Tip:
Highlight text to annotate it
X
Text: Simontax
www.sweSub.nu
www.sweSUB.nu
- För bättre texter -
Sophie Hall från The New Yorker.
Tack för att ni ringde, mr Beal.
Jag är inte författare utan
faktagranskare.
Som att vara detektiv, ja.
Låt oss se om ni är den Robert Beal
jag söker.
Vet ni var ni befann er när Andra
världskriget slutade?
Poughkeepsie? Okej, tack så mycket.
Ja, just när kriget tog ***.
Palm Beach? Okej. Turgubbe.
Tack så mycket. Adjö.
Jag fick inget napp, men det finns två
Robert Beal till och en överfurir.
Vänta. Jag ringer tillbaka.
Sophie Hall. Vet ni var ni var när Andra
världskriget tog ***?
Times Square? Där är jag just nu.
Jag står precis där bilden togs.
Jag trodde inte jag skulle hitta er.
Kan ni beskriva vad ni såg den dagen?
Var kyssen spontan eller regisserad?
Det var den. Är ni säker?
Är du 100% säker?
Överfurir Rober Beal, den andre
sjömannen-
-sa att sköterskan var toppen och
kyssen helt spontan-
-en äkta kärlekshyllning.
- Sa han så? - Ja.
Jag brukar inte tala med faktagranskare,
men jag vill vara säker.
- Till 100%. - Bra.
Folk vill väl tro på den sanna kärleken.
Jag hörde att du var på väg till Verona
på "försmekmå***".
- Förklara.
- Bara semester före bröllopet.
- Vår sista chans innan restaurangen...
- Det är ju kärleksstaden.
- Ja, men...
- Bra val och bra jobbat. Tack.
Jag tänkte, vad sägs om jag skriver när
jag är där?
Men du är ju så bra faktagranskare.
- Trevlig resa.
- Tack. Vi ses.
Vem åker på smekmå*** utan bröllop?
Vilken tur.
Restaurangen öppnar om sex veckor,
så det är sista chansen.
Han får bara ägna sig åt dig, okej?
Släng hans mobil i havet.
- Han måste träffa leverantörer.
- Sophie...
- Det är lugnt. Lovar.
- Okej, vadå?
Hej gullet, får jag bära tidningen.
Okej, inga problem.
- Herregud.
- Blunda, blunda, blunda.
Blunda, blunda.
Blunda. Öppna munnen.
Gott? Ja? Nej? Ja?
Jag har återuppfunnit nudeln.
Pröva den här. Den är verkligen god.
Samma sak, men olika. Fetare.
Mer av, du vet...
Utan att skryta har jag nog
skapat ett mästerverk.
Jag vet inte, men det är en som blev
perfekt precis nu.
Jag tror...det är den här...
Smaka, fast den är okokt.
Vi åker om 12 timmar och du har
inte packat.
Jag blir så till mig.
- Härligt.
- Javisst, det är så spännande.
Sophia! Sophia! Varför är du min väna
Sophia?
Jag älskar stället.
- Jag vill visa det vackraste...
- Fantastiskt, jag talade med Morini-
Han har ordnat en tur med alla mina
leverantörer.
Vi börjar med Venetos äldsta och
vackraste vingård.
- Ja?
- Victor.
Du fattar inte. Vi ska till den äldsta
och vackraste vingården här.
Romantiskt? Okej?
Vi åker dit, dricker vin och blir lite
på lyran, kommer tillbaka och...
- Hur var det?
- Försökte prata med Bobby igen.
- Hur gick det? - Vi pratade inte.
För jag var rädd. Jag måste sluta kolla
fakta och börja skriva.
Ja, det är din passion, så gör det.
- Det här är druvan de har i regionen.
Soave?
- Minns du?
- Ja.
- Gillar du? - Det är gott.
Friskt och blommigt. Känner du?
Det är så gott.
Le.
Sophie.
Vi måste köpa biljetter till operan och
besöka Castelvecchio-
-Gardasjön och Julias hus.
- Javisst.
Sophie, det är vackert, otroligt,
doften...
Sophie, det är fantastiskt, härligt!
Jag önskar jag var en liten mus och
bodde i din ostkällare.
Signor Morini ringde. Han bjuder oss
till en fantastisk skog-
-c:a 120 km bort. De gräver upp tryffel.
- Vänta, 120 km?
- Det är inte miles. - Jag förstår-
-men varför åka 120 km för att titta på
en svamp?
Det är ingen svamp, utan tryffel.
Tartufo, som du har på pastan.
Kom igen du har väl haft en bra dag?
Jo, bra. Men ärligt talat känner jag
inte för att åka och titta på svamp.
Okej, jag fattar. Men det är inte
en svamp, okej?
Visst, men varför åker inte du till
tryffelstället-
-så gör jag lite sightseeing? - Okej?
Javisst. Vinn-vinn.
"Kära Julia..."
"Kära Julia, den man jag älskar är inte
min make."
Hur är det?
Ta den här korgen och...Hur säger man?
Fördjupa dig.
- Fördjupa?
- Är du översättaren från byrån?
- Nej... - Jag har väntat i två veckor.
Ursäkta, jag heter Sophie. Jag bara
följde efter dig-
-och såg dig lägga breven i en korg
och undrade varför.
Varför?
