Tess - Svenska Transcript

-God afton. -God afton, sir John. Ursäkta, sir. Vi träffades här härom dagen, och jag sa ''god afton''... -...och ni kallade mig sir John. -Kanhända det. Nu ock så. Varför säger ni ''sir''? Jag heter ju Jack Durbeyfield. Bara ett infall. Jag är kyrkoherde Tringham. Jag upptäckte en sak när jag studerade församlingens släktträd. Jag är fornforskare, förstår ni. Ni, Durbeyfield, är släkt i rakt nedstigande led med d'Urbervilles. Visste ni inte det? Låt mig se er i profil. D'Urbervilles näsa och haka. Lite grövre, men ändå... Enligt kyrkoboken härstammar ni från sir Pagan d'Urberville... -...som kom från Normandie. -Och här har jag slitit och släpat. Jag trodde att ni hade någon aning. Jag har en silversked och ett si- gill, men jag har inte tänkt på dem. -Var bor d'Urbervilles nuförtiden? -Ni bor ingenstans. Ni ligger i familjegraven i Kingsbere-sub-Greenhill- -i blykistor med era bilder under marmorlock. -Och våra gods? -Ni har inga. Ingen mark heller? -Ni ägde mycket mark förr. -Vad kan jag göra åt saken? -Kan jag göra någonting? -Nej. Utom att tukta er själv med tanken: ''Sålunda falla de mäktiga.'' God afton...sir John. Vill ni ta en öl med mig, sir? De har en god sort på The Pure Drop. Fast inte går det upp mot det på Rolliver's. Sir John d'Urberville - det är jag. -Vad är det? -Vår sällskapsdans. -Men var är era kavaljerer? -De har inte slutat dagsverket. -Gör ni oss sällskap så länge? -Gärna, men en förslår inte långt. En är bättre än ingen. Det är tråkigt att dansa utan en famn. -Jag tänker roa mig. Kom. -Tänk om någon ser oss. Gå i förväg, ni. Jag hinner i kapp. Det finns ingen i hela Wessex med förnämare benknotor än jag! Är det inte din far som åker vagn hem? Det finns ingen i hela Wessex... -...med förnämare benknotor. -Far är trött, bara. Han åker vagn för att vår häst dog. Det vet du mycket väl. -Roligt att du kom. Vart ska du? -Byta om. Jag måste berätta en sak. De har kommit på att vi är traktens finaste herrskapsfolk- -med rötter längre tillbaka än Oliver Crumbles tid. Ända tillbaka till de hedniska turkarna. Med monument, valv... ...och familjevapen. Var det därför far skämde ut sig i vagnen? Vi heter d'Urberville. Det var därför han åkte hem ståndsmässigt. -Var är han nu? -Det var kyrkoherden som berättade. -Men var är han nu? -Om sanningen ska fram... ...är han på Rolliver's för att hämta styrka. -Det hittar han inte i ett ölglas. -Jag ska hämta honom. Var en snäll flicka och stoppa småttingarna i säng. Här är den. Skeden må vara liten, men min släkt var stor. -Jag har en plan. -Vi ägde otaliga herrgårdar. Kan man göra pengar på det? Att vara av fin släkt är gott nog. Jag har tänkt på det du berättade. Där sa du nåt. Hittar du inte sigillet, blir jag rent olycklig. Det bor en lady d'Urberville nära Trantridge. Inget jämfört med oss. Yngre gren av släkten. De är nog inte släkt med Kung Normand. -Måhända inte, men hon är rik. -Vad hjälper det oss? Det kan göra det. Vår Tess får göra anspråk på släktskap. Varför ska inte två grenar av samma familj kunna hälsa på varandra? Hon kan få ett fint parti. Hon får gå dit i morgon. Det skålar vi för. Där är min lilla docka. Vi skulle just gå. -Ni ber mig ju att tigga. -Inte alls. Det är en familjeangelägenhet. Jag skulle hjälpa dem, om så var. Livet är både med- och motgångar. Du måste söka upp henne och be henne hjälpa oss. Tar hon alls emot mig räcker det om hon är vänlig. Förvänta dig ingen hjälp. Med ditt fagra ansikte har du henne som i en ask. Jag skulle hellre söka arbete. Durbeyfield, du bestämmer. Säger du att hon måste gå, går hon. Vill du hälsa på vår förnäma släkting? -Helst inte. -Hon vill inte! Mina barn ska inte behöva stå i tacksamhetsskuld. Jag tillhör den finaste grenen av vår familj- -och jag har min stolthet. Allt ditt skrävel om dina förfäder... Det köper ingen ny häst åt oss. Det här är helt nytt. Vad kan jag göra för min sköna? -Jag söker mrs d'Urberville. -Tyvärr. Hon är invalidiserad. Vad har ni för ärende? Jag är hennes son. Det är inget ärende, utan... Jag kan knappt nämna det. -Inget ärende. -Nöje, då? Det är så dumt. Jag kan inte berätta. Jag är road av dumheter. Försök på nytt. Jag kom för att säga... ...att vi är släkt. Fattiga