Tip:
Highlight text to annotate it
X
Ja, detta är Sunset Boulevard,
Los Angeles, Kalifornien.
Klockan är ungefär fem
på morgonen.
Här kommer våldsroteln
med journalisterna hack i häl.
Ett mord har begåtts
i ett av husen i 10000-kvarteret.
Det står säkert i tidningarna
i kväll.
Ni lär få höra om det
både i radio och TV-
- eftersom en f.d. filmstjärna
är inblandad, en var de största.
Men innan ni får höra en vinklad
och överdriven version-
- innan Hollywood-murvlarna
får tag i det-
- kanske ni vill höra vad som
verkligen hände, hela sanningen.
I så fall har ni kommit rätt.
En ung man hittades i poolen
utanför hennes villa-
- med två kulor i ryggen
och en i magen. En obetydlig figur.
En författare som skrivit manus
till ett par B-filmer.
Stackars sate,
han hade alltid önskat sig en pool.
Han fick sin pool till ***,
men priset blev lite väl högt.
Låt oss gå tillbaka ett halvår
till dan då det hela började.
Jag bodde i en lägenhet vid
korsningen Franklin och lvar.
Det var kärva tider.
Jag hade inte jobbat
åt nåt filmbolag på länge.
Jag satt där och skrev originella
historier, två i veckan-
- men jag hade tydligen
tappat gnistan.
De var väl inte tillräckligt ori-
ginella, eller alltför originella.
Hur som helst så ville ingen
köpa dem.
Ja?
- Joseph C. Gillis?
- Ja.
- Vi ska hämta bilen.
- Vilken bil?
En Plymouth cabriolet årsmodell 46,
nummer 40 R 116.
- Var är nycklarna?
- Varför skulle jag ge dem till er?
Firman har tröttnat,
du ligger tre inbetalningar efter.
Dessutom har vi ett föreläggande.
Nycklarna.
- Annars bogserar vi bort den.
- Den är inte här.
- På så vis?
- Jag lånade ut den till en kompis.
- Han är i Palm Springs.
- För hälsans skull, va?
- Se efter om ni inte tror mig.
- Vi tror dig, nu ska du tro oss.
Bilen ska vara här i morgon,
annars får du se på gnistor.
Vad gulligt du uttrycker dig.
Jag behövde 290 dollar illa kvickt,
annars skulle de ta bilen.
Den var inte i Palm Springs,
och inte på verkstan.
Jag låg långt före kreditbolaget.
Jag visste att de skulle komma,
jag tog inga risker.
Jag hade den tvärs över gatan
bakom Rudys skoputsarbod.
Rudy frågade aldrig
om man hade pengar.
Han kastade en blick
på ens klackar, sen visste han.
Jag hade skickat en originell
historia till Paramount.
Min agent trodde inte på den,
men en av höjdarna gillade mig.
Det var dags att utnyttja det.
Sheldrake hette han-
- en smart producent med magsår,
vilket bevisade att han var smart.
Du får fem minuter.
Vad handlar det om?
En basebollspelare, en oerfaren
shortstop som begick ett rån en gång.
Han vill bli hederlig,
men några spelare pressar honom.
Säger de åt honom
att fixa en läggmatch?
Jag har en knorr på slutet.
- Vad heter den?
- "Bases Loaded".
Fråga manusläsarna om de vet nåt
om "Bases Loaded".
Twentieth gillade idén,
men Zanuck är inte klok.
Ty Power som shortstop?
Ni har rätt man: Alan Ladd.
Det blir lite omväxling för Ladd,
och enkelt att filma.
Mycket utomhus, det går nog
att göra den för under miljonen.
- Ursäkta.
- Bill Demarest får en bra roll.
En gammal tränare som fått en boll
i skallen och blir knäpp ibland.
Mr Sheldrake, jag skrev en synopsis
på två sidor om "Bases Loaded"-
- men det är ingen idé
att ni läser skräpet.
Inget för Ladd?
En omstuvning av nåt dåligt.
Då ska ni få träffa mr Gillis,
han skrev den. - Miss Kramer.
Jag heter Schaefer, Betty Schaefer.
Jag skulle vilja sjunka genom jorden.
- Jag kanske kan hjälpa till.
- Beklagar, jag tyckte inte om den.
Den var trist och banal.
Vad gillar ni för sorts material?
Joyce, Dostojevskij?
Filmer ska ha nåt att säga.
I så fall skulle ni ha nobbat
"Borta med vinden".
Nej, det var jag. Jag sa:
"Vem vill se inbördeskriget på bio?"
Jag avskydde "Bases Loaded",
jag hade ju hört att ni var begåvad.
I år försöker jag försörja mig.
Så ni dammade av
en gammal standardintrig?
Inga fula ord, tack.
Ni låter som kritikerna i New York.
- Det var allt, miss Kramer... Schaefer.
- Adjö, mr Gillis.
Nästa gång skriver jag
"De nakna och de döda".
Det ser ut som om Zanuck
har fått en basebollfilm.
Tro inte att jag hade väntat mig
en Oscar för den.
Vi behöver nåt åt Betty Hutton.
Skulle den passa henne?
- Ärligt talat, nej.
- Stopp ett tag...
Vi tar ett damlag i softball
och några sångnummer-
- sen har vi en musikal: "Det hände
på plan - en kvinnas berättelse".
Var det ett skämt? Jag orkar
inte skratta, jag behöver jobb.
- Jag har inget.
- Nåt litet? En utfyllnadsdialog?
Inte ett dugg.
Mr Sheldrake, skulle ni kunna
låna mig 300 dollar?
Skulle jag? Gillis...
Förra året fick jag rådet
att köpa en ranch-
- så jag lånade pengar.
I år fick jag belåna ranchen
för att betala livförsäkringen.
Jag åkte ner till högkvarteret-
- det vill säga Schwab; s-
- ett kombinerat kontor,
fik och väntrum.
Här väntar man - på lyftet.
Jag växlade till mig småpengar
och började skicka nödsignaler.
Min agent var förstås oanträffbar-
- så jag ringde min kompis
Artie Green.
En trevlig prick, regiassistent.
Han skulle låna mig 20,
men det räckte inte långt.
Sen pratade jag med några ja-
sägare på Metro. Till mig sa de nej.
Till *** hittade jag min agent,
den bluffmakaren!
Letade han jobb
åt stackars Joe Gillis?
Han slet som ett djur i Bel Air,
med golfklubborna.
Behöver du 300? Det skulle jag
kunna ge dig, men det gör jag inte.
- Inte?
- Jag är inte bara din agent.
- Jag får 10%, men jag är din vän.
- Är du?
Alla mästerverk har skrivits
på fastande mage.
Om du skämmer bort dig,
går luften ur din talang.
Det gäller en bil, att bli av med den
är som att kapa benen.
Det är ju helt perfekt,
nu måste du sätta dig och skriva.
Vad tror du jag har gjort?
Jag behöver 300 dollar.
Lille vän,
du behöver nog en ny agent.
På vägen tillbaka gick jag
igenom mina framtidsutsikter.
De var lika med noll.
Jag höll tydligen inte måttet.
Det var dags att glömma
Hollywood och åka hem.
Om jag sålde allt, skulle jag kanske
ha råd att åka tillbaka till Ohio-
- och kneget för 35 dollar i veckan
på; ; Dayton Evening Post; ; -
- om det var ledigt.
Skadeglädjen skulle stå högt i tak.
; ; Försök slå er fram
i Hollywood själva. ; ;
; ; Ni tror väl att... ; ;
Hoppsan.
Jag hade kört in till en stor villa-
- som såg sliten och övergiven ut.
Längst in fanns en underbar syn:
Ett stort, tomt garage
som bara stod där till ingen nytta.
Ett perfekt ställe att gömma en bil
som nån ville ha tag i.
Det fanns nåt i garaget.
En kolossal utländsk bil.
Den måste ha slukat soppa.