Är du författarinna?
Ja, jag är författarinna.
Kom, så ska jag visa.
De kommer från hela världen varje dag.
Men att ta deras brev är väl som att ta
slantar från önskebrunnen?
Hur ska vi annars svara?
Så ni besvarar allihop?
Ja.
- Är ni alla Julia?
- Hennes sekreterare.
Donatella har varit gift med samma man
i 51 år. Hon hanterar makeproblem.
Makar är som vin, tar god tid på sig
att mogna.
Francesca är sjuksköterska och tar hand
om sjukdom och förlust. Och Maria...
Varför suckar du alltid vid mitt namn?
Hon har 12 barn, 29 barnbarn och
16 barnbarnsbarn.
- Hon skriver vad hon vill. - Och du?
lsabella besvarar dem man knappt
kan läsa.
De älskandes gräl, uppbrotten,
det riktigt tilltrasslade.
Någon måste göra det.
Mamma. Vill du stanna på middag?
Mamma, det är inte en förolämpning.
Jag lagar en underbar rätt, nog för
hela stan, och hon säger nej.
Det skulle vara härligt, men jag
måste gå.
Typiskt americani, de springer jämt.
- Snälla mamma.
- Jag måste träffa min fästman?
- Fästman?
Ta åtminstone med lite dessert till dig
och fästmannen.
Hallå där! 120 km fram och tillbaka och
jag är ändå först.
Grattis.
Hur var Verona utan mig?
- Tomt? Halvtomt? Helt tomt?
- Halvtomt.
- Jag träffade Julias sekreterare.
- Julia? Julia Capulet?
Kvinnor som kallar sig Julias
sekreterare, och som skriver till dem-
-som skriver till Julia. De arbetar för
staden Verona, och alla dessa-
-kvinnor från hela världen med brustna
hjärtan fäster brev på väggen.
- Vad är det i påsen?
- Jag vet inte.
De fäster breven på väggen hos Julia-
-och sekreterarna kommer med en korg
och hämtar dem varje dag.
Sen besvarar de som Julia alla brev
som har avsändaradress.
Det är deras jobb, helt otroligt.
Det är deras passion. De gör det
varje dag.
De arbetar hela dagen och har gjort det
i åratal.
Det här är fantastiskt!
Det här är otroligt, otroligt. Herregud.
Ljuvligt. Pröva, pröva! Du måste pröva.
En stor tugga, seså!
- Din Victor är passionerad.
- Ja, jag vet.
Men han tror visst att han är italienare
sen vi kom hit.
Imitation kanske är smickrande, men han
gör det inte bra.
Kvinnan är fantastisk, otrolig. Jag tror
jag är kär. Absolut.
Är du kär i henne?
- Verkligen?
- Säg bara nej.
Säg nej, och jag gör det inte fast jag
hemskt gärna vill.
- Okej. Vadå?
- Angelina lär mig hemligheter idag.
- Nu och hela dagen?
- Nu, heltokigt, fantastiskt.
Hon gör risotto all'Amarone.
- God risotto.
- 300 år gammalt recept. Fantastiskt.
Så bra. Men...ingen Gardasjö idag då?
Jovisst, Gardasjön. Den har ju funnits
där i 500,000 år.
Nu vill Angelina hjälpa mig. Och jag
är här, vi är här. Vi har trevligt.
Du, Paul Newman, vill du jobba måste
du se på.
Du ser? Jag blev Paul Newman.
Vad ska jag göra? Mina händer är bundna.
Jag vet inte.
- Du kan hjälpa oss.
- Javisst, brevgrejen.
Ni skriver breven och jag lagar mat.
Sen äter vi och...vinn-vinn.
- Hur länge har ni varit förlovade?
- Nästan ett år.
Varför har du inte förlovningsring?
Det var jag. Jag insisterade.
Han var så upptagen, med restaurangen
och allt.
Och jag tyckte det var onödigt.
Men en flicka ska ha ring.
"Jag gick inte till honom, Julia.
"Jag gick inte till Lorenzo.
"Hans ögon var så fulla av tillit.
"Jag lovade honom att vi skulle rymma
tillsammans-
"-för mina föräldrar samtycker inte.
I stället fick han vänta under trädet-
"-vänta och undra var jag var.
"Jag är i Verona nu. Jag återvänder till
London i morgon och är så rädd.
"Snälla Julia, säg vad jag ska göra.
"Mitt hjärta brister, och jag har ingen
att vända mig till. Hälsningar. Claire."
Och det har legat där i alla år?
Jag tror hon kom tillbaka för att finna
sin enda kärlek.
De fick 10 barn och älskade passionerat
varje natt.
Fast han blev skallig och fet, och hon
fick göra allting.
Hon kanske stannade i London och gifte
sig med en hertig-
-och levde lycklig, som jag.
- Men du gifte dig med en revisor.
Ingen är perfekt.
Och när hon älskade med hertigen tänkte
hon på sin första kärlek, Lorenzo.
lsabella, jag måste skriva tillbaka.
Skriv till henne då.
God natt, mina vänner.
God natt.
- Förlåt att jag är sen. - Det är okej.
- Hur var din dag? - Den var så bra.
- Bra. Så trevligt. - Hur var Angelina?
Hon är fantastisk, den kvinnan
är otrolig.