släktingar? -Stokes? -Nej, d'Urberville. Jag menade dem. Säg mig, tycker ni om jordgubbar? -Ja, när det är säsong för dem. -Det är det här. Vi heter Durbeyfield, men vi har bevis på att vi är d'Urberville. Det säger fornforskaren. Mor sa att vi skulle ge oss till känna, då vår häst dog och... -...vi är släktens äldsta gren. -Jag förstår. Så ni avlägger artighetsvisit oss släktingar emellan. Jag antar det. Inget fel i det. Jag tar den hellre själv. Var inte så blyg, söta kusin. Den här ock så. Den gör sig allra bäst där, tro mig. Du ser ut som en bukett. -En tagg. -Skönheten har sitt pris. Jag är inte så hungrig. Strunt. Du måste ha något i magen. Det är ingen dålig bit till din by. Jag ska se vad jag kan göra. Men inget mer strunt om d'Urberville. Ni heter Durbeyfield. -Ett helt annat namn. -Jag önskar inget annat. ''Angående er dotter, vill vi meddela er''- -''att vi kan tänka oss att anlita hennes tjänster på en hönsgård''- -''av modernt snitt. Om er dotter, efter en tid''- -''arbetar tillfredsställande, ger vi henne fin logi och god lön.'' ''Vi ser fram emot ert raska svar.'' -Så du gjorde dem förtjusta. -Får jag se. Vem skrev det? Mrs d'Urberville, så klart. Titta på underskriften. Jag, sköta en hönsgård? -Jag borde nog inte åka. -Höns... Hon vill inte att du ska ha för höga förväntningar, bara. -Hon erkänner dig som en släkting. -Sigillet! Samma som vårt. Ett lejon på bakbenen med ett slott överst. -Hon känner igen sitt eget blod. -Hon såg mig inte ens. Tro inte att en invalid skulle falla dig om halsen. Men sonen hälsade dig välkommen och kallade dig ''kusin''. Jag stannar hellre här hos er. Adjö, far. -Går du? -Ja, adjö. Du är en vacker syn. Den här unge kusinen... Hälsa honom att jag är nödsakad att sälja min titel till honom. -Jag säljer den för ett bra pris. -Inte mindre än tusen pund, dock. Tusen pund, ja. När jag tänker efter... Han får den för hundra. Jag är inte småsint. Femtio. Tjugo pund, men inte en styver mindre. -Man måste hålla på familjeäran. -Det är dags nu. -Jag vill följa med en bit på väg. -Jag med, nu när hon ska gifta sig. Nu får det vara nog. - Varför har du gett dem såna griller? Hon ska arbeta hos en rik släkting- -och tjäna pengar till en ny pålle. Jag önskar att vår Tess inte blir en dam. Är det han som ska gifta sig med henne? Om Gud så vill. Inte armen. Håll om midjan! Otack samma stycke. Varför släppte du mig? -Det var ni som orsakade faran. -Vilket humör. -Man måste ta sig ned på nåt sätt. -Inte i galopp. Och det ska komma från en skönhet som du. Jag galopperar jämt. -Finns inget så uppiggande. -Gör inte om det. Kanske inte. Det beror på. En liten kyss på läpparna av rubin, eller på kinden mjuk... -...och jag kör i snigelfart. -Men jag vill inte bli kysst. Stanna, jag ber er. Nåväl, ni får er vilja fram. Jag trodde att en släkting som ni skulle beskydda mig. Åt skogen med släkten. Känslig för att vara bondflicka. Min hatt! Du är ännu sötare utan. -Hoppa upp igen. -Nej, sir. -Jag går. -Det är minst sex kilometer dit. Jag stuntar i om det så är trettio. Se upp för Dollop, rättaren. Och mr Alec. När han inte rider, jagar han oss. Hans mor är en lustig gammal dam, men inte till besvär. Tur för oss att hon är blind. -Är hon blind? -Helt blind. De heter egentligen Stoke. Mr Alecs far hette så. Han köpte sig titeln från en gammal utdöd släkt. -Frun väntar på sina fåglar! -Det har jag helt glömt. Fånga Phena där - och den där! Så du är den nya flickan? Hur mår mina fåglar? Det här är Strut. Han verkar inte så pigg i dag. Han är väl rädd för främlingen. Och Phena? De är bestämt lite rädda. De vänjer sig snart vid dig. Kan du vissla? -Vissla? -Ja, melodier. -Lite grann. -Du måste öva varje dag. Jag håller av mina hönor, men jag måste tänka på domherrarna. Jag hade en ung man som visslade för dem, men han är inte kvar. -De är försummade. -Mr Alec har visslat för dem. Varken konsten eller naturen har frambragt något så förtjusande. Att se din söta mun puta, utan att få fram en enda ton. -Det ingår i mina sysslor. -Jag ska lära dig. Jag ska inte röra dig. Jag stannar här. Titta nu. Spänn inte läpparna för mycket. Gör så här. Blås försiktigt. Försiktigt. Försök igen. Igen. Nu klarar du dig på egen hand. Tycker du inte att min mor är lite...udda? Jag känner