Skylten var från 1932,
det var väl då ägaren hade flyttat.
Jag kunde inte återvända till
lägenheten, där skulle de leta.
Jag tänkte bo hos Artie Green
tills jag kunde ta bussen till Ohio.
Väl tillbaka i Dayton
skulle jag skicka ett vykort-
- och berätta var de kunde
hämta kärran.
Huset var som en stor vit elefant.
Knäppa filmmänniskor
byggde såna på 20-talet.
Försummade hus ser olyckliga ut.
Särskilt det här.
Det var som gumman
i; ; Lysande utsikter; ; -
- miss Haversham i sin gamla
bröllopsklänning och trasiga slöja-
- som hämnades på världen
för att en karl svek henne.
Är det dags att komma nu?
Var det nödvändigt
att låta mig vänta så länge?
Här.
Jag parkerade i garaget,
jag fick punktering och...
- Kliv in.
- Jag ska nog hämta bilen och köra...
Torka er om fötterna.
Gå in.
Ni är inte lämpligt klädd för det här.
- Vad gäller saken?
- Visa honom upp, Max.
- Uppför trappan.
- Sakta i backarna...
- Frun väntar.
- På mig?
Okej.
Säg till om ni vill ha hjälp
med kistan.
Den här vägen.
Här.
Jag la honom på massagebänken
framför brasan.
Han tyckte om att sitta
och peta i brasan.
Vi begraver honom i trädgården.
Finns det nån lag mot det?
- Ingen aning.
- Det kvittar.
Kistan ska vara vit
med siden på insidan-
- vitt eller mörkrosa.
Eller rött, knallrött,
det blir man glad av.
Hur mycket? Inga fantasipriser
bara för att jag är rik.
Ni har förväxlat mig med nån annan,
jag fick punktering.
Jag körde in här så länge,
jag trodde att huset var tomt.
- Det är det inte. Försvinn.
- Jag beklagar.
Tråkigt att ni har mist er vän.
Rött är nog ingen bra färg.
- Ni verkar bekant på nåt sätt.
- Ge er av, jag ropar på min betjänt.
Ni är Norma Desmond,
ni var stor på stumfilmens tid.
Jag är fortfarande stor,
det är filmerna som har blivit små.
Jag visste att det var nåt fel på dem.
De är döda, ***.
Förr hade de
hela världens ögon på sig-
- men det räckte inte,
de ville ha världens öron också-
- så de öppnade sina stora trutar
och ut strömmade prat, prat, prat!
Det är därför de säljer popcorn,
man kan stoppa dem i öronen.
De sitter där i sina kontor, genierna!
De skändade de gudomliga!
Fairbanks, Gilbert och Valentino!
Vem har vi nu? Nån fjant.
Skyll inte på mig,
jag är bara författare.
En sån som skriver ord, ord
och ännu fler ord?
Ni har gjort ett rep av ord
och strypt oss-
- men det finns ju mikrofoner
för rosslingarna-
- och Technicolor
för den uppsvällda tungan.
- Inte så högt, ni väcker apan.
- Försvinn! - Max...
Jag tar med mitt autografblock
nästa gång.
Eller lite cement
så att jag kan få ett fotavtryck.
Lugn, jag ska gå.
Ett ögonblick,
sa ni att ni var författare?
- Hur sa?
- Är ni det eller inte?
- Det står så på förbundskortet.
- Har ni skrivit filmmanus?
Jajamän. Vill ni ha en förteckning?
Jag har en fråga, följ med.
Det senaste handlade om
lantarbetare-
- men när man ser filmen-
- utspelas handlingen
på en torpedbåt.
Så mysigt.
Vinden viner i orgeln,
jag borde flytta den.
Lär den en bättre melodi.
Säg mig en sak, unge man.
Hur långt är ett filmmanus
nu för tiden? Hur många sidor?
Det beror på filmen.
Det blir en viktig film, jag har
skrivit manuset själv, det tog åratal.
Det räcker till sex storfilmer.
Den handlar om Salome,
DeMille ska regissera.
- DeMille?
- Vi har gjort många filmer ihop.
- Och ni ska spela Salome.
- Vem annars?
Ni tänker alltså göra comeback.
Jag avskyr det ordet!
Det är en återkomst-
- till de miljoner som aldrig
förlät mig för att jag övergav filmen.
- Gärna för mig.
- Salome, vilken kvinna!
Vilken roll!
Prinsessan som blir kär i en profet.
Hon dansar de sju slöjornas dans.
Han avvisar henne, så hon begär
hans huvud på ett guldfat-
- och kysser hans kalla, döda läppar.
- Det går hem i Pomona.
- Det går hem överallt.
Läs scenen innan hon
låter avrätta honom.
Tänk om jag stjäl idén.
Jag är inte rädd, läs.
Hämta nåt att dricka.
- Sätt er. Behöver ni mer ljus?
- Jag har utmärkt syn.
- Sätt er, sa jag.
Jag hade ju inget som brådskade-
- utom killarna
från kreditbolaget-
- och hon hade nämnt
nåt att dricka, så varför inte?
Det är intressant att se hur dåligt
ett dåligt manus kan bli.
Det här såg ut att slå alla rekord.
Vad skulle en grafolog dra för
slutsatser av hennes barnsliga stil?
Max kom in med champagne
och kaviar.
Senare fick jag veta att Max
och hon var ensamma i slottet-
- och jag fick veta mer
om honom också.
Hon satt ihopkrupen
som en klockfjäder-
- med cigaretten
i en konstig hållare.
Jag kände hennes blick
genom solglasögonen-
- som ett hot om jag inte
gillade manuset-
- eller kanske en stolt bön
om att jag skulle gilla det.
Det betydde så mycket för henne.
Det var trivsamt ordnat.
Ett knippe trasiga nerver,
Max, en död apa en trappa upp-
- och vinden som ven
i orgeln då och då.
Senare, som komisk avspänning-
- kom killen med den lilla kistan.
Allt sköttes med stort allvar.
Det måste ha varit
en fin schimpans.
En av King Kongs
ättlingar, kanske.
Klockan blev elva.
Jag mådde inte riktigt bra.
Det var väl den söta champagnen
och dyngan jag hade läst-
- ett fånigt hopkok
av melodramatiska intriger-
- men vid det laget hade jag börjat
spinna fram en egen intrig.
- Nå?
- Fascinerande.
Givetvis.
Lite väl långt och repetitivt,
men ni är ju inte författare.
- Jag skrev det med hjärtat.
- Det märks.
Det är dess styrka.
- Men det krävs mer dialog.
- Varför?
- Mina ögon kan uttrycka allt.
- Vissa bitar kan strykas.
- Jag vill inte ha det stympat.
- Naturligtvis inte.
Men det måste struktureras,
det kan ni säkert få hjälp med.
Av vem?
Det måste vara nån jag litar på.
Vilket tecken är ni född i?
- Ingen aning.
- Vilken må***?
Den 21 december.
Skytten, jag gillar skyttar,
de är pålitliga.
- Tack.
- Jag vill att ni ska göra det.
Jag? Jag hinner inte, jag blev just
klar med ett manus, nu väntar nästa.
Det struntar jag i.
Jag är rätt dyr,
jag får 500 dollar i veckan.
Pengar är inget problem,
jag ska se till att ni blir nöjd.
- Jag läser resten hemma.
- Manuset stannar i huset.
- Läs färdigt här.
- Det börjar bli sent.
- Är ni gift, mr?
- Gillis. Nej.
- Var bor ni?
- Hollywood, Alto Nido-huset.
- Är det nåt fel på er bil?
- Det kan man lugnt säga.
- Sov över här, då.
- Jag kan komma i morgon bitti.
Dumheter, det finns ett rum
över garaget.
Max visar vägen. - Max!
Jag var rätt nöjd med mitt sätt
att hantera situationen.
Jag hade agnat kroken,
hon högg direkt.
