Tip:
Highlight text to annotate it
X
@ http://thepiratebay.sx/user/Zen_Bud
Afríka.
Denna fantastiska, utbredda vildmark,
är hemvist för några av planetens
mest sällsynta och mest fascinerande djur.
Vissa av dessa arter är fridfulla
och lever nära inpå varandra,
medan andra är aggressive
och skrämmande rovdjur
som sätter skräck i
kontinentens vilda djur.
Viska få följa med
några av dessa otroliga djur
och se hur de överlever
i detta ibland karga
och oförlåtande landskap.
Vi kommer också
att bevittna deras vedermödor
och förhållandena de skapar.
Vissa djur här har lärt sig
att anpassa sig för att överleva
på främmande och ovanliga vis.
Andra måste vandra över kontinenten
isökandet efter föda och vatten.
Vissa arter bygger starka familjeband
som håller livet ut
och samarbetar för att överleva.
Andra överlever på grund av
sin aggression, styrka och instinkt.
Vissa överlever genom att ta det de kan.
Det här är ett ekosystem
med stor mångfald och stora kontraster
vilket är till nytta för några
enastående karaktärer.
Utmaningarna som vissa djur
ställs infört detta landskap
har lett till många häpnadsväckande
evolutionära anpassningar
och väldigt specialiserade beteenden.
Sådan här mark, som kallas savann,
täcker 20 % av jordens yta.
Ãndå är det en landtyp
som vi vet förvånande lite om.
Vatten, ett av livets villkor
och hemvisten för många av Afrikas djur.
Men kanske det
mest förvånandsvärda med Afríka
är de otroliga strapatserna
dessa djur utstår
för att nå vattnet och hålla sig vid liv.
Dussintals olika arter
ger sig ut på ständiga,
mödosamma vandringar runt sa vannen
mel/an olika vattenkällor för ah* överleva.
Ingen annanstans på jorden
sker sådana stora vandringar
av så många djur.
Och ingen annanstans på jorden
är vandringen lika farlig.
Med rovdjuri varje hörn
och faror som döljer sig
i det som hå/ler dem vid liv,
är det inte konstigt
att så många djur dör på vägen.
För att sätta vandringen i sitt sammanhang
ska vi titta på gnuernas
typiska vandringsmönster under ett år.
Genom att vandra långa sträckor
iflera månader
februari/mars
cirkulerar dessa djur ständigt Serengeti.
Förflyttar sig till och
från vattenkällorna.
De måste hela tiden röra på sig.
Maj
juni.
Djuren fungerar
som naturens egen kalender,
juli/augusti
och kommer till en ny plats varje må***.
Marafloden augusti/september.
Gnuerna är verkligen
naturens stora vandrare.
Oktober/november
december/januari.
Men när dessa stora vandrare
får sällskap av zebrorna
blir de en av de mest imponerande
synerna i naturen.
Längs vägen passerar gnuerna
olika afrikanska djur, som flodhästen.
Ãven om de kanske ser fridfulla ut
så är Hodhästen ett av Afrikas
mest aggressiva och oförutsägbara djur.
Gäspningen som de ofta vísar upp
är egentligen till för att skrämmas.
Flodhästar leveri flockar
på upp till 100 djur.
Dessa flockar leds vanligen
av en dominant hane.
En ful/vuxen flodhäst kan väga upp
till tre ton
och kan springa upp till 28 km/h.
En vuxen flodhäst kan hålla andan
i upp till 20 minuter
när den simmar eller går
längs flodbädden för att undvika faror.
Namnet hippopotamus
kommer från gammalgrekiskans ord
för "flod" och "häst".
Flodhästar spenderar mycket tid i vattnet
men kan också spendera månader
uppe ur vattnet, ibushen.
Efter att ha spenderat större de/en
av dagen i eller runt vattnet
rör sig flodhästarna inåt landet
på kvällen för att beta kort gräs.
För de flesta djur skulle denna
våldsamt forsande f/od
vara oerhön* farlig
men flodhästen känner sig som hemma här.
Från vatten till land,
häri Afríka kan vi hitta några
av planetens mest fascinerande djur,
till exempel leoparden.