henne knappt. Jag står inte så högt i kurs just nu- -men du finner nog nåd om du är snäll mot djuren. Om du får problem, gå inte till Dollop. Kom till mig. Vill du inte dansa? -Jag är så trött. När går vi hem? -Tids nog. -Vad gör min sköna här? -Jag väntar på de andra. -Jag känner inte trakten. -Jag har bara en ridhäst... -...men jag kan hyra en vagn. -Jag lovade att vänta på dem. Då så, dumma flicka. Som du vill. Vad är det du har på ryggen? Det må jag säga! Det är sirap. -Skratta inte åt mig, flick snärta. -Jag kan inte hjälpa det. Du tror att du är drottning för att du är hans älskling. Låt henne vara. Jag är värd två såna som du. Hade jag vetat hurdan du var hade jag aldrig slagit följe med dig. Vad står på? Hoppa upp bak om mig. Ur askan i elden. -Var är vi? -På jaktmarkerna. -Det måste vara en omväg. -En av landets vackraste skogar. Förtjänar inte den att bli sedd en natt som den här? -Jo, men... -Inga men. Jag är lycklig och försök er dra ut på ögonblicket. Du darrade för ett tag sen. Nu känner jag din värme. -Fryser du fortfarande? -Nej, inte nu längre. Jag låter hästen skritta ett tag till. Den springer fortare när den har fått vila. Vad säger dina föräldrar om sin häst? -De har ingen häst. -Jo, sen förra måndagen. Förlåt. Jag trodde att de hade skrivit. -Vad ska jag säga? -Det var så lite. Jag visste hur viktigt det var för din far. Det är dig han ska tacka. Jag är ytterst tacksam, men... Jag önskar nästan att ni inte hade gjort det. -Är det en förebråelse? -Nej, det är hemskt snällt av er. Jag har plågats ända sen du kom. -Då ger jag mig av i morgon. -Det är befängt...! Jag vill inte att du ska ge dig av. Det är det sista jag vill. Kan jag inte hoppas? Inte alls? Tess, jag förgås av längtan. Förstår du inte det? Förlåt mig. -Förlåt mig. Är ni skadad? -Inget att orda om. Ni blöder. Herregud. Vad var det som flög i mig? Det är jag. Var inte dum. Öppna. Ska jag behöva väsnas? Min mor har skarp hörsel. Sluta med de här dumheterna. Varför smyger du i väg som en tjuv? Och så här dags? Ingen skulle ha hindrat dig. Låt mig ge dig skjuts. -Om du inte vill komma tillbaka. -Jag kommer inte tillbaka. Varför gråter du? Jag tänkte: ''Där är jag född.'' Någonstans måste vi alla födas. Jag önskar att jag inte var född. Där, eller någon annanstans. Ditt vemod är absurt. Din skönhet kan tävla med en drottnings. Det säger jag i bästa välmening. Låt världen skåda din skönhet innan den förbleknar. Varför inte göra det bästa av livet? -Så dåligt hade vi det inte. -Jag var förblindad. -Så säger alla kvinnor. -Hur vågar du? -De säger det för att de känner det. -Jag hade fel. Jag vill hoppa av här. Jag är väl en usling. Jag föddes usel och skall så dö. Hör på, Tess. Om du skulle råka i några omständigheter... ...om det så är det ringaste problem... ...skriv till mig, så hjälper jag dig. Du vill inte följa med tillbaka? Farväl, min kusin sen fyra månader. Ingen idé att låtsas som om hon hatar det- -och önskar livet ur båda två. -Hon älskar barnet sitt. -Stackare. Det blir inte långlivat. -God afton, Durbeyfield. -Vad gäller det? Det gäller barnet. Det måste döpas. Mina barn är redan döpta. -Driv inte gäck med Herren. -Det gör jag inte. Jag arbetar! Som ett djur. Hälsa den allsmäktige det. -Mitt barn dör. -Ditt eget fel. Men nu är barnet en gång här. -Släpp in kyrkoherden! -Han sätter inte sin fot här. Över min döda kropp. Jag är vanärad nog som det är. Barmhärtige Gud, ha medlidande med honom. Skicka din vrede över mig, men skona mitt barn. -Jag vill fråga er en sak. -Jag är idel öra. Vi lider alla med dig, mitt barn. -Vi lider alla med Jesus. -Min son är döpt. -Av vem? -Av mig, i går kväll. Vilk en ceremoni följde du? Mina bröder och systrar fick be. Liza-Lu höll bönebok en och jag tände ett ljus. Och sen? Sen höll jag mitt barn så här över handfatet. Jag hällde vatten på hans panna och sa: ''Jag döper dig i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.'' -Gjorde du korstecknet? -Ja, det med. Var det som om ni skulle ha döpt honom? In för Gud, menar jag? Ja, det är samma sak. -Begraver ni honom i vigd jord? -Det är en annan sak. Det berör hela byn, inte bara oss båda. Kan ni inte göra ett undantag? -Jag beklagar. -Jag ber er. Jag sa att det är omöjligt. Då tycker