Hon jobbar på instinkt, utan recept.
- Hon är otrolig. Jag ska dit igen.
- Verkligen?
Ja, jag kan lära mig mycket av henne.
Men nej, du först. Förlåt.
Bara lite snabbt då.
En helt fantastisk dag. Jag besvarade
ett 50 år gammalt brev.
Det kommer nog inte fram, men det kändes
så bra att skriva.
Ja, jag tror du borde vara där mer.
- Varför?
- För att det är din passion.
Och det passar dig perfekt. För jag fick
just samtal från Morini-
-och han bjöd in mig till en fantastisk
vinauktion i Livorno.
- Livorno? - Ja, ja.
Den är superexklusiv. Jag vet inte...
om jag får biljett.
Jag blir borta max två dagar. Jag kanske
kan få två biljetter-
-men jag är inte säker.
- Vinauktion? l Livorno?
- Ja, jag vet det låter hemskt.
Förlåt mig. Jag känner mig så skyldig.
Det känns hemskt.
Jag saknar dig redan.
- Jag är snart tillbaka.
- Sköt om dig.
Hej då. Ciao!
Hör vad den stackars flickan skriver.
"Julia, finns det något värre än män?"
Ursäkta.
Förlåt att jag avbryter, men är ni
Julias sekreterare?
Ja, det är vi.
Vem av er skrev det här brevet till
min farmor, Claire Smith?
Jag, och tänk att jag hittade er.
Vi britter blir kvar i våra släkthem.
Fantastiskt. Det är mindre än en vecka
sen jag postade det.
Det var ett mycket omtänksamt brev.
Vad tänkte du på?
Jag tänkte att hon förtjänade ett svar.
För 50 år sen, inte nu.
Ursäkta, jag visste inte att äkta kärlek
var datummärkt.
Äkta kärlek? Skämtar du?
- Tänk om hon inte varit klok?
- Du vore inte här, och det vore bra.
Vad gör du här? Är du ensam och lever
genom andra?
- Inte ensam, förlovad.
- Mitt djupa deltagande till brudgummen.
Ursäkta! Kom du hela vägen för att
läxa upp mig?
Nej, men farmor kunde inte resa ensam.
- Claire är här. Varför?
- Till och med du kan väl lista ut det.
Herregud, va häftigt! Hon har kommit för
att hitta sin Lorenzo!
Häftigt?
Om Lorenzo inte vill träffa henne,
har glömt henne-
-är svårt sjuk eller död, vad skulle
hända då?
- Tänkte väl det.
- Jag vill träffa Claire.
- Jag vill spela för Manchester United.
- Vill hon inte träffa mig?
Jag tror inte hon vill träffa en kvinna-
-som kan klämma in "Herregud" och
"häftigt" i samma mening.
Farmor, de stänger. Vi måste gå.
Ursäkta, Claire? Hej, jag heter Sophie
och jag skrev brevet.
Brev? Från Julia?
Kors! Tack så mycket.
Hur hittade du oss?
- Din sonson hittade mig.
- Ja, faktum är...att vi skulle...
Han är så rar och charmig och trodde
att du kanske ville träffa mig.
- Ovanligt omtänksamt av dig.
- Det verkade lite ohyfsat-
-att inte träffa den ansvariga för den
här vansinnesresan.
Charlie gillar det inte, och det gör det
bara roligare.
- Vi ska ta ett glas vin. Följer du med?
- Absolut inte.
Absolut inte, det har varit en lång dag.
Okej, sov så gott.
- Vet du vart vi kan gå?
- Jag vet ett perfekt ställe.
Jag kan inte fatta att du är här.
Jag gick en kurs i Toscana, bodde hos
en familj i Siena-
-och de hade sonen Lorenzo, och det var
kärlek vid första ögonkastet.
Han hade så fina blå ögon.Han sa att
jag var mycket vacker.
Och han gav mig den här ringen.
Vi ville gifta oss, men jag hade tentor
i England, och mina föräldrar skulle-
-aldrig gått med på det, så jag blev
rädd och sprang.
Nu...
...det jag verkligen vill göra är att...
...be honom om förlåtelse för att jag
var så feg.
Ett brev eller kort är för enkelt.
- Har du kommit för att hitta Lorenzo?
- Ja, och jag tror jag vet var han är.
- Var?
- På bondgården, nära Siena.
Charlie kör mig dit i morgon.
Bara för att jag inte vill att du
ska lifta.
Han tror det är ett stort misstag.
För att du inte är det minsta romantisk.
Nej, för att jag är realist.
- Nej, för att du är engelsman!
- Kall som en fisk!
Okej, vem skrev Romeo och Julia?
Williamo Shakespearelli, en stor
italienare.
Det är galna, tokiga.
Sophie, vännen min. God natt och
tack så mycket.
Tack.
God natt, allihop.
- God natt. - Charlie, nu går vi.
God natt, damerna. Ciao.
Blir det så underbart om hon finner sin
Romeo?
Hon kanske gör det här bara för att du
fann brevet.
Ingen skulle tro det om det inte
var sant.
Vänta! Vänta!
Här kommer hon.
- Får jag följa med och hitta Lorenzo?
- Följa med?
Din fästman då? Du är i kärleksstaden
och vill följa med oss.
Ja, för han är upptagen och jag
är ledig.