Bilen var i säkert förvar
medan jag snyggade till manuset.
Jag skulle få bra betalt också.
Det var längesen nån bodde här.
Inget veckotidningsrum,
men det duger för en natt.
- Jag bäddade åt er i eftermiddags.
- Hur visste ni att jag skulle stanna?
Badrummet är där, jag har lagt in
handdukar, tvål och en tandborste.
Hon är väldigt speciell,
den där Norma Desmond.
Hon var bäst.
Ni är för ung för att veta det.
Hon fick 17000 beundrarbrev
på en vecka.
Karlar mutade frisören
för att få en av hennes lockar.
En indisk maharadja bad att få
en av hennes silkesstrumpor.
Senare ströp han sig med den.
Jag körde minsann in
på en intressant uppfart.
Absolut. God natt, sir.
Han var nog inte riktigt klok
han heller.
Hjärnblödning, kanske.
Hela stället verkade ha drabbats
av en smygande förlamning.
Det gick i otakt med världen
och föll i spillror i slow-motion.
Det fanns en tennisbana,
eller snarare en före detta-
- med urblekta linjer
och hängande nät.
Och, givetvis, en pool.
Det hade ju alla på den tiden.
Mabel Normand och John Gilbert
simmade i den en gång i tiden.
Vilma Banky
och Rod La Rocque också.
Nu var den tom,
eller var den inte det?
Det pågick nåt annat också: den
lurviga schimpansens begravning.
Den genomfördes
med största allvar-
- som om det var hennes
enda barn som las till vila.
Var hennes liv verkligen så tomt?
Det var väldigt märkligt,
men det var bara början.
Jag drömde så konstigt den natten,
bland annat om en positivhalare.
Jag såg inte hans ansikte,
positivet var insvept i svart.
En schimpans dansade
för småslantar.
När jag slog upp ögonen,
var musiken kvar.
Var var jag?
Javisst ja, i det tomma rummet
över hennes garage.
Men det var inte tomt längre,
jag hade haft besök.
Nån hade hämtat mina saker:
böcker, skrivmaskin och kläder.
Vad stod på?
Du där! Max, eller vad du heter,
vad har mina saker här att göra?
Jag pratar med dig!
Mina kläder och saker är i rummet.
Naturligtvis, jag hämtade dem själv.
- Jaså?
- Vad är det? Saknar ni nåt?
- Vem bad dig göra det?
- Jag.
Varför är ni så upprörd?
- Sluta, Max.
Det verkade klokt,
vi ska ju samarbeta.
Jag ska putsa manuset,
ingen har sagt att jag ska bo här.
- Ni trivs här.
- Jag har egen lägenhet.
Ni har inte betalat hyran
på tre månader.
- Det ordnar sig.
- Det är redan ordnat, jag betalade.
Dra det på lönen.
Sånt är inget att bråka om,
vi har ingen bokföring.
- Packa upp mr Gillis saker.
- Det är redan gjort.
- Packa ner dem igen, jag sticker.
- Nu får ni allt bestämma er.
Vill ni ha jobbet eller inte?
Jag ville ha jobbet och stålarna,
sen ville jag därifrån direkt.
Om jag bara kom i gång, skulle
det vara över på ett par veckor-
- men det var inte lätt att bringa
reda i hennes vilda hallucinationer.
Dessutom störde hon mig hela
tiden. Hon kretsade kring mig-
- av rädsla för att jag
skulle skada hennes skötebarn.
Vad är det?
- En scen som jag tog bort.
- Vilken scen?
Slavmarknaden.
Det är bättre att klippa...
Klipper ni bort mig?
Ni är med för mycket,
de vill inte se er i varenda scen.
Varför skriver de fortfarande till mig
och ber om fotografier?
För att de vill se mig,
Norma Desmond.
Den ska vara med.
Okej.
Jag sa inte emot.
Man skriker inte åt sömngångare,
de kan ramla och bryta nacken.
Hon gick i sömnen på de svind-
lande höjderna från fornstora dar.
Hon var helt besatt
av sin skådespelaridentitet.
Idolen Norma Desmond.
Hur kunde hon andas med så
många Norma Desmond i huset?
Norma Desmond överallt,
vart man såg - Norma Desmond.
Jag jobbade inte jämt.
Tre gånger i veckan
halade Max upp en tavla-
- som hon fått av nån myndighet
i Nevada.
Sen såg vi en film,
i hennes eget vardagsrum.
; ; Mycket trevligare än att gå ut; ;,
sa hon.
I själva verket var hon rädd
för världen utanför-
- rädd att bli påmind
om tidens gång.
Det var alltid stumfilmer.
Max skötte projektorn-
- som tur var.
På det viset kunde han inte
ackompanjera på orgeln.
Hon satt tätt intill mig
och doftade som en lilja.
Inte min favoritparfym,
inte på långa vägar.
Ibland grep hon tag i min arm
eller min hand-
- som om hon inte var min chef-
- utan en beundrare som avgudade
skådespelerskan på duken.
Ni har säkert räknat ut
vem stjärnan var.
Det var alltid hennes egna filmer,
några andra ville hon inte se.
...befria mig från den längtan
som bor i mitt hjärta...
Fortfarande underbar, eller hur?
Och ingen dialog.
Vi klarade oss utan dialog,
vi hade våra ansikten.
Det finns inga såna ansikten längre.
Möjligen ett: Garbo.
Dessa idiotiska producenter!
Har de inga ögon att se med?
Har de glömt hur en stjärna ser ut?
Jag ska visa dem, sanna mina ord!
lbland spelade vi bridge.
En tjugondels cent per poäng,
jag fick hälften av det hon vann.
En gång blev det 70 cent,
mer kontanter än så fick jag aldrig.
De andra var också skådespelare-
- skuggfigurer som ni kanske
minns från stumfilmerna.
Jag kallade dem vaxkabinettet.
- En ruter.
- En hjärter.
- En spader.
- Par.
- Tre, utan trumf.
- Pass.
- Pass.
- Töm askfatet, är du snäll.
- De frågade efter er.
- Jag är inte här.
- Precis vad jag sa.
- Bra.
Men de har hittat bilen,
de tänker bogsera bort den.
Var är askfatet?
Kan vi få askfatet, Joe?
- Vi måste talas vid.
- Inte nu, jag spelar kort.
De ska hämta min bil.
Nu har jag glömt hur många spader
som har gått!
- Jag måste ha pengar.
- Vänta tills jag är träkarl.
- Nej.
- Snälla...
- Vad står på? Brinner det?
- Jag blev av med bilen.
Jag trodde det gällde livet.
Det gör det, det var därför jag
tog jobbet som spökskrivare.
Var inte dum, vi behöver inte
två bilar, vi har ju en-
- och inte vilken bil som helst heller:
en Isotta Fraschini.
Har du hört talas om dem?
Tillverkad för hand,
den kostade 28000 dollar.
Max plockade ner kärran från
bockarna och snyggade till den.
Ibland körde vi en sväng
på kullarna över Sunset.
Sätena var klädda
med leopardskinn-
- och den hade telefon,
förgylld förstås.
- Vilken förfärlig skjorta!
- Vad är det för fel på den?
Inget, om man jobbar på en mack.
Jag är trött på kavajen och byxorna.
Max, vilken är stans
bästa herrekipering?
Jag vill inte ha några kläder av dig.
Varför missunnar du mig det?
Jag vill bara att du ska se bra ut.
Måste du tugga tuggummi, förresten?
Inget går upp emot blå flanell
på en karl.
Den här.
Och så en överrock.
Vad har ni i kamelhår?
- Aftonkläder?
- Jag behöver ingen smoking.
Så klart du gör. Smoking, frack
och gärna en jackett också.
- Frack? Löjligt.
- För fester och nyårsfirandet.
- Var har ni aftonkläderna?
- Den här vägen.
Här har vi kamelhår,
men känn på den här: vikunja.
- Den är lite dyrare.