jag inte om er. Jag ska aldrig mer gå i kyrkan. Aldrig mer! Mr Crick. Redan här? Vi väntade dig i morgon. -Det är en bra bit till Wetherbury. -Jag kommer från Marlott. Det är ännu längre bort. Säkert att du står ut med det här? Vi bor inte i gurklådor i alla fall. -Jag är van vid det. -Jag bodde i dina trakter som barn. -Vill du vila och få lite i magen? -Jag börjar hellre med detsamma. -Du måste vara utsvulten. -Nej. Det räcker med lite mjölk. Om du kan dricka den, så... Jag har inte smakat det på åratal. Det blir som bly i magen. Djuren ger inte tillräckligt med mjölk. -Det beror på den nya hjälpen. -Det har hänt förr. Mjölken sätter sig i hornen. Ni låter som om det vore rena medeltiden. Jag kommer ingenvart. Ta det varsamt. -Det handlar inte om styrka. -Jag känner det i fingrarna. Mrs Crick är för fin för att mjölka. Men vi har inget att oroa oss för, och vi äter som stridstuppar. Du kommer att trivas. Mr Crick är en godhjärtad man. Tänka sig, hans familj har en egen bänk i kyrkan. Mjölkbonde *** veckan lång. Om söndagarna mr Richard Crick. Vem är det som spelar? Mr Clare. Mr Clare? Han som lär sig att mjölka. Angel Clare kallas han. Angel... Ett ovanligt namn. -Han säger inte mycket. -Varför? -Föraktar han vanligt folk? -Tvärtom. Han hånar ofta gamla släkter. Det är inte konstigt. Han är prästston, men vill bli lantbrukare. Han har redan prövat på att hålla får. Nu lär han sig mejerihantering av mr Crick. Men vad har han emot gamla släkter? Han säger att de är... ...maskätna. -Din själ försöker ge sig i väg. -Det beror på brödet. Det är när man nyser som själen kan försvinna. Ingen själ kan lämna sitt dödliga skal innan kroppen har dött. -Och om man svimmar? -Det är en annan sak. Själen bidar inom en, men man känner den inte. Men ibland kan själen lämna kroppen. Vad menar du? När man ligger i gräset om natten och tittar upp på en stark stjärna. Stirrar man på den allt man orkar- -känner man hur man faller in i himlen... ...miltals från sin kropp... ...som man inte alls verkar behöva. Tess! Varför springer du i väg så där? -Är du rädd? -Nej, inte utomhus. Men inomhus är du rädd? För vad? -Jag vet inte så noga. -För att mjölken ska surna? Rädd för livet? Det har jag också varit. Livet är en gåta, inte sant? Kanske, när ni säger det så. Det tar sig inte. Fortsätter det så här måste jag tillkalla trollgubben Trendle. Jag tror inte på honom, men om inget annat fungerar... Någon här är förälskad. Det kan orsaka sånt här. Trollgubben Fall på andra sidan Casterbridge- -kunde sina saker när jag var ung. Men han är väl maskföda nu. Morfar brukade gå till Mynterne i Owlscombe. -Men såna finns inte i dag. -Någon är förälskad här. -Vad är det? -Det blir inget smör. Så varmt det är i dag. Jag måste gå ut. Knuffas inte. Han ser så sorgsen ut. Vad kan han ha i tankarna? Ingen av oss, det är då säkert. Ska du säga. Jag såg dig, minsann. Jag såg hur du kysste hans skugga. Här är han igen. Kära ögon. Kärt ansikte. Kära mr Clare. Han kommer aldrig att äkta nån av oss. Han kommer snarare att be oss mjölka hans kor. -Vi måste ta den andra vägen. -Vi kommer för sent. -Går inte han i kyrkan? -Nej, aldrig. Tänk om han gjorde det. -Ni ser ut som katter. -Vi är rädda om finklänningarna. -Jag bär er. -Jag är alldeles för tung. Jag kan bära er alla fyra på en gång. Jag ska lägga armen om hans hals och se honom i ögonen. -Det har du ingenting för. -Allt under himmelen har sin tid. Älska och kela har sin tid. -Det där är ju den heliga skrift. -Jag fäster mig vid allt det vackra. Om du hjälper mig, kan jag klättra längs kanten. Jag har gjort mig allt besvär enbart för din skull. Hon blir arg. Hon sparkar omkull spannen. Jag vet inte vad som tog åt mig. Jag har bara en ursäkt. Jag älskar dig. Ja, jag älskar dig. Angel? Mercy. Förlåt, jag såg dig inte. -Välkommen hem. -Hur står det till? -Tack bra. Du strålar av hälsa. -All frisk luft. -Ska du träffa dina bröder? -Är de här? Jag ska bara träffa mina föräldrar i ett brådskande ärende. Då ska jag inte sinka dig. Jag måste ta hand om mina elever. ''Au revoir'', Angel. Angel, mitt barn. Förlåt, jag hann inte förvarna om mitt besök. -Har du glömt skrivkonsten? -Jag har med mig lantprodukter. Blodkorv och en flaska mjöd. Vi beklagar att vi har