- Om jag inte tränger mig på.
- Nej, det gör du inte.
Jag måste först säga, att det inte är
helt osjälviskt.
Det började som ett brevsvar-
-och nu tycker jag det är så fantastiskt
det ni gör-
-och jag vill gärna skriva om det.
- En journalist.
- En journalist som snokar i våra liv.
- Det är väl inte statshemligheter.
Jag är inte journalist, men vill bli...
- Och farmors historia är biljetten?
- En bra historia.
- Jag vill gärna att du följer med.
- Verkligen?
Javisst.
Claire är här. Hon är kvinnan jag skrev
brevet till som Julia. Sophie.
Älskar Livorno! Vinhandeln är
fantastisk. Jag är i himlen. Victor.
- Hur mycket var du med Lorenzo?
- Varje sekund vi hade.
Vi sågs efter lektionerna på gården där
han arbetade.
Vi satt under träden och åt lite bröd
med tomater och olja.
- Så romantiskt.
- Romantiskt att äta i myllan?
Myllan. Han älskade jorden.
Han älskade att tala om regnet-
-och källorna med friskt vatten och vi
tog långa promenader.
Vi låg i det torra gräset.
Jag kan fortfarande minnas-
-doften av han friska, varma svett...
Okej farmor, vi fattar.
- Är det som att hitta sin själsfrände?
- Ja.
Själsfränden var farfar. Ogiltigförklara
inte min existens.
Förlåt, det var inte så jag menade.
Charlie är precis som min man.
Båda skeptiker. Min man påstod att
kärlek bara var hormoner.
Innerst inne var han ändå så varm och
passionerad.
Och Charlie är likadan.
Berätta om killen du är kär i.
- Victor.
- Ja.
Victor är ***, en fantastisk ***.
Han öppnar restaurang i New York.
Det är därför vi är här. Vi träffar
leverantörer överallt.
Han är i Livorno på vinauktion nu
medan vi pratar.
Det låter roligt.
För honom, ja.
Tycker dina föräldrar om honom?
Ja, pappa. Pappa gillar honom.
Mamma lämnade oss när jag var nio.
Kära nån.
- Det var tråkigt att höra.
- Ja, men det var så länge sen.
Sakta, sakta.
Hur gör du nu?
Ringer på dörrklockan.
Tänk om hustrun öppnar och blir rasande
av svartsjuka?
Jag skulle bli smickrad.
Jag är mer rädd för att han inte känner
igen mig.
Då åker vi hem, farmor, innan allt
slutar i tårar.
- Kom, ingen hemma.
- Jag kollar baksidan.
Vi gjorde vad vi kunde. Varför dra ut
på besvikelsen?
- Det är jag.
- God middag, jag heter Charlie Wyman.
Det här är min farmor, Claire,
och Sophie.
Jag är Claire. Minns du?
Claire.
Det är inte han.
- Är du säker?
- Det är inte hans ögon.
Vi kollar. Minns ni vad ni gjorde
sommaren 1957?
Sommaren 1957, glömmer jag aldrig.
Jag träffade en mycket vacker flicka med
långt, blont hår.
Nana! Vi gifte oss det året.
Jag förbannar kvinnan!
Jag förbannar hennes ögon, tänder
och mustasch!
Men varför fråga? Varför återkalla
ett så hemskt minne?
- Det gick ju bra.
- Vi försökte, Nana. Mycket ledsen.
- Är du på riktigt?
- Jag vet inte vad du menar.
Han kan inte vara den enda Lorenzo
Bartolini i Toscana.
- Han är den enda här.
- För lång väg för att lägga av nu.
Nana, vad vill du göra? Ska du knacka
dörr överallt och fråga efter Lorenzo?
Hur många kan det finnas?
Sjuttiofyra Lorenzo Bartolini och du ger
dig ut och letar sopor?
Vi far hem i morgon.
Vad tycker du, Sophie?
Tycker och tänker? Hon tänker inte.
Det var hennes lysande idé. Det är över.
Vi hittade Nemo. Ridån är nere.
Det här är mitt jobb.
Jag hittar saker. Genom uteslutning och-
-caveat emptor, vilket kräver insamling
av mera fakta kan vi begränsa det här.
Sa fröken "Häftig på riktigt" caveat
emptor?
Jag gick på Brown. Två huvudämnen med
latin som tillval.
Det är rena galenskapen.
Charlie, sa du inte att du ville bada?
Vi arbetar, så gå.
Arbetar!
Det är otroligt.
Löjligt.
Han ser bra ut.
Eller hur?
Är du säker på att Lorenzo aldrig skulle
ha lämnat området?
Han älskade trakten. Jag är säker.
Får jag?
Våra Lorenzo.
Har du verkligen tid för det här?
- Ciao. Hur mår du? - Bra, och du?
Jag såg just den här otroliga
Sauterneauktionen.
- Den var vacker, underbar. Hur går det?
- Bra. Jag är i Siena nu.
- Siena? Vad gör du i Siena?
- Skriver en artikel.
Vi är ute på äventyr och letar efter nån
som hon kände för 50 år sen.
Det passar inte så bra nu för jag är
mitt uppe i en sak-
-men det var bra att du ringde för jag
skulle just ringa dig.
Möjligheterna här är otroliga, och jag
tror jag måste stanna till fredag.