- Kamelhår duger gott.
Det är ju damen som betalar,
ni kan lika gärna ta vikunjan.
Sista veckan i december
kom de första regnen.
Massor av regn, överdrivet
som allt annat i Kalifornien.
Det gamla taket på mitt rum
över garaget började läcka.
Hon bad Max att ordna ett rum
i huvudbyggnaden.
Jag tyckte inte om förslaget.
Mitt rum var enda stället
där jag fick vara ensam.
Nåja, det var bättre än att sova
i regnrock och galoscher.
- Vem bodde här?
- Hennes make.
Eller makar, rättare sagt,
hon har varit gift tre gånger.
Man kan antagligen se
Catalina härifrån, men inte i dag.
Konstig dörr,
det finns inget lås på den.
Det finns inga lås
nånstans i huset, sir.
Varför inte? Det måste bero på nåt.
- Läkaren förslog det.
- Vilken läkare?
Hennes läkare,
hon blir djupt nedstämd ibland.
Det har förekommit självmordsförsök.
Vi måste vara försiktiga,
inga sömntabletter, inga rakblad.
Vi har stängt av gasen
i hennes sängkammare.
Varför? Hon var ju berömd,
hon är inte glömd än.
- Hon får ju beundrarbrev än i dag.
- Titta inte för noga på stämplarna.
Är det du som skickar dem, Max?
Jag ska pressa
era aftonkläder, sir.
Ni har väl inte glömt
fruns nyårsfest?
Nej, det har jag inte.
Vaxkabinettet kommer, antar jag.
Det vet jag inte,
frun har ordnat allt själv.
Samma sak igen.
Hennes rum,
sammet och volanger överallt-
- och sängen som en förgylld båt.
En idealisk inramning för en
stumfilmsstjärna - stackars sate.
Hon vinkade åt en parad som hade
kört ifrån henne för länge sen.
På nyårsfesten fick jag reda på
hennes känslor för mig.
Jag borde ha anat
vad som skulle komma.
Ett sorgligt, pinsamt avslöjande.
Joe!
Du ser strålande ut!
Vänd på dig.
- Snälla...
- Se så.
Perfekt! Fina axlar, vackra linjer.
Det är axelvaddarna som luras.
När jag klär upp mig,
tar jag min mörkblå kostym.
Kragknappen är ful,
du borde ha en stor pärla.
Inga örhängen, tack.
- Nu tar vi ett glas.
- Ska vi inte vänta på de andra?
Champagne!
Golvet är halt,
jag har lå*** bona det.
Skål för oss! Det var trägolv
här förut, men jag lät lägga nytt.
Valentino sa: "Inget går upp mot kakel
om man ska dansa tango." Kom.
- Inte på samma golv som Valentino.
- Bara följ.
- Luta dig inte bakåt.
- Den kittlas.
Gör den?
- Kvart över tio. När kommer de?
- Vilka då?
- De andra gästerna.
- Jag bjöd inga.
Vi vill inte dela den här natten
med andra, den är bara vår.
- Jaså?
- Håll om mig.
Okej.
Ska vi krossa glasen över Max huvud
vid midnatt?
- Tycker du att det är lustigt?
- Lite.
En timme gick i snigelfart.
Jag kände mig lika fångad
som cigaretten i hennes hållare.
Nästa år kommer att bli underbart.
Vad roligt vi ska ha!
Jag fyller poolen eller öppnar mitt
hus i Malibu, hela havet är ditt.
När filmen är klar, köper jag en båt
åt dig, sen seglar vi till Hawaii.
Köp inget mer åt mig.
Prata inte så dumt. Här,
du skulle ha fått den vid midnatt.
Du har gett mig tillräckligt.
Tyst! Jag är rik, rikare än
det nya Hollywoodpatrasket.
Jag har en miljon.
Jag äger tre kvarter i stan och olja
i Bakersfield, pumparna går och går.
Vi kan köpa vad vi vill.
- Vilka vi?
- Vad är det med dig?
Vad har du för rätt
att ta mig för given?
Måste jag verkligen tala om det?
Jag kanske har ett eget liv,
en flicka som jag är galen i.
Vem då? En servitris eller en statist?
Vi passar inte ihop.
Du behöver en Valentino,
nån som har hästar, en höjdare.
Försöker du säga att du inte vill
bli älskad av mig? Säg det, då.
Jag hade inget särskilt mål,
jag ville bara därifrån.
Jag behövde träffa jämnåriga
och höra folk skratta igen.
Jag kom att tänka på Artie Green.
Det var säkert nyårsfest
i hans lägenhet.
Författare utan jobb,
kompositörer utan förläggare-
- skådespelerskor som litade
på rollbesättningskillarna.
Ungdomar som struntade i eländet
och hade kul tillsammans.
- Hej, Joe.
- Tom.
- Läget?
- Hej, Joe.
- Ser man på, Joe Gillis!
- Hej, Artie.
Var har du hållit hus?
Vi var på vippen att efterlysa dig.
Ni känner väl Joe Gillis? Berömd
manusförfattare, uransmugglare-
- och allmänt skum.
- Ge mig rocken.
- Behövs inte.
- Du stannar väl?
- Ja.
Kom igen, då. Är det mink?
Milda makter! Vem har du
lånat den av? Adolphe Menjou?
- Inte långt ifrån.
- Smugglar du på riktigt?
- Var är baren?
- Kom.
- Kul fest.
- Suverän.
De kallar mig regiassistenternas
Elsa Maxwell.
Ta det lugnt med bålen, vi har
bara råd med tre glas per statist.
- Sen får ni låtsas.
- Får jag stanna ett tag?
- Visst, vi håller på hela natten.
- Nej, ett par veckor.
- Soffan är ledig.
- Pax för den.
Jag ska be portiern bära in bagaget,
skriv in dig här.
Hej, mr Gillis.
- Känner ni varann?
- Betty Schaefer, Sheldrakes kontor.
- Javisst ja, "Bases Loaded".
- Stopp ett tag.
Jag älskar den här damen.
Vad står på?
Hon gillar mina alster.
- Den sårade avdelningen.
- Var är telefonen?
Vid "regnbågsrummet".
Får jag låna den efter dig?
- Du glömde den här.
- Tack.
- Jag hoppades att vi skulle ses.
- Tänkte du hämta kniven i min rygg?
Jag skämdes, så jag rotade
bland dina gamla manus.
- Gulligt av dig.
- Ett hette nåt med "window".
- "Dark Windows". Gillade du det?
- Nej, utom ungefär sex sidor.
Du har en flashback...
Kan vi prata nån annanstans?
Vad sägs om "regnbågsrummet"?
Jag sa att du fick låna min soffa,
inte min tjej.
Vi snackar jobb.
Det fanns alltså ett kort stycke
som höll måttet.
Scenen där hon berättar
hur det är att vara lärare.
- Jag hade en sån lärare.
- Det är kanske därför den är bra.
- Den är sann och gripande.
- Vem vill ha sånt?
Var inte så cynisk, det kan bli bra.
- Ska jag börja nu? Här finns papper.
- Jag har idéer.
Jag med, det är nyårsafton,
låt oss leva loppan.
Vi kan vika pappersbåtar
och ha segeltävling.
- Eller sätta på duschen.
- Eller ockupera köket.
- Är du hungrig?
- Hungrig?
Efter tolv år i Burmas djungler
hungrar jag, lady Agatha...
...efter en vit skuldra.
- Du är min, Phillip.
Jag törstar efter dina svala läppar.
Telefonen är ledig nu.
Nej, vi måste stå emot.
Du är ju soldat-
- och dessutom är telefonen ledig.
Okej.
Jag blev plötsligt rädd
att förlora dig.
Dumheter, jag hämtar mer
av det här blasket.
- Väntar du på mig?
- Med bultande hjärta.
Livet kan vara underbart.
Hej, Max. Gör mig en tjänst.
Jag kan tyvärr inte prata nu.