hört så lite ifrån dig. Tillbringar man sin tid med får och boskap- -kommer man närmare naturen, men längre från Oxford. Kom ihåg att universitetsutbildning betyder intet- -om den inte tillfaller Guds ära. -Den kan också tillfalla människan. -I andra hand. -Hur går det med lärlingstiden? -Den är snart till ända. -Själens renhet är väl viktigast? -De två hänger samman. Far säger att du ska bli din egen. -I vilken världsdel? -Vet inte än. Kolonierna, kanske. -Gud bevare oss. -Det skulle passa mig. -Vilken koloni? -Det finns många att välja på. En del länder ger immigranter förmånliga villkor. -Brasilien, t.e x. -Mycket ska man höra... Inget är bestämt. Jag kom hit för att diskutera det, bland annat. Ska vi provsmaka mrs Crick's mjöd? Förlåt, det glömde jag. Starkvaror är roten till allt ont. Låt oss höra nu. -Är det något allvarligt? -Nej, men viktigt. Tycker ni inte det är på tiden att jag gifter mig? Jo, verkligen. Mor och jag har diskuterat den saken. Vilken sorts kvinna tycker ni skulle passa? -En gudfruktig kvinna. -En som bistår dig i allt. Du får inte tveka. Att gifta dig med din hjärte vän, Mercy Chant. Hon är väl förtjust i att pynta kyrkan med blommor och nipper- -men det går nog över. -Mercy är ren och dygdig. -Det vet jag. Men jag har faktiskt andra planer. Mercy Chant är inte mitt val. Jag ifrågasätter inte hennes för- tjänster. Det handlar om min håg. -Du talar till dina föräldrar. -Jag vet. Jag vet vilken kvinna jag vill äkta. Hon heter Teresa Durbeyfield. Far, mor, jag respekterar er båda. Även Mercy Chant, som säkert hittar en värdig man även utan er hjälp. Men jag har bestämt mig. Jag vill fråga dig en sak. Vill du bli min hustru? Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Vad är det? Jag kan inte... Jag kan inte bli din hustru. -Älskar du mig inte? -Jo... Det finns ingen jag hellre skulle tillhöra. Men förlåt mig. Jag kan inte gifta mig med dig. Det var Herren som sände prästsonen i din väg. Vad gäller din fråga måste jag säga dig en sak oss emellan. Säg aldrig ett knyst om ditt förflutna. Minst av allt till honom. -Varför vill du inte bli min fru? -Det har jag aldrig sagt. Jag vill inget hellre. -Men jag kan inte. -Varför? Har du nån annan? Förtjänar jag inte att få veta sanningen? -Inte nu. Senare. -Varför? Jag berättar när vi är framme. Du kanske slutar att älska mig när du får veta. Låt mig vänta lite. -I morgon dricker de den i London. -Ja, fast utblandad. Fullständiga främlingar... Du har sett mig en gång. Du ville inte dansa med mig. -Det var i Marlott. -Naturligtvis...! -Otroligt. -Minns du nu? Berätta nu. Jag kanske aldrig mer har modet. Börja då. ''Jag föddes där-och-där...'' Jag föddes i Marlott och växte upp där. Jag gick sex år i skolan. De sa att jag skulle passa som lärare. Men min familj hade bekymmer. Far var inte mycket för arbete. Han drack. Och jag... Mina föräldrar... Det var då det hände. Något som förändrade mitt liv. De upptäckte att vi inte var Durbeyfield, utan d'Urberville. -Fortsätt. -Det är allt. -D'Urberville är en gammal släkt. -Jag vet. Eftersom... ...jag bär det namnet trodde min mor... Jag skickades... -Jag fick... -Vad? Jag hörde att du avskydde gamla släkter. Är det allt? Det har ingen betydelse. Säg att du vill bli min hustru. Säg det. Säg det, min älskade! Ja, ja, ja! Min ungdom, min oskulds fullhet- -och det främmande i min situation kanske lindrar min skuld. Men eftersom jag gjorde det är jag skyldig. Jag måste vara skyldig, eftersom Herren tog mitt barn ifrån mig. Om de ord jag just har skrivit... ...inte kom över mina läppar i din närvaro... ...trots att jag hade upprepat dem tusentals gånger inom mig... ...berodde det på att jag var rädd att mista dig för alltid. Av kärlek till dig övervinner jag den rädslan- -och ger dig det här brevet. När du har fått det- -håller du mitt liv i dina händer. Jag hoppas, jag bävar. Jag älskar dig. Älskling... Lyckan har ökat min aptit. Jag är utsvulten. -Jag måste få tala med dig. -Vad är det? Jag vill bekänna mina synder. När vi väl är gifta bekänner vi allt. Jag behöver också bikta mig. Jag uppmanar och kräver av er- -eftersom ni måste stå till svars den yttersta dagen- -då alla hjärtats hemligheter skall avslöjas- -att om ni vet något hinder för att ni lagligen