- Kan jag stanna? Det känns hemskt...
- Nej, jag behöver också tid.
Bra, fredag alltså, Okej? Vinn-vinn.
Claire?
Jag är ledig.
- Ledig för vad? - Hon följer med oss.
Strålande! Fantastiskt!
Synd att jag inte är den Lorenzo du
letar efter.
Om du inte hittar honom, så kom
tillbaka.
Jag lagar en fiskmiddag.
- Okej?
- Okej.
Lycka till.
- Det är inte han.
- Herregud, nej!
Det vore väl fint. Från en som arbetar
på fälten till den som äger dem.
Och du slipper det besvärliga.
Livet är det besvärliga.
Synd att det inte var jag.
Ja.
Jag skulle aldrig ha lå*** dig gå.
Tro mig.
Vad är det med dig och italienare?
De faller som käglor för dig.
Synd, jag skulle ha levt lycklig här.
Lycklig? Sa din sonson lycklig?
Jag kunde ha varit. Vi får inte tappa
sansen. Jag måste tänka på mitt rykte.
Charlie, berätta för Sophie om ditt
juridiska gratisarbete.
Hon är inte intresserad.
- Försök. - Du vet sånt som att-
-försvara försvarslösa, hjälpa
flyktingar få asyl.
Förvå***?
Jag uppfattade inte dig som nån rädda-
mänskligheten-typ alls.
Jaså?
Och hur exakt uppfattade du mig?
Jag lutade åt självgod oxfordelit-
-men självbelåten idealist funkar
lika bra.
- Då är du ingen bra karaktärsdomare.
- Men hon jobbar med fakta.
Jag går och lägger mig.
God natt. Ska jag följa dig till rummet?
Var snälla mot varandra.
Hon är häftig.
- Jag respekterar ordet den här gången.
- Tack för tillåtelsen.
Varsågod.
Okej. Ska vi knyta oss?
Jag skulle gärna sitta här och dricka
hela Caparzon...
Nej, gå och lägg dig. God natt, Charlie.
- Okej, god natt.
- God natt.
- Förlåt. Hur uppför jag mig?
- Det har jag undrat hela tiden.
Jag vet inte varför, men du lockar fram
mina sämsta sidor.
- På sätt och vis mitt fel.
- Allt är ditt fel. Du skrev brevet.
Trots det, får jag följa dig till
rummet?
Jag är inte den stjärtknipande,
tillknäppta glädjedödare du tror.
Och jag fick dig att påstå att äkta
kärlek är skitprat.
Skyldig.
Jag är bara mycket orolig för henne.
Jag vet att hon verkar sorglös,
men hennes liv har inte varit så lätt.
- Bör jag inte vara orolig?
- Nej, det här känns bra. Du får se.
Hoppas du har rätt.
Signora Claire.
Signor Bartolini.
Minns ni mig? Jag är Claire.
Ditt vackra ansikte...
...så välbekant.
God afton.
Vi är inte klara än.
Naturligtvis inte, vännen.
- Hallå där?
- Hej.
Har du Claire med dig?
Nej, hon lade sig tidigt.
- Jag undrade om du ville ha middag...
- Jag tänkte börja med artikeln.
- Hur går det?
- Bra.
- Är jag med? - Kanske.
- Får jag läsa bara lite?
- Bara lite.
- Absolut inte.
- Hur vet jag att jag är rätt beskriven?
- Det är du, tro mig.
- Vad betyder det?
- Det betyder god natt.
God natt.
God natt.
Är det här-
-en sån situation där man säger
motsatsen till vad man menar?
- Nej. - Då så.
- God natt då.
- God natt, Charlie.
- God morgon.
- God morgon.
- Farmor vill sova länge idag.
- Allt väl? Behöver hon nåt?
Nej, hon är tuff som gammalt läder.
Churchill i klänning.
Jag tänkte se Siena när jag ändå är här.
Bra idé.
Du vill väl fortsätta skriva.
Jag menar...
Jobb, jobb, jobb.
Beundransvärd egenskap.
Okej, fortsätt då.
Charlie?
När vi ändå är här...
Jag hatar att berömma dig, men det du
gör för Claire...
...är rart, och jag..
Du firade väl hellre semester på annat
ställe...
Ställde du upp frivilligt, eller var det
dina föräldrar? Var kommer de in?
Jag hoppas de är på ett trevligt ställe.
De dog i en bilolycka när jag var 10.
Förlåt mig.
Jag är så ledsen.
Tack, Sophie. Det uppskattas.
Det var en svår tid.
Farmor miste sin son.
Jag förlorade mina föräldrar.
Jag tror tyvärr inte på lyckliga ***.
Farmor tog en arg, outhärdlig,
pojke i sitt beskydd-
-och gjorde mig till den otrevliga man
jag är idag.
Börjar inte din fästman känna sig ensam?
Victor har roligare än nånsin nu.
Han märker nog inte att jag är borta.
Du då?
- Har du ingen flickvän?
- Det är en lång historia.
- Jag är inte förvå***.
- Det är ett år sen jag såg Patricia.
Gjorde du ***?
Insinuerar du att jag är den som dumpas
i stället för att dumpa?
- Kanske det.
- Jag bröt med Patricia. Den här gången.
Okej, det räcker.
Nu så, det räcker.