Leoparder är mystiska och graciösa varelser
som lever större delen av sina liv ensamma.
Hon jagar på natten för att hål/a sig gömd
och undvika dagens hetta.
Leoparden smyger långsamt fram i sitt revir
med sin mönstrade päls som kamouflage
så att hon kan komma ett byte
så nära som möjligt innan hon attackerar.
Vi ska se hur hon letar efter middag
i unden/egetationen.
Dessa intet ont anande fåglar har inte
förstått att leoparden iakttar dem.
Hon är för trött för att jaga dem
i hettan under dagen.
Hon föredrar att vila.
Så dessa hjälmpärlhöns
kan vandra ännu längre in på savannen
och hälsa på zebrafamiljen.
Zebrorna betar större delen av dagen.
Hon kanske ser ensam ut,
men hon är en del av en större grupp.
Här är zebrans familj och vänner.
De håller ihop,
för till skillnad från
krokodilen och leoparden
är de väldigt sårbara.
Som många djur på savannen
är zebran beroende av vatten och gräs
och vandrar en stor del av sin tid
för att alltid ha tillgång till bra föda.
De trivs bäst
där de kan svalka sig och och dricka,
men de glömmer ofta
att krokodiler hela tiden iakttar dem.
Zebran är nära släkt med hästen.
De är stora hovdjur, byggda för att kunna
röra sig snabbt och för långa vandringar.
Zebrans mankhöjd är mellan 120 och 140 cm.
Denna svarta noshörning strövar ensam
på slätten på jakt efter dricksvatten.
Ãven om han är väl anpassad
för torra förhållanden
måste han snart hitta vatten.
Hans vassa horn kan se farliga ut,
men han är faktiskt en växtätare
som äter kvistar, grenar
och andra växter istället för kött.
Noshörningar b/ir bara aggressiva
om de störs.
Men människan har dödat dem
i århundraden
för deras värdefulla horn.
Det har mon* dem till en av de mest
utrotningshotade arterna på planeten.
En annan växtätare på savannen
är giraffen.
Giraffen är jordens högsta däggdjur
och kan bli 6 meter hög.
Ãven om giraffen
spenderar mycket av sin tid med sin flock
har de inte så mycket
med andra giraffer att göra.
Här ser vi en giraff
som betar löv på en' acaciaträd.
Bara halsen är två meter lång
och har utvecklats under miljoner år
så att hon kan nå löven
på de högsta träden.
Giraffens stora, utstående ögon
ger den ett brett panoramasynfält
vilket gör den bra på att upptäcka rovdjur.
Giraffen har förutom en lång hals
även en lång tunga
som kan bli 50 cm lång.
Som en människas fingeravtryck
har varje giraff ett unikt pälsmönster.
Dessa komplexa mönster
ger giraffen kamouflage
vilket gör det svårare
för rovdjur an* se dem.
Det är ingen brist på
föda i det här området.
Det är tur för henne och hennes familj,
för giraffer måste äta mycket
och de betar inte bara löven,
utan även kvistar
eftersom de innehåller
mer kalcium och protein
som giraffer behöver
för att kunna fortsätta växa.
Hon äter även gräs, buskar och frukter.
Giraffer är hungriga djur
som äter runt 34 kg löv om dagen.
Giraffer smälter löv och allt annat de äter
på liknande sätt som kor gör.
De tuggar födan, sväljer den,
för att delvis smälta den,
innan de tar den tillbaka till munnen
och fortsätter tugga.
För att tillfredsställa sin enorma aptit
rör sig familjen till nästa grupp träd.
Men det finns fler djur
att upptäcka iAfrika.
Här ser vi senaste tillskottet
till en elefanthjord.
Den här unga elefanten
är två veckor gammal.
Precis som zebraföl kan nyfödda elefanter
sta“ upp och gå nästan omedelbart.
Det ger dem en bättre chans mot rovdjur
och för att elefanter
vandrar långa avstånd,
så att ynglingen inte
fördröjerjorden så mycket.
Förä/drarna /eder ungarna
till nästa vattenhål.