ska sammanvigas- -ni nu bekänner det. Tar du denna kvinna till din äktamaka- -att älska enligt Guds heliga påbud i det heliga äktenskapet? Lovar du att älska henne i nöd och i ***- -och vara henne trogen... -...hela ditt liv? -Ja. Välkommen, sir. - Välkommmen, frun. Mr Plunkett bad mig att göra er hemmastadda. Rummen är på första våningen, men mr Plunkett är i Manchester- -så ni har hela huset för er själva. Det är mycket trivsamt. Huset brukar vara fuktigt- -men jag tände en brasa i eftermiddags. Vad maten beträffar har jag gjort en kall tallrik. Med en flaska fint vin till. Om ni vill kan jag ta med en flaska av min mans förträffliga cider. Han gör den själv. Avträdet. Ert sovrum. En liten överraskning. Min son plockade den. Det är en bra säng. Ni ska säkert bli belåtna. Nu lämnar jag er på två manhand. Hej svejs. Vilka är mina händer, och vilka är dina? De är dina allihop. Öppna det. Det är till dig. Familjeklenoder. -Till mig? -Javisst. Säkert? Sätt på dig dem. Nu. Så vacker du är. Kom och se. Jag måste bekänna en sak. -Har du något att bekänna? -Du har för höga tankar om mig. Förlåt mig och bli inte arg för att jag inte sagt nåt tidigare. Jag var rädd att förlora dig. Jag ska fatta mig kort. Strax innan vi träffades bodde jag i London en tid. Jag träffade en kvinna som var äldre än jag. Vårt förhållande var falskt. Dystert. Det var över på några veckor. Det var allt. Förlåter du mig? Du är så god. Hur kunde jag tro att du skulle bli ond? -Jag måste också bekänna en sak. -Det talar vi om medan vi äter. Jag sa att jag hade en liknande bekännelse. Jag ska också fatta mig kort. Han heter d'Urberville, precis som jag. Alexander d'Urberville. Hans familj köpte titeln. De heter egentligen Stoke. Det var ödet som drev mig dit för att hjälpa min egen familj. Alec... Alexander utnyttjade mig. Förlitande sig på sin styrka och min rädsla. Jag blev hans älskarinna utav förtvivlan, kärlekslös. Precis som för dig upphörde förhållandet efter några veckor. Jag fick ett barn, som dog helt litet. Mitt liv var ödelagt tills jag träffade dig. Jag går ut. Förlåter du mig inte? -Jag förlät dig. -Jag vet. Men du... -Du förlåter mig inte? -Du är inte samma människa längre. Gud bevare mig. -Gud bevare mig. -Vad skrattar du åt? Du skrämmer mig när du är sån. Du är inte den kvinna jag älskade. -Vem är jag, då? -En annan i hennes skepnad. Jag är inte den han älskade, utan en annan i hennes skepnad. Jag var bara ett barn. Jag visste inget om män. Någon förgrep sig på dig, det medger jag. -Så du förlåter mig inte? -Jo. Men förlåtelse är inte allt. Du älskar mig inte? Jag sätter din svaghet i samband med din familjs fall. Dekadenta familjer för med sig bristande viljestyrka. Jag trodde att du var ett naturbarn. Men du är den sista av en rad degenererade aristokrater. Frukosten är klar. Du kan göra dig av med mig. Vad sa du? Du kan göra dig av med mig... ...genom skilsmässa. Herregud. Hur kan du vara så tarvlig? Du är för barnslig, omogen. För okunnig, antar jag. Låt det vara! Du är min fru, inte min tjänsteflicka. Jag är din fru, men du vill inte leva med mig. Du tänker ge dig av, inte sant? Annars skulle jag förakta mig. Och vad värre är, förakta dig. Hur kan vi leva tillsammans så länge han finns? Han är din naturlige make, inte jag. Kan du verkligen begära att jag stannar? Nej. Men en av oss måste stanna här- -för att undvika skandal. Vi måste hålla skenet uppe. Ja, det måste vi. Vad tänker du göra? -Jag kan åka hem. -Säkert? Lämnar du mig, återvänder jag hem. Då får det bli så. -Cross-in-Hand, sir. -Jag vet. Låt oss göra det klart: vi hyser inget agg- -fast det har hänt något jag inte kan uthärda. Jag meddelar vart jag tar vägen. Och om jag kan fördra tanken kommer jag och hämtar dig. -Jag väntar. -Försök inte komma till mig. Jag ska inte komma till dig. -Får jag skriva? -Om du är sjuk eller behöver något. God dag, mr Clare. Jag har med mig lite mat. -Kyckling, korv, bacon... -Tack. Och smör, mjöl, ett dussin ägg. Ny gifta har sån aptit. -Jag ska själv laga mat åt er. -Jag behöver inte så mycket en tid. Jag kommer att vara ensam ett tag. Min fru har rest till sin familj. -Har någon insjuknat? -Nej, det var planerat i förväg. Vad beträffar måltiderna ber jag att få återkomma. -Ska