Det räcker.
- Du skriver riktigt bra. - Tack.
Nej, det är riktigt, riktigt bra.
Varför så förvå***?
- Varför har du inte visat upp det?
- Det känns aldrig färdigt.
Jag är väl perfektionist.
Bara ett annat uttryck för "fegis".
Du har inget att vara rädd för.
Du är inte faktagranskare utan
författarinna.
- Vad var det där?
- Jag är ingen fegis.
Och jag är ingen gentleman.
- Ska vi kanske gå tillbaka till Claire?
- Ja, många fler Lorenzo.
Vi måste tillbaka till Claire.
Jag är Lorenzo Bartolini!
Ta honom! Ta honom!
Jag är Lorenzo Bartolini!
Jag är Lorenzo Bartolini!
Vet du vad du är? Du är Montagues och
Capulets.
Du menar...åtminstone är jag inte Romeo.
- Århundradets underdrift.
- Nej, nej, för om jag-
-fann mitt livs kärlek stod jag inte som
en idiot och viskade i trädgården.
Jag skulle bara slita ner henne från
balkongen och sen var det klart.
Tror du på ödet?
- Gör du?
- Ja, jag tror det.
Ödet har gjort att jag är här just nu.
Med Claire.
Javisst, så klart. Med Claire.
Det här är gatan.
Där är 2. Här är nummer 2.
- Det här var jag mest rädd för.
- Vi vet inte om det är han.
Jag hoppas inte det. Hur som helst
är vi klara.
- Nej, inte här.
- När slutar vi?
Bakom nästa kulle eller finkamma hela
landet? Nej, det slutar här.
Det finns andra Lorenzo inte långt
bort.
Inte det *** du vill ha, va?
Det här är inte en smart artikel med
ett smart ***.
- Det är våra liv. - Nej, inte artikeln.
Hon har redan mist honom en gång.
Hur många gånger till vill du ha?
Jag tror inte du förstår nåt av det här
för du vet inget om verklig förlust.
Du har fel.
Sophies mamma rymde från henne,
när hon var liten.
Det är annorlunda, farmor.
Du har rätt.
Men...
...Sophies mamma valde att lämna henne.
Och du visste alltid att din mamma och
pappa älskade dig.
Kom in.
Hej.
Kära nån.
Ville bara se hur det var med dig.
Det är bra.
- Claire, jag är ledsen om jag...
- Nej.
Varje ögonblick har varit speciellt.
Vännen.
Får jag?
Till livets stora glädjeämnen hör att
få sitt hår borstat.
Charlie, säg förlåt.
I ögonen Charlie. Ångerfullt.
- Sophie...Jag är rädd att...
- I ögonen.
- Ja, farmor, jag är inte 12.
Visa det.
Jag är uppriktigt ledsen, Sophie.
Det händer inte igen.
Utmärkt.
- Sophie...jag vill utbringa en skål.
- Tack.
Tack för det underbara du gjort för en
fullkomlig främling.
- Jag glömmer det aldrig. - Detsamma.
Det har varit otroliga dagar, och jag
kan inte nog tacka för att-
-jag fått hänga med.
Du gjorde mer än hängde med.
Till alla vår kära, var de än är.
- Får jag vara med? - Javisst.
Förlåt mig, Sophie.
På sommaren brukade jag ligga under
stjärnorna som barn.
"Du må tvivla på att stjärnorna är eld.
"Du må tvivla på att solen rör sig.
"Du må tvivla på att sanningen ljuger.
"Men aldrig tvivlar jag på kärleken."
- Tror du han finns därute? Lorenzo?
- Ja.
Han är nånstans.
Har jag fel? Att be henne sluta?
Nej, du vet...
...man kan inte fortsätta i evighet.
Nånstans måste man sluta.
Varför känner jag mig som en skolpojke
på söndagen?
Det är nästan i morgon, och jag vill
inte gå.
Inte jag heller.
Och jag tyckte alltid om skolan.
- Morron. - Morron.
- Tack.
- Hur har du sovit? - Bra, och du?
Jo, bra. Tack.
- God morgon. - God morgon.
- Hur mår du? - God morgon, vännen.
En underbar dag.
Sophie, vill du sitta fram, för jag vill
sträcka på benen?
Okej.
Fantastiskt, vännen.
Stjärnorna var enastående från mitt
fönster.
Titta. Den där vingården. Det är vårt
favoritvin.
Vi svänger in där och dricker en
avskedsskål.
Okej.
Charlie, stanna!
Nana, vad är det?
Det är Lorenzo.
Vem?
Pojken?
Okej, Nana, låt oss få in dig i skuggan.
Jag är Lorenzo Bartolini.
Sophie. Jag tror det är...
Känner du en Lorenzo Bartolini?
- Jag är Lorenzo Bartolini. - Är du!
Sophie, han är sonsonen!
Kan du hjälpa mig? Vi söker en
Lorenzo Bartolini.
- Jag är Lorenzo Bartolini.
- Har du en far som heter Lorenzo?
Han tar en ridtur. Kan jag hjälpa er?
Ursäkta, vi är ohövliga.
- Jag heter Charlie Wyman. - Sophie.
- Lorenzo. Lorenzo.
Vi har rest långt efter din far.
Min farmor, Claire, känner honom.
Charlie. Charlie, vi åker!
