp faller framåt på golvet.
-Var hade du lagt honom sen?
Tja...låt mig se nu...
Jag ber Phillip hjälpa mig
att bära honom från rummet-
-och ut bakvägen ner till bilen.
Ni blir sedda. Du sa själv att det
måste ha hänt mitt på ljusa dan.
Jo...då måste jag hitta någonstans
att gömma liket tills det blir mörkt.
Just det. Men var, Rupert?
Ja... Ja, var...?
Det är kattens lek med råttan!
Vem är katten och vem är råttan?
-Sluta nu.
-Sköt dig själv.
-Sköt dig själv, sa jag!
-Ja, jag är ju inte ansvarig för honom.
Eftersom han är på det viset är
det inte lönt att du stannar, Rupert.
Om du inte kom tillbaka för att hitta
något annat än ditt cigarettetui.
För att få veta
om ni undanröjde David?
Du är lika dramatisk som Janet.
Jag tror inte att ni kidnappade David.
Det var Janets teori,
men jag hade aldrig nämnt det-
-om du inte bar rädslan för upptäckt
i fickan. Det är väl en revolver?
Det väckte mina misstankar.
Och det skrämmer mig lite grann.
Förlåt, Rupert. Jag förstår dig,
men du kan vara helt lugn.
Jag måste ta med den till gården.
Vi har haft flera inbrott.
Är du klar, Phillip?
Hörde du vad Rupert sa om revolvern?
Han trodde...
Märkligt hur man fantiserar ihop det.
Det gör vi alla. - Inte sant, Phillip?
Särskilt när vi har druckit.
-Vill du ha mer, Rupert?
-Jag tror att jag går nu.
Du mår bättre när du kommer ut,
Phillip. Det är inte mycket trafik nu.
Härlig kväll för en biltur.
Det vore roligt att följa med.
Det är alltid roligt att åka bil
på kvällen. Men att åka med er nu-
-kunde ha gett bilturen
ett inslag av spänning.
Du hade rätt, Phillip.
Böckerna var klumpigt ihopbundna.
-Han har det! Han vet...
-Lugn, jag ordnar det.
Nej, jag dödar lika gärna dig
som honom. Hellre dig!
Du ville att någon skulle se hur
genialisk du är, precis som i skolan.
Jag sa att han skulle avslöja oss.
Men du skulle absolut ha hit honom!
Du tvingade mig till det.
Jag hatar er båda!
Enfaldiga pladdrande fyllo!
- Jag beklagar, Rupert.
Om man vill mörda
missar man inte på så nära håll.
Han ville inte mörda dig.
Han vet inte vad han gör eller säger.
-Han har blivit alkoholist...
-Ställ dig där borta.
Phillip är full.
Ta inte det han säger på allvar...
Brandon, jag är trött.
Och på sätt och vis är jag rädd.
-Men jag undviker det inte längre.
-Vad tänker du göra?
Jag vill inte göra det,
men jag ska titta i kistan.
-Är du galen?
-Ja, jag hoppas att jag är galen.
Det har inget med dig att göra...
-Jag måste titta i kistan.
-Titta i kistan, då.
Jag hoppas
att du tycker om det du ser!
Åh nej...nej...
-Rupert...
-Jag kunde inte tro att det var sant.
Snälla Rupert, hör på mig.
Låt mig få förklara.
-Tror du att du kan förklara det där?
-Ja, för du förstår det.
Minns du vår diskussion
med mr Kentley?
Vi sa att underlägsna varelsers liv
var betydelselösa.
Vi två har alltid sagt att moraliska
föreställningar om gott och ont-
-inte gäller för intellektuellt
överlägsna. Minns du, Rupert?
-Ja, jag minns...
-Det är allt vi har gjort.
Han och jag har förverkligat det
som du och jag har talat om.
Jag visste att du skulle förstå.
För du måste förstå!
Brandon...
Brandon, fram till detta ögonblick-
-har denna värld och människorna
i den varit oförståeliga för mig.
Jag har försökt ta mig fram
på logik och överlägset intellekt.
Och du kastar mina egna ord
i ansiktet på mig.
Och man ska stå för vad man säger.
Men du har gett mina ord en
innebörd som jag aldrig hade drömt om.
Du har försökt förvränga dem
till en ursäkt för ditt ruskiga mord.
Det har orden aldrig varit
och du kan inte göra dem till det.
Det måste ha funnits något djupt
i ditt inre som lät dig mörda.
Det har alltid funnits något djupt
i mitt inre som inte låter mig mörda.
Som inte låter mig godta det.
Du fick mig att skämmas över mina
idéer om över- och undermänniskor.
Men jag tackar dig för skammen,
för nu vet jag-
-att varje människa är en individ
med rätt att tänka och verka fritt.
Fast med skyldigheter
gentemot det samhälle vi lever i.
Med vilken rätt vågar du säga
att du tillhör ett överlägset fåtal?
Med vilken rätt vågade du besluta
att pojken i kistan-
-var underlägsen
och därför kunde mördas?
Trodde du att du var Gud, Brandon?
Trodde du det när du ströp honom?
När du serverade mat från hans grav?!
Jag vet bara vad du har gjort.
Du har mördat! Du har strypt livet
ur en medmänniska-
-som kunde leva och älska
som du aldrig har kunnat.
Nu är det upp till samhället att agera
och jag kan gissa vad som händer.
Jag kan hjälpa till. Du ska dö,
Brandon! Båda två. Ni ska dö.
-Hörde du?
-Ja, det var skott.
-Det var nog på gatan intill.
-Vi tyckte att det kom härifrån.
De kommer.