jag lämna korgen? -Ja, tack. Jag hade vägarna förbi. Jag ville önska er lycka till, er och mrs Clare. Hon är inte här. Jag ska själv resa. Jag lämnar England. Jag reser till Brasilien. Hälsa och önska mrs Clare lycklig resa. Jag reser i förväg för att rekognosera. -Hur är det med Retty? -Lika överspänd som vanligt. -Och Marian? -Marian har tagit till flaskan. -Mr Crick har avskedat henne. -Och du, Izz? Är allt väl med dig? Hur skulle det vara möjligt, när ni är borta? Nu fick jag det sagt. Adjö. Adjö, Izz. Om jag bad dig att slå följe med mig... ...till Brasilien, skulle du svara ja? Jag skulle lämna allt. -Du vet vad folk skulle säga? -Det struntar jag i. -Älskar du mig så? -Jag har alltid älskat er. Mer än Tess? Nej. Inte mer än hon. Ingen kunde ha älskat er mer än Tess. Hon skulle ha gett sitt liv för er. Mer kunde jag inte göra. Allt är fåfänglighet. God afton, min sköna. Väl sent för en mö att vara ensam ute på vägarna. Har du gått vilse? Sätt dig bredvid mig så ger jag dig skjuts. Du orkar ju knappt lyfta fötterna. Åk med mig. Dig känner jag ju. Du är mr Stoke d'Urbervilles frilla. Du var inte för fin för att sära på benen för honom. Slinka! Är det inte min lilla Tess? Arma krake, så du ser ut. Du är ju iskall. Drick det här. Det värmer inombords. Drick det. Seså... Ge inte tappt. Även olyckan vänder till sist. -Tro mig. -Jag kan inte fortsätta. -Det känns bättre i morgon. -Nej, jag kan inte fortsätta. Jag skulle vilja... Jag skulle vilja dö. Prata inte strunt. Du skulle ha kommit till mig förr. -Har de fortfarande arbete här? -Här...? Det finns alltid arbete här för den som tål det. Du ska få lite soppa. Sen... ...måste du ta av dig paltorna och göra dig fin. Så att jag blir svartsjuk igen. Min lilla Tessie. Den nya hjälpen? Ser man på. Är det alla du har tagit upp? Det var inte mycket. -Hon är inte van. -Jag vill inte ha lata arbetare. Vi får ju bara betalt efter hur mycket vi gör. -Allt ska vara klart. -Då får jag arbeta till sent. Det är nog bäst. Bry dig inte om Groby. Han är sån. Det är inte som på mejeriet. ''Mjölkbonde *** veckan lång.'' ''Om söndagar mr Richard Crick.'' Det duger inte att be här. Det vilar en förbannelse över den här platsen. -Det är väl Cross-in-Hand? -Det stämmer. Efter en illgärningsman de torterade här. De naglade fast hans hand vid en påle och hängde honom. Syndarens ben vilar där än, sägs det. Jag kände inte till ditt tillstånd förrän din mor skrev till mig. Hon skrev det du skulle ha berättat för länge sen. Jag kom med detsamma. -Varför sa du ingenting? -Jag kunde inget begära av er. Det är inte sant. Du bär din idiotiska stolthet som en tagelskjorta. Och har ställt mig i sämre dager än jag förtjänade. Jag hade gjort min plikt mot barnet. -På min ära. -Ära... Jag vill ta dig härifrån. Varför dras du så till lidandet? Ta ditt förnuft till fånga. Följ med mig. -Vet du att din far är sjuk? -Ja. De fruktar det värsta. Familjen tvingas lämna huset om han dör. Jag erbjuder min hjälp. Ingen annan verkar ju bry sig. Vad är det för en man du har? -Hur kunde han överge dig? -Låt mig vara! Ibland övergår envisheten i dumhet. Älskar du det här slavgörat? Jag må vara en falsk d'Urberville, men jag kan hjälpa dig. Jag har rätt. Det vet du. Glöm allt det här. Och glöm åsnan du kallar din man. Slå mig, bara. Jag ska inte skrika. En gång offer, alltid offer. Jag var din herre en gång. Jag ska bli det igen. Är du någons fru, är du min. Min käre make. Jag dör snart om jag inte får höra av dig. Alla mina brev är obesvarade. Jag har bara en önskan- -och det är att få se dig igen. Kom tillbaka, Angel. Och rädda mig från det som hotar mig. Varje vettig människa skulle kalla det här löjeväckande. Jag erbjuder mig att hjälpa dig och din familj. Men icke, ni föredrar zigenarliv. -Låt oss vara. -Ni ber mig alltså... -...att låta er svälta ifred? -Försvinn! Du ska nog lära dig hyfs. Vad ska det bli av oss? Vi är familjen Durbeyfield. Står det inte där? Jo visst, men rummen är upptagna. -Vi har inte fått någon deposition. -Han menar förskottsinbetalningen. Allt här i livet är inte bara pengar. Ni kan inte lämna de faderslösa barnen på gatan. Gästfrihet är en helig dygd. -Det är ert eget fel. -Vi får väl se. Vi härstammar från släkten d'Urberville. Ingen