Det kan du visst. Packa ner mina
gamla kläder och skrivmaskinen.
- Jag skickar nån som hämtar dem.
- Jag hinner inte, läkaren är här.
Vad står på?
Frun hittade rakblad i ert rum
och skar upp handlederna.
Va? Max! Max!
Jag har receptet.
Lös upp två askar halstabletter
i varm druvsaft...
Joe!
Gott nytt år!
- Hur mår hon?
- Hon är i sitt rum.
Försiktigt, spring inte,
musikerna får inte ana nåt.
Gå din väg.
Det var väl dumt gjort?
Det dumma var att bli kär i dig.
Det hade blivit fina rubriker:
"Stjärna dör för okänd författare."
Stora stjärnor är stolta av sig.
Ge dig av, gå till din flickvän.
Det var bara som jag sa.
Jag tyckte att alltihop
var ett misstag.
Jag ville inte såra dig,
du har varit hygglig mot mig.
Du är den enda i den här jäkla stan
som har varit det.
Säg tack och ge dig av.
Gå din väg!
Inte förrän du lovar
att bete dig förnuftigt.
Jag gör om det, jag gör om det!
Jag gör om det...
Gott nytt år.
Gott nytt år, älskling.
- Hallå.
- Är det Crest View 51733?
Förlåt att jag stör igen,
jag måste få tala med mr Gillis.
- Han är inte här.
- Var kan jag nå honom?
- Nån annan kanske vet.
- Ingen har nåt att tala om för er.
Ring inte fler gånger, är ni snäll.
Max!
Vem var det, Max? Vad står på?
Ingenting, det gällde
en bortsprungen hund.
Vårt nummer måste vara
väldigt likt hundfångarens.
Vänta, kör ut bilen och ta med dig
manuset till Paramount.
- Ge det till mr DeMille personligen.
- Ska bli.
- Skickar du det till DeMille?
- Ja, i dag ska det ske.
Min astrolog har läst
DeMilles horoskop och mitt.
- Har hon läst manuset?
- DeMille är lejon, jag är skorpion.
Mars har följt Jupiter i veckor.
I dag inträffar
den bästa konjunktionen.
Vänd på dig, låt mig torka dig.
Du vet väl att manus inte säljs
med hjälp av horoskop.
Det är mig jag säljer.
DeMille brukade säga
att jag var hans största stjärna.
När sa han det, Norma?
Det var visserligen några år sen,
men jag ser bättre ut än nånsin.
Vet du varför?
Jag är lyckligare än nånsin.
Ett par kvällar senare skulle vi
spela bridge med vaxkabinettet.
Vid det laget hade hon lärt mig
bridge, eleganta tangosteg-
- och vilka viner som passar
till olika slags fisk.
Den idioten!
Han glömde fylla cigarettetuiet.
- Ta en av mina.
- De är hemska, jag får hosta av dem.
Stanna där borta.
- Jag köper några.
Snällt av dig.
Ett paket såna där turkiska
cigaretter - Abdullah.
Upp med händerna, Gillis,
annars smäller det.
Artie. - Miss Schaefer.
- Roligt att se dig.
- Du övergav gänget.
Beklagar nyårsfesten,
jag var hos en sjuk vän.
Nån med en njursten på tio karat?
Sluta. - Var har du hållit hus?
- Jag har goda nyheter.
- Jag har inte hållit hus alls.
Jag har pratat med din agent.
Jag fick numret till Crest View.
Nån med utländsk brytning
sa att du inte var där.
De kände dig inte.
Jaså?
Vad är den goda nyheten?
- Sheldrake gillar läraren.
- Vilken lärare?
"Dark Windows",
han tror att det kan bli nåt.
- Var är pengarna?
- Var är storyn?
Jag la till några infall...
...men den är inte klar.
- Det ante mig.
Jag har 20 sidor
och en bra manlig rollfigur.
Skriv in en bihandling,
så behöver de en regiassistent.
Tyst.
- Om vi får till en story...
Jag skriver inte
på vinst och förlust längre.
- Den är ju nästan såld.
- Jag skriver inte alls, faktiskt.
- Mr Gillis, skynda er.
- Kommer strax.
Brytningen! Han jobbar nog
för främmande makt.
- Kolla manschettknapparna.
- Jag måste kila.
- Fint att du månar om min karriär.
- Inte din, min.
Jag vill vara med på ett hörn.
Jag vill inte läsa manus,
jag vill skriva.
- Ledsen om du blev besviken.
- Det kan du lita på.
Hej då.
- Det tog ju flera timmar.
- Jag träffade några bekanta.
- Var är cigaretterna?
- Var är?
Du röker för mycket.
Varje gång hon trodde
att jag var uttråkad-
- spelade hon teater för mig.
Norma Desmonds revy.
Första numret var alltid
; ; den badande skönheten;; .
Jag minns så väl vilka som var med:
Marie Prevost, Mabel Normand...
Mabel trampade mig på tårna.
Har det hänt nåt?
Varför är du så dyster?
Jag har hur roligt som helst.
Fortsätt.
Ge mig den, jag behöver den
till mustaschen. Blunda.
Nånting hade faktiskt hänt.
Jag tänkte på Arties tjej,
den där miss Schaefer.
Hon var som alla författare
som kommer till Hollywood-
- ambitiös och full av längtan
efter att få se sitt namn på duken:
; ; Manusförfattare... ; ;
; ; Efter en novell av... ; ;
Folk vet inte att nån har suttit
och skrivit filmen.
De tror att skådespelarna
hittar på alltihop.
Nu får du titta.
- Frun har telefon.
- Stör mig inte.
- Det är Paramount.
- Vem?
Paramount Studios.
Tror du mig nu?
Jag sa ju att DeMille skulle nappa.
Det är inte mr DeMille själv
utan en viss Gordon Cole.
- Han säger att det är viktigt.
- Självklart.
Han kan gott ringa själv.
Hur vågar han be nån hjälpreda
ringa mig? Säg att jag är upptagen.
Som ni önskar.
Det var det värsta,
vi har gjort tolv filmer ihop.
Hans största succéer!
- Han är väl mitt i en film.
- Jag vet vad han gör!
Han försöker förringa mig
för att få ner arvodet.
Jag har väntat i 20 år. DeMille kan
gott vänta tills det passar mig.
Tre dar senare passade det henne.
Otroligt nog hade vi fått fler-
- brådskande samtal
från Paramount-
- så hon spacklade sig rejält,
satte på sig slöja-
- och gav sig iväg
för att söka upp DeMille.
Ursäkta, men skuggan över
vänstra ögat är en aning för mörk.
Tack, Max.
Sluta väsnas!
Vi ska träffa mr DeMille, öppna.
Han filmar. Har ni bestämt tid?
Behövs inte.
- Jag har Norma Desmond med mig.
- Vem är det?
- Norma Desmond.
- Jonesy, Jonesy!
Vad är det?
Ser man på - miss Desmond!
- Hur står det till, miss Desmond?
- Öppna.
- Så gärna, miss Desmond.
- Ingen kommer in utan passersedel.
Miss Desmond kommer in.
- Var så god.
- Var är mr DeMille?
- Studio 18.
Tack, Jonesy.
Lär din kamrat veta hut.
Utan mig hade han inte haft nåt jobb,
utan mig inget Paramount.
- Så sant, miss Desmond.
- Kör, Max.
Studio 18.
Säg åt Henry Wilcoxon.
Bred ut den så att den syns.
Håll tyst där bak!
Norma Desmond söker mr DeMille.
Mer ljus,
jag vill se hur det ser ut.
Backa, flytta på dig,
du där längst bak.
Norma Desmond
ska träffa DeMille.
Norma Desmond?
- Ett ögonblick.
- Harry Wilcoxon?
Höj svärdet och lyft skynket med det.
Simson ligger där borta.
Norma Desmond vill
tala med er, mr DeMille.
- Norma Desmond?