Vi åker!
Okej.
Nana, Lorenzo är här.
Han rider, men är snart tillbaka.
Då åker vi innan han är tillbaka.
Nana, vi har åkt hela vägen.
Jag har varit löjlig.
Fullständigt löjlig.
Han kände mig när jag var 15, en flicka.
Den flickan finns inte.
Herregud.
Claire?
Ja.
- Så många år.
- Ja, 50.
Om ni tilllåter.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.
Jag red ut den här morgonen som en
gammal man-
-och kom tillbaka som tonåring.
Jag är så glad att ni får träffa Claire-
-och hennes sonson, Charlie-
-och deras förtjusande vän, Sophie.
Kära Claire...
...du berättade att du mist din Jack.
Och du vet att jag mist min Rosa.
Men ödet ville att vi skulle
träffas igen.
Leve familjen Bartolini.
Till Bartolinis.
Ledsen att jag var sen.
Nej.
När vi talar om kärlek är det aldrig
för sent.
Otur va?
Inget hopp och han rider in i sista
minuten på en vit häst.
Ingen kommer att tro det.
Lova mig...
Lova mig att avsluta artikeln.
Så var det ***.
Och det beklagar jag.
Jag också.
Sophie, jag...
Jag skulle inte ha kysst dig. Så gör
man verkligen inte.
Du är förlovad och...
Dags att åka.
Adjö, Charlie.
Jag kommer att sakna dig.
Dags att...
Jag måste tillbaka till Victor. Tyvärr.
Ja, naturligtvis. Var är Charlie. Vi kör
dig dit direkt.
Claire, jag kan inte ta dig
härifrån, så...
Min son kan skjutsa dig.
- Ett ögonblick.
- Ja. Grazie.
Jag är så glad för din skull.
- Är nåt på tok?
- Nej! Nej.
Nej, det är bara så...
Åker du?
En ängel förde dig till mig.
Tack.
Tack. Jag är dig evigt tacksam.
Tack.
Det är mycket snällt. Tack.
Tack så mycket.
- Du är alltid välkommen hit.
- Tack.
- Tack, Lorenzo.
- Ciao. Vi talas vid snart.
Adjö.
Vi hör ihop...
-så du förstår nog varför jag säger att
du är en idiot.
- Okej, linda inte in det, farmor.
- Det gör jag inte.
Hur många Sophie tror du det finns
på planeten?
Vänta inte 50 år som jag.
Åk. Åk! Åk!
Jag saknade dig! Så mycket.
...personligen, för jag kunde inte
skicka ett email-
-det verkade inte klokt, för jag visste
att du hade...
En sekund. Hallå?
Vi måste bara klara ut alla leveranser
vi behöver göra. Jag menar...
- Vad hände? - Du gillar inte slutet?
Slutet är bra, rörande. Men vad hände?
Är de fortfarande ihop?
Den här killen, Charlie, var är han?
Jag vet inte, höll inte kontakt.
- Har du nåt råd?
- Ja, köp aktier i Alitalia-
-för alla kvinnor kommer att flockas
i Verona.
- Publicerar du det här?
- Javisst, det är en bra historia.
- Har du nåt annat åt mig?
- Nej, inte för ögonblicket.
Herregud.
Du sa toscanaguld, eller hur?
Titta. Det här är gult. Toscanaguld.
gult. Inget Toscana, inget guld.
Ser ut som Limoncello. Kan vi göra
om det?
- Javisst.
- Okej? Då så.
Hej, Sophie. Hur har dagen varit?
- Jag visade artikeln för Bobby.
- Gillade han den?
- Ja, han trycker den. - Trycker den?
Läste du den? Jag la fram den åt dig
igår kväll.
Det behövs inte. Jag vet att den är bra.
Jag tittar på den när den kommer.
Jag köper den då. Överraskande.
- Du vet...
Vänta lite, vänta.
- Tack för lunchen.
- Jag blir faktagranskare åt dig.
- Vänd dig aldrig till nån annan.
- Jag lovar.
- Hej på er.
- De här meddelandena är till dig.
Och ett brev.
New Yorker.
Claire Smith & Lorenzo Bartolini
tillkännager med glädje sitt bröllop-
-som äger rum lördagen 28 augusti
kl. 13.00.
Vad luktar det? Alfonso, nej, nej.
Alfonso, Alfonso, vi sa...
Vi sa att löken skulle svettas.
Den är bränd. Svettas, okej?
Var fick du det där ifrån?
Hej, Sophie.
Hej, Sophie. Hur är det?
Är allt okej?
- Lorenzo och Claire ska gifta sig.
- Verkligen?
- När? - På lördag.
Lördag? Nästa lördag?
Ja, jag åker.
Ensam.
Ensam?
Killar, vill ni gå ut från köket?
Ja, allihop. Lämna det som det är.
Det är okej.
Alla, tack! Ut från köket, seså.
- Seså. Vänta. Nej, Sophie, vänta.
Nej, bara...
Låt mig bara få säga det här.
Jag vet inte vad det här är längre.
Jag vet inte vad vi håller på med.
Vi åkte på semester och fick ingen tid
tillsammans.
Du var upptagen med att skriva.
- Det gjorde inget. - Ja, det vet jag.
Du for till Livorno, och det
gjorde inget.