lämnar oss på gatan. Våra ben ligger i kryptan där! -Lugna dig. -Din far får inte skämmas för oss. Herren beskyddar sina egna och straffar syndarna. -Så ni stannar inte? -Nej, min gode man. Gode man? Jag måste tillbaka till Marlott. Vänta! -Lasta av allting. -Var? Här. Vi ska slå läger utanför kyrkan- -tills vår hemstad ger oss husrum. Sätt igång, barn. Varför står jag på fel sida om den här dörren? Det är jag, far. Min son, min arme son. Jag har varit sjuk, men nu är jag frisk. Varför har du behandlat mig så gement? Jag har inte gjort mig förtjänt av det. Jag har tänkt över det noga- -och jag kan aldrig förlåta dig. Du är grym. Jag ska försöka glömma dig. Du har bara gjort mig orätt. Mr Durbeyfield. Ni är väl mr Durbeyfield? -De bor inte här längre. -Sen när? -Sen John Durbeyfield dog. -Vet ni vart de flyttade? ''John Durbeyfield. 1832-1888. Egentligen d'Urberville...'' ''...av den en gång så mäktiga släkten.'' ''Ättling i rakt nedstigande led från sir Pagan d'Urberville...'' ''...en av riddarna.'' ''Sålunda falla de mäktiga.'' -Ja, sannerligen. -Här, till de fattiga. Jag betalar hellre stenhuggaren. Han har aldrig fått betalt. En märklig familj. Mr Tringham borde aldrig ha sagt något. Jag söker mrs Clare. -Tess. -Jag vet. Hon är inte här. -Är ni mrs Durbeyfield? -Ja. -Var bor hon? -Jag vet inte. -Jag är hennes make. -Det ante mig. Var är hon? Jag ber er. Låt henne vara. Min stackars flicka har redan lidit nog. Hon vill inte träffa er mer. Mrs Durbeyfield... Ha medlidande med en ensam man och säg var hon finns. Jag ber er. Hon bor i Sandbourne. -Var? Det är en stor stad. -Jag vet inte närmare besked. Ursäkta. Jag sök er en mrs Clare. Vet ni var hon bor? George, har du nån Clare på ditt distrikt? -Nej. Vi har så många besökare. -En miss Durbeyfield, då? -En d'Urberville har vi. -På ett pensionat där borta. Förlåt att jag stör så här dags. -Bor Teresa d'Urberville här? -Mrs d'Urberville, menar ni? Stig på. Hälsa att en släkting vill träffa henne. -Vem kan jag hälsa ifrån? -Angel. Det är mitt förnamn. Hon vet vem jag är. Jag ska se om hon är vaken. Jag är här för att be om förlåtelse. -Det är för sent. -För sent? Min älskade fru. Jag är här för att hämta dig. Kom inte nära. För sent, för sent... Jag är inte densamme. Jag har också lidit. Jag ber dig att förlåta mig. Javisst. Men det är för sent. Har du inte hört? Hur hittade du mig? Jag sökte upp din mor. Jag väntade och väntade, förgäves. Jag skrev, men du kom inte. Han har varit snäll mot mig, mot oss alla. Han har vunnit mig tillbaka. Han är där uppe. Gå nu, Angel. Och kom aldrig mer tillbaka. God morgon, min kära. Vad är det nu? Mår du inte bra? Är det därför du lipar? Jag vet. Vi tjurar, som vanligt. För guds skull... ...bjud till lite. Har du drömt mardrömmar? Brasilien, kanske? Dina små utbrott är så vulgära. Vi ska äta lunch med Bennetts. Jag vill att du ska vara presentabel. En äkta d'Urberville. Jag kom för att berätta att jag har dödat honom. Jag har gjort det. Jag vet inte hur. Jag vet inte. När jag slog honom med min handske... ...blodet i hans mun... trodde jag att jag skulle kunna... -Ja, den dagen var det. -Vad menar du? Jag har dödat honom. Jag ska inte överge dig. Jag ska skydda dig med alla medel. Vad du än har gjort älskar jag dig. Kommer jag att bli hängd? Vi går av vid nästa station och fortsätter norrut till fots. De kommer att leta efter oss i Wessex hamnar. När vi kommit norröver lämnar vi landet. Jag har lite mat här. Till och med en flaska vin. UTHYRES Äntligen vila... Vi måste ge oss av med detsamma. Vi måste ge oss av. Så snart som möjligt. Jag har bara några veckor kvar att leva. Varför inte vänta på dem här? De kommer ändå att få tag på mig. Jag ska rädda dig. Hör du? Kan vi inte vila här? Tyvärr. På dagarna syns det här stället vida omkring. Det är inte stjärnklart i natt. Våra själar kanske kunde ha flugit bort tillsammans. Har man offrat till Gud här? Nej, till solen. Det var ett hednatempel. Äldre än evigheten. Äldre än d'Urbervilles. Kommer vi att mötas i livet efter detta? Jag är rädd, Angel. Det är ingen idé. Hela landet är på fötterna. Hon sover. Bara en liten stund till. Ska de hämta mig? Jag är redo. TESS D'URBERVILLE HÄNGDES I WINTONCESTER- -F.D. HUVUDSTAD I WESSEX