- Hon måste vara urgammal.
Vad är jag i så fall? Jag är
gammal nog att vara hennes far.
- Förlåt, mr DeMille.
- Det gäller väl hennes usla manus.
Vad ska jag säga?
Jag kan säga att ni är upptagen,
ge henne kalla handen.
Det har 30 miljoner beundrare
redan gjort. Räcker inte det?
- Jag menade inte...
- Jag vet.
Du kände inte Norma Desmond
som 17-åring-
- med mer mod, intelligens
och innerlighet än de flesta.
- Hon var visst hemsk att jobba med.
- Bara på slutet.
En handfull presschefer
som jobbar för mycket-
- kan bryta ner
en människa fullständigt.
Vänta.
- Vill du inte följa med?
- Det är ditt manus.
- Lycka till.
- Tack, raring.
Hejsan, grabben.
- God dag, mr DeMille.
- Vad trevligt!
Sist vi sågs hade vi roligt.
Jag dansade på bordet!
Det var du inte ensam om,
Lindbergh hade just landat i Paris.
Jag ber om ursäkt för
att jag inte har ringt.
Jag är besviken.
- Jag är mycket upptagen.
- Det är ingen ursäkt.
- Du har väl läst manuset?
- Ja.
Du kunde gott ha ringt själv
och inte bett din assistent.
- Vilken assistent?
- Spela inte oskyldig. Gordon Cole.
Gordon Cole?
Om du inte hade varit intresserad-
- hade han inte försökt ringa mig
tio gånger.
Jag är mitt i repetitionen.
Sätt dig i min stol
och känn dig som hemma.
- Gärna.
- Så ska det låta, kommer strax.
Hämta en telefon
och ring upp Gordon Cole.
Hallå, miss Desmond.
- Miss Desmond, det är jag, Hog-eye.
- Hej, Hog-eye.
Nu syns ni bättre.
Titta - Norma Desmond.
Norma Desmond!
- Norma Desmond!
- Jag trodde hon var död.
- Vad trevligt!
- Välkommen hem. Minns ni mig?
Självklart. - Hej, Patsy.
- Känner ni miss Desmond?
- Angenämt.
Gordon? Det är DeMille.
Har du ringt Norma Desmond?
Ja, det gällde hennes bil,
en gammal Isotta Fraschini.
Chauffören körde hit häromdan,
perfekt för Crosby-filmen.
- Vi vill hyra den ett tag.
- På så vis.
Tack så mycket.
Vrid tillbaka spotlighten, Hog-Eye.
Jag fick tag i Gordon Cole.
Såg du hur de kom?
Det händer lustiga saker
i den här branschen, Norma.
Jag hoppas att du har kvar
ditt sinne för humor.
- Vad är det?
- Inget.
Jag trodde inte att jag skulle
bli så rörd av att komma hit.
- Jag har saknat er.
- Vi har saknat dig också.
Vi får arbeta igen,
det blir vår bästa film!
- Det var det jag ville prata om.
- Är det inte ett bra manus?
Det har sina förtjänster, men det
skulle bli en väldigt dyr film.
Det struntar jag i.
Jag vill arbeta igen, det känns
underbart att du vill ha mig.
Det skulle vara härligt,
om det bara gick.
Jag arbetar inte före klockan tio
och aldrig efter halv fem.
- Vi är klara, mr DeMille.
- Okej.
Vill du se på en stund?
Arbetet har förändrats en hel del.
Sätt i gång.
Ljus.
Kamera, tagning.
Ser ni kontoren där, mr Gillis?
Det var fruns loge, hela raden.
Då blev det trångt för Wallace Reid.
Han hade en jättelik bungalow
på hjul.
Jag hade övervåningen,
där det står "Manusavdelningen".
Jag minns att väggarna var klädda
med svart lackskinn.
Jag kommer strax.
Här är den roliga bilen som Cole
pratade om. - Får vi ta en ***?
Vad är det för roligt med den?
Finns det nåt vettigt i "Dark
Windows", är det bara att ta det.
Du milde! Kom in, slå dig ner.
- Jag skojar inte, ta rubbet.
- Varför gör du så?
Får du 100000, vill jag ha choklad.
En Oscar, vänstra foten.
Jag skulle göra det,
men jag klarar det inte ensam.
- Du hade ju så många idéer.
- Låt se vad du tycker.
Först tar vi bort alla djupdykningar
i mördarens psyke.
Psykopater går hem.
Det handlar om lärarnas
hårda livsvillkor.
Hon undervisar dagtid,
han har kvällskurser.
Första gången de träffas...
- Jag har inte tid.
- Jag ska fatta mig kort.
- Gör vad du vill.
- Kan vi inte jobba på kvällarna?
Den här månaden
står jag helt till ditt förfogande.
- Artie är bortrest.
- Vad har han med det att göra?
- Vi är förlovade.
- Gratulerar.
- Bättre kille finns inte.
- Jag vet.
De är i Arizona
och spelar in en västernfilm.
Jag är ledig kvällar och helger,
vi kan vara hemma hos dig.
Det går inte. Var inte så feg,
skriv manuset själv.
- Jag hatar dig.
- Gör det inte för dystert, bara.
Så här, då? Hon undervisar dagtid,
han på nätterna.
De känner inte varann,
men de delar rum, det blir billigare.
De sover i samma säng,
men inte samtidigt, förstås.
Driver du med mig?
Jag tycker det är bra.
- Jag med.
- Jag ska visa var det passar in.
- Hej då.
- Du din...
Vad är det?
Jag har fått reda på varför de ringde
från Paramount.
Det är inte frun de vill ha,
de vill hyra bilen.
Va?
Adjö, Norma.
Vi ska göra vårt bästa.
Jag är inte orolig. Vi samlar ihop det
gamla gänget, inget kan stoppa oss.
Det gamla gänget? Ja...
- Adjö, min vän.
- Adjö, mr DeMille.
- Hur gick det?
- Det kunde inte ha gått bättre.
Han måste avsluta den här först,
min står näst i tur.
Ring upp Gordon Cole,
be honom glömma hennes bil.
Han får leta nån annanstans.
Jag köper fem gamla bilar åt honom
om det behövs.
Sen kom en armé
av skönhetsexperter-
- och intog hennes hus
på Sunset Boulevard.
Hon utsatte sig
för en rad plågsamheter.
Hon räknade kalorier
som om det gällde en olympiad-
- och la sig vid nio varje kväll.
Hon var fast besluten
att vara redo-
- för kamerorna som aldrig
skulle riktas mot henne.
- Är du där, älskling?
- Ja.
Vänd dig inte om,
håll ögonen på boken.
Jag ville bara säga god natt,
du får inte se mig.
- Jag ser inte vacker ut.
- God natt.
- Jag har gått ner två hekto.
- Bra.
Jag hade en rynka på halsen,
men den är nästan borta nu.
- Bra.
- Du borde lägga dig du med.
- Jag läser nog en stund till.
- Du var ute i går kväll, eller hur?
- Varför tror du det?
- Jag vet.
Jag drömde så otäckt
och ropade på dig. Var var du?
- Jag tog en promenad.
- Nej, du tog bilen.
Jag åkte till stranden. Du vill väl
inte att jag ska känna mig inlåst?
Självklart inte,
men jag vill inte bli lämnad ensam.
Jag är så pressad just nu,
alldeles trasig i nerverna.
Allt jag begär är lite tålamod
och omtänksamhet.
- Jag har inte gjort nåt.
- Naturligtvis inte.
Det skulle jag inte tillåta.
God natt, raring.
Ja, jag tog bondpermis
varenda kväll.
Det var som när jag smet ut för att
se gangsterfilmer när jag var tolv.
Nu var det inte för att se filmer
utan för att försöka skriva en.
Storyn som Betty hade hittat-
- dundrade runt i skallen på mig
som ett dussin godståg.
Vi började arbeta med den,
på nätterna när studion låg öde-
- i hennes pyttelilla kontor.