- Nej, nej, Sophie! - Det var ju så.
Victor, vi for på bröllopsresa och hade
inget emot att vara skilda åt.
Så ska det inte vara. Vi ska vilja vara
med varandra hela tiden.
Jag önskar jag kunde säga att allt ska
bli annorlunda, att jag ska bli det...
...men jag...
- Sån är jag. - Ja, men...
Du är jättefin som du är. Men jag har
förändrats.
Det fungerar inte.
Jag måste gå, Victor.
Romeo, rädda mig, jag har varit
så ensam.
Jag väntar, men du kommer aldrig.
Är det inbillning? Jag vet inte vad jag
ska tro.
Han knäböjde och tog fram en ring.
Och sa, gift dig med mig, Julia.
Du behöver aldrig vara ensam.
Jag älskar dig och det är allt jag vet.
Jag talade med din far. Gå och välj ut
en vit klänning.
En kärlekshistoria, bara säg ja.
För vi var båda unga, när jag först
såg dig.
- Sophie? Hej.
Kan inte tro att du är här. Du är så
vacker.
- När kom du? Var bor du?
- Det har jag inte tänkt på än.
Behövs inte, du bor här. Lorenzo går
inte med på nåt annat.
Jag hoppas det. Hur mår...
- Är Lorenzo lika fantastisk?
- Ännu mer.
- Jag ville bara...
- Där är du!
Vi är färdiga därinne, och hon kommer
snart.
Sophie, det här är Patricia.
- Hej. - Den Sohpie?
- Den Sophie.
- Roligt att äntligen träffa dig.
- Vi ses därinne. Snava inte.
- Som om jag inte var nervös förut.
- Härligt att se dig. - Jag går in...
- Vi ses efteråt, okej?
- Hej, Sophie.
- Så glad att se sig.
- Hur mår du? - Glad att se dig.
Vacker. Vacker.
Vi är här.
Jag vill bara tacka på mina egna och min
underbara hustrus vägnar-
-la mia bella Claire!
Nu är det din tur.
- Ja... - Seså.
Kära vänner.
För 50 år sen gick jag till Julias hus
i Verona.
Jag skrev ett brev och ställde en fråga.
Och för två månader sen fick jag
ett svar.
Och utan det brevet...
...skulle ingen av oss vara här idag.
Sophie, har du nåt emot att jag läser
det du skrev till mig?
Okej?
"Kära Claire, 'tänk' och 'om'-
"-är två ord så ofarliga som ord
kan vara.
"Men intill varandra får de makten
att hemsöka dig resten av livet.
"Tänk om?
"Jag vet inte hur din historia slutade,
men om det var äkta kärlek-
"-är det aldrig för sent.
"Var det sant då, så varför inte nu?
"Du behöver bara modet
att följa ditt hjärta.
"Jag vet inte hur en kärlek som Julias
känns-
"-en kärlek att lämna sina kära för,
en kärlek att fara över oceaner för-
"-men jag vill gärna tro att om jag fick
erfara den-
"-skulle jag ha modet att ta vara
på den.
"Och, Claire, om du inte gjorde det,
hoppas jag du gör det en dag.
"Kärleksfullt.
"Julia"
Strax tillbaka, farmor.
Sophie?
Naturligtvis! En balkong.
- Vad gör du däruppe?
- Jag ger mig av.
- Varför?
- För att det här är pinsamt.
Jag borde ha förstått tidigare, men jag
kunde väl inte-
-men Victor och jag är inte tillsammans
längre.
- Och jag kom väl tillbaka för att...
- Vänta, är du inte förlovad?
Nej.
Men det är för sent.
Det är uppenbart för sent.
Och det spelar ingen roll längre för,
alldeles uppriktigt...
Jag älskar dig.
Jag kan inte tro att jag sa det. Men jag
gör det, jag älskar dig. Det...
Men det rör inte dig, för du är här
med Patricia.
- Patricia?
- Och du borde vara hos henne nu.
Patricia är min kusin. Hon är min kusin.
- Är det lagligt? - Nej...
Sophie...nej, nej, nej,
låt mig förklara!
Sophie, jag är så dum. Det finns två
Patricia.
Min kusin, som är här och så den som
jag helt har glömt.
Viktigast, det finns bara en Sophie.
Kan du vara snäll och komma ner?
Vänta, Charlie. Sluta! Vad gör du?
Charlie, vad gör du?
Lyssna, lyssna mycket noga.
Jag bor i London, en härlig, vibrerande,
historisk stad, som jag älskar att bo i.
- Du bor i New York, som är överskattat.
- Ursäkta?
Atlanten går inte att korsa varje dag-
-simmande, med båt eller flyg, så vi
skippar det.
- Vad säger du?
- Är de villkoren oacceptabla-
-så blir det ett nöje att lämna London,
om du väntar på mig på andra sidan.
För sanningen är, Sophie-
-att jag är djupt, äkta och passionerat
förälskad i dig.
Är du det?
Det är jag.
- Tänker du kyssa mig? - Ja.
Herregud!
Charlie!
Jag kan inte tro att jag gjorde det.
- Hur gick det?
- Snälla, säg att ingen såg.
Ingen såg.
Bra. Så bra.
Kan du röra dig?
Bara mina läppar.
Text: Simontax
www.sweSub.nu