Jag fick ett roligt brev från Artie.
Det har regnat varenda dag
sen de kom dit.
De skrev om filmen för regn
och filmade hälften.
Nu skiner solen igen,
ingen vet när de blir klara.
- Bra.
- Vadå bra? Jag saknar honom.
- Dialogen är bra, den funkar.
- Gör den?
Visst, särskilt om man
överröstar den med musik.
- Avskyr du inte dig själv ibland?
- Hela tiden.
Allvarligt talat, det är jättebra.
- Det är kul att jobba med dig.
- Tack.
Härliga kille! Norma.
- Vem är Norma?
- Vem, sa du?
Jag brukar inte läsa
på cigarettetuier.
Jaså den. Jag fick den av en vän.
En medelålders dam,
mycket naiv och generös.
Tydligen, rent guld.
Jag hjälpte henne
med ett korkat manus.
En sliten story:
man hjälper en stackare över gatan.
Det visar sig att hon är miljonär
och man får ärva alltihop.
Det är problemet med er,
ni kan varenda intrig.
Kan du korrekturläsa tio sidor
medan vattnet kokar upp?
Okej.
Ibland, när vi körde fast-
- gick vi en sväng runt området.
Vi sa inte mycket, vi bara gick där
mellan studiobyggnaderna-
- och inspelningsplatserna
som förberetts inför nästa dag.
Det var under en sån promenad
som hon berättade om sin näsa.
Titta på gatan.
Bara kulisser - allt är ihåligt,
på låtsas, trick med speglar.
Jag tycker bättre om den
än nån annan gata i hela världen-
- kanske för att jag lekte här
när jag var liten.
Var du barnskådespelare?
Nej, jag föddes två kvarter härifrån,
på Lemon Grove Avenue.
Pappa var elektriker här,
mamma jobbar i klädförrådet.
- Andra generationen?
- Tredje.
Farmor var stuntman åt Pearl White,
vi är en filmfamilj.
De ville göra mig till stjärna.
Jag tog lektioner i tio år
i drama, diktion och dans.
Jag fick provspela,
men de gillade inte min näsa.
Den var lite sned,
så jag lät operera den.
Sen gillade de min näsa,
men inte mitt sätt att spela.
- Snyggt.
- Fattas bara, det kostade 300 dollar.
- Tragiskt.
- Inte alls.
Jag blev klokare, jag tog mig upp från
postrummet till manusavdelningen.
Säg som det är, du gråter på nätterna
över alla närbilder som aldrig togs.
Inte alls. Vad är det för fel
på att stå bakom kamerorna?
- Det är roligare.
- Leve Betty Schaefer!
- Nu tänker jag kyssa din näsa.
- Det går för sig.
Du doftar verkligen gott.
- Det är väl mitt nya schampo.
- Det är inget schampo.
Snarare nytvättade linnenäsdukar-
- eller en fabriksny bil.
- Hur gammal är du?
- Tjugotvå.
Duktig flicka, inget går upp emot
att vara tjugotvå.
Om vi nånsin ska bli klara, föreslår
jag att du håller dig på avstånd.
Skulle jag komma närmare än så-
- får du drämma en sko
i skallen på mig.
Tillbaka till skrivmaskinerna,
via Washington Square.
Vad är det, Max?
Ska du tvätta bilen-
- eller är du spion på lediga stunder?
Gå försiktigt över uteplatsen,
frun kanske håller utkik.
Ska jag ta kökstrappan
och klä av mig utan att tända?
Jag frågar inte var ni är om nätterna.
Varför inte? Jag skriver ett manus,
och jag tänker skriva färdigt.
Jag är mycket orolig för frun.
Visst, och vi hjälper henne inte.
Lögnerna blir bara större,
hon förbereder sig för en film.
- Vad händer när hon kommer på det?
- Det gör hon inte.
Det är mitt jobb,
det har det varit länge.
Jag upptäckte henne när hon var 16,
jag gjorde henne till en stjärna.
Jag kan inte låta henne gå under.
- Gjorde du henne till en stjärna?
- Jag regisserade hennes filmer.
Det fanns tre unga, lovande
regissörer på den tiden:
D.W. Griffith, Cecil B. DeMille
and Max von Mayerling.
Och nu är du betjänt.
Det var jag som bad om det,
trots förödmjukelsen.
Jag kunde ha gjort karriär-
- men allt kändes så meningslöst
när hon hade lämnat mig.
Jag var nämligen
hennes förste make.
Är du här, Joe?!
När kom du?
Var var du nånstans?
Är det en kvinna?
Jag vet att det är en kvinna. Vem är
hon? Varför törs jag inte fråga?
Jag måste få reda på det.
Vad är det?
Vakna! Varför glor du på mig så där?
Gjorde jag? Förlåt.
Vad är det med dig i kväll?
- Vad står på?
- Det har hänt nåt.
- Jag vill inte prata om det.
- Varför inte?
Jag vill bara inte.
Vad är det du har hört? Berätta.
Är det om mig?
Det hjälper inte att hålla tyst.
Se det i vitögat, vad det än är.
- Jag fick ett telegram från Artie.
- Artie? Har det hänt nåt?
Han bad mig komma till Arizona.
Han skrev att man kan gifta sig
för två dollar där.
Vi skulle få smekmånaden på köpet.
Gör det, då.
Vi kan vara klara på torsdag.
Gråt inte, du vill ju gifta dig.
Inte nu längre.
- Älskar du inte Artie?
- Jo, det kommer jag alltid att göra.
Men jag är inte kär i honom längre.
Vad hände?
Du dök upp.
När jag kom tillbaka
till mitt fängelse-
- började läget klarna.
Jag hade Betty Schaefers öde
i mina händer.
Hon var förlovad med Artie Green,
världens hyggligaste kille-
- men hon var kär i mig. Mig!
Hon borde ha fattat
att det var nåt skumt med mig-
- och jag borde ha sagt
som det var-
- men man kan inte berätta sånt
för den man är förälskad i.
Tänk om jag kunde slippa,
tänk om jag kunde fly från Norma.
Tänk om jag kunde dra ett streck
över den här solkiga historien.
Hallå, är det Gladstone 9281?
Får jag tala med Betty Schaefer?
Hon måste vara hemma nu.
Betty, det är den där
egendomliga tanten igen.
Vad är det fråga om?
- Betty Schaefer.
Förlåt att jag ringer så sent,
men det är min plikt.
Det gäller mr Gillis.
Ni känner väl mr Gillis?
Exakt hur mycket vet ni om honom?
Vet ni var han bor, hur han bor,
och vad han lever på?
Vem är ni? Vad vill ni?
Vad rör det er, förresten?
Miss Schaefer,
jag vill bara göra er en tjänst-
- och bespara er en *** elände.
Ni är nog för ung för att veta
att det faktiskt finns såna karlar.
Jag vet inte vad han har sagt,
men han bor varken hos släktingar-
- eller vänner
i ordets vanliga bemärkelse.
Fråga honom. Fråga igen.
Just det, Betty, fråga mig.
Det är Joe.
Joe? Var är du?
Vad är det som händer?
Kom hit och se efter med egna ögon.
Adressen är
10086 Sunset Boulevard.
Hata mig inte, jag gjorde det
för att jag behöver dig.
Jag behöver dig mer än nånsin.
Se på mig.
Se på mina händer,
ansiktet, under ögonen.
Hur skulle jag kunna arbeta
när de torterar mig?
Om du visste vad jag har lidit
de senaste veckorna.
Jag köpte en revolver. Jag stod
framför spegeln, men jag kunde inte.
Stå inte där och hata mig.
Skrik åt mig, slå mig,
men hata mig inte!
Säg att du inte hatar mig, Joe.
Här är 10079, Connie.
Det måste vara där borta.
- Låt mig följa med, Betty.
- Nej, det behövs inte.
Jag älskar dig, Joe.
Jag älskar dig, Joe.
Jag älskar dig...
Vad tänker du göra, Joe?
Vad tänker du göra?
Jag öppnar, Max.
- Hej, Betty.
Jag är rädd. Är det nåt hemskt?
Kliv in.
Har du nånsin varit
i ett gammalt Hollywoodpalats?
De tjänade enorma summor
skattefritt på den tiden.
Se upp för kaklet, det är halt.
Valentino har dansat här.
- Bor du här?
- Det kan du lita på.
- Vems hus är det?
- Hennes.
- Vems?
- Se dig om, hon är överallt.
Minns du inte ansiktet, har du nog
hört namnet: Norma Desmond?
- Var det hon som ringde?
- Törstig?
Här finns alltid champagne
och kaviar.
- Varför ringde hon?
- Svartsjuka.
Har du nånsin sett så mycket skräp?
Taket är från Portugal.
Titta här.
Egen biograf.
Jag bryr mig inte om huset,
berätta om Norma Desmond.
Det är ju det jag gör.
Huset är kolossalt stort.
Åtta stora sovrum,
nedsänkt badkar i vartenda badrum.
Bowlingbana i källaren.
Det blir ensamt här,
så hon skaffade sig sällskap.
Det är mycket enkelt:
En äldre, förmögen kvinna.
En ung man utan pengar.
- Kan du räkna ut resten?
- Nej.
- Jag ska hjälpa dig på traven.
- Nej, jag har inte hört ett dugg.
Ingen har ringt mig
och jag har aldrig varit här.
Hämta dina saker.
Alla mina saker?
Arton kostymer, handgjorda skor,
sex dussin skjortor-
- manschettknappar, nyckelkedjan
av platina och cigarettetuierna?
- Kom, Joe.
- Vart?
Till en etta jag inte har råd med-
- och en story som kanske inte
går att sälja?
- Om du älskar mig.
- Var lite praktisk, raring.
Jag har det bra här,
ett långtidskontrakt utan alternativ.
Jag trivs med det,
även om det inte är särskilt ädelt.
Nåja, du och Artie kan vara ädla.
Jag kan inte se på dig längre.
Du kan väl se dig om efter utgången.
Den här vägen.
Lycka till. Du kan skriva färdigt
under resan till Arizona.
När du och Artie är tillbaka,
om ni får *** att simma...
...är poolen här.
Tack, raring. Tack, Joe.
Joe?
Får jag komma in?
Jag har slutat gråta.
Jag mår bra igen.
Säg att du inte är arg.
Säg att allt är som förr, Joe.
Joe?
Vad håller du på med?
- Vad gör du?
- Jag packar.
- Lämnar du mig?
- Ja, det gör jag.
Det gör du inte alls. - Max!
Tack för att jag fick låna alla
de fina kläderna och grannlåten.
- Resten ligger i lådan.
- De är dina.
Jag tar dem gärna, men de passar
inte en knegare i Dayton i Ohio.
De betyder inget, du kan få
vad du vill. Vad vill du ha?
Pengar?
Det vore bortkastat,
jag duger inte för jobbet längre.
Du får inte gå,
jag kan inte leva utan dig.
- Jag är inte rädd för döden.
- Det är din ensak.
Du tror att jag hittade på
det där om pistolen, eller hur?
Vad sa du nu, då?
Tror du inte att jag vågar?
- Jo, om det blir en bra scen.
- Du bryr dig inte.
Hundratusentals gör det!
Du skulle dö i ett tomt hus,
publiken gick för länge sen.
- Lögn! De vill fortfarande ha mig.
- Nej, det gör de inte.
- DeMille, då?
- Han ville inte såra dig.
- De ville bara ha din bil.
- Va?
DeMille kunde inte säga sanningen,
inte vi heller.
Du ljuger, de vill ha mig,
jag får brev varenda dag.
Berätta, Max. Gör henne en tjänst,
säg att det inte blir nån film.
Det är du som skriver
beundrarbreven.
Det är inte sant, Max!
Ni är den största stjärnan av alla.
Jag bär ner mr Gillis väskor
till bilen.
Du hörde vad han sa,
jag är en stjärna.
Du är 50, bli vuxen nån gång.
Det är inte tragiskt att vara 50,
om man inte försöker vara 25.
Den största stjärnan av alla.
Adjö, Norma.
Ingen lämnar en stjärna,
det är det som utmärker en stjärna.
Joe! Joe!
Joe!
Joe!
Stjärnor är tidlösa, eller hur?
Tja, det var här vi började-
- vid poolen, en sån som jag
alltid hade önskat mig.
Dagen gryr, de måste ha
fotograferat mig tusen gånger.
De hämtade trädgårdsredskap
och drog in mig-
- ytterst varsamt.
Folk blir väldigt varsamma mot en
när man är död.
De drog upp mig
som en harpunerad val-
- och började leta efter sår,
för rapportens skull.
Huset var proppfullt med snutar,
reportrar, grannar, flanörer.
Det var som när de inviger
ett nytt snabbköp.
Till och med journalfilmarna kom.
Här fanns nåt
som alla kunde ha glädje av.
De hjärtlösa svinen!
Vad skulle de göra med Norma?
Även om hon slapp straff-
raseri, tillfällig sinnesförvirring-
- skulle rubrikerna döda henne.
; ; Glömd stjärna blir mördare. ; ;
; ; Åldrande skådespelerska. ; ;
; ; Gårdagens glamourdrottning. ; ;
Rättsläkarstationen, tack.
Jag vill tala med rättsläkarn.
- Vem är det som pratar?
- Jag, lägg på!
Det här är viktigare.
Är det "Times"?
Hedda Hopper.
Jag är i Norma Desmonds sovrum.
Strunta i redigeringen,
ta det rakt av. Redo?
Dagen gryr över mordplatsen.
Den åldrande stjärnan befinner sig
i totalt chocktillstånd.
En ridå av tystnad omger henne-
- i budoaren i hennes hus
på Sunset Boulevard.
Hade ni grälat?
Hade ni varit osams tidigare?
Hur kom det sig att pistolen
fanns till hands?
Var träffade ni den där killen?
Var kom han ifrån?
Hade ni övervägt
nåt liknande tidigare?
Stal han nåt? Kom ni på honom
med att stjäla från er?
Journalfilmarna är här
med sina kameror.
Vi har inte tid med några kameror.
Miss Desmond, har ni nåt att säga?
Kameror? Vad står på, Max?
- Kamerorna är här.
- Är de?
- Hälsa mr DeMille att jag är på väg.
- Vad nu då?
Vi får åtminstone ner henne.
Se till att bilen står precis utanför.
- De är strax klara, frun.
- Tack, Max.
Ursäkta, mina herrar,
jag måste göra mig i ordning.
- Vad står på?
- Några uttalanden?
Har hon erkänt?
- Är ni klara?
- Så gott som.
- Ljuset redo?
- Klart.
Sakta i backarna!
Tystnad!
Ljus.
Är du klar, Norma?
Vilken scen är det? Var är jag?
Palatsets trappa.
Javisst ja.
Där nere väntar de på prinsessan.
Klar.
Då så. Kameran går. Börja!
Så vreds de till *** trots allt,
kamerorna.
Livet, som ibland är barmhärtigt,
hade förbarmat sig över Norma.
Drömmen som hon hade hållit fast
vid så hårt, slöt sig kring henne.
Jag kan inte fortsätta,
jag är alldeles för lycklig.
Mr DeMille, får jag säga
ett par ord? Tack.
Det är underbart att vara tillbaka
i studion och få filma igen.
Om ni visste vad jag har saknat er,
jag ska aldrig överge er mer.
Efter "Salome" börjar vi
med nästa film, och nästa!
Det här är mitt liv, nu och för
alltid, det finns inget annat.
Bara vi och kamerorna-
- och alla underbara människor
där ute i mörkret.
Jag är redo för närbilderna,
mr DeMille.