Elefanter är väldigt beroende av vatten
och större delen av deras liv spenderas vid
ett vattenhål eller på jakt efter ett annat.
Elefanter svalkar sig dessutom
genom att vifta med öronen.
Eftersom det är så varmt på savannen
har elefanten utvecklat stora öron.
Vi följer med när de tar sitt morgondopp.
De långlivade elefanterna har stora hjärnor
och hög intelligens,
därav uttrycket "en
elefant glömmer aldrig".
Honornas och hanarnas liv
skiljer sig drastiskt åt.
Honorna har starka band sinsemellan
och tar hand om varandras avkomma,
medan hanarna spenderar sin tid
på egen hand.
Ibland lämnar de till och med sin grupp
och går med i en annan.
Den här elefanten har lämnat vattnet
med ett lager av lera på halsen.
Hon vet att leran skyddar henne från solen
och även fungerar som insektsmedel.
Allteftersom dagen går, rör sig savannens
olika arter oavbrutet i det långa gräset.
Här ser vi en gepard,
ett av världens snabbaste djur.
Geparder kan komma upp
i hastigheter på 120 km/h.
Den här geparden spenderar större delen
av dagen iskydd från den afrikanska solen.
Men till skillnad från de flesta kattdjur
iAfrika, föredrar hon att jaga under dagen.
Det syns att geparden är ett djur
som är skapt för höga hastigheter.
Hon har en lång, slank kropp,
som är extremt lätt
för ett djur av hennes stor/ek.
Hon har också långa ben,
en flexibel ryggrad
och en väldigt lång svans som ger henne
utmärkt balans när hon jagar sitt byte.
Att se en soluppgång på savannen
måste vara något av det mest fantastiska
man kan se på jorden.
När so/ljuset kryper över gräset
blir vi medvetna om alla vilda djur
som vaknar till en ny spännande dag.
E tt djur är alltid uppe tidigt,
det är den fläckiga hyenan som letar föda.
De flesta tror att hyenor bara är asätare
som livnär sig på kvarlevorna av djur
som dödats av andra rovdjur
som geparden eller leoparden.
Men man har nyligen upptäckt
att den fläckiga hyenan
faktiskt dödar så mycket som 95 %
av all föda de själva äter.
Hyenor kan vara våldsamma djur
och har setts jaga bort leoparder
och ibland även lejoninnor
för att skydda sin föda.
Hyenor har även attackerat människor.
Det här är den fläckiga hyenan.
Det är den mest sociala av alla hyenor
och även den bästa jägaren.
Den fläckiga hyenan kan
väga upp till 75 kg,
vilket gör dem till en kraft att räkna med.
Detta romantiska landskap
ser fridfullt och lugnt ut.
Men skenet bedrar,
för den här lejoninnan
spanar efter ett lämpligt byte.
Det hon inte vet är att den perfekta
måltiden är precis bortom kullen.
De här afrikanska bufflarna är ganska
långsamma och inte särskilt intelligenta,
vilket betyder att de är eh* enkelt byte
för rovdjur som lejon.
Alla djur vid det här vattenhålet
utnyttjar den svalkande leran,
ovetandes om alla faror
som lurar på savannen.
Till *** får lejonet syn på bufflarna
när de tar sig från vattenhålet.
Buff/arna rör sig långsamt,
men en eller två av dem verkar nervösa.
De kanske känner att något iakttar dem.
Den afrikanska buffeln har vad som kallas ett
symbiotiskt förhållande med sma“ fåglar.
Buffeln erbjuder föda till fåglarna
iform att insekter,
i utbyte mot att den blir rengjord.
Plötsligt anfaller lejonet
och hennes syster
och börjarjaga den stora buffelhjorden.
Buff/arna skulle säkert kunna
skrämma bort lejonen om de samarbetade.
Den här gången lyckas de undkomma.
Lejon är väldigt sociala djur
som lever tillsammans i flockar.
Förutom att jaga och tvätta varandra,
vilar de större delen av dagen.
Det gör de för att spara energi
och för att hålla sig gömda.
Lejon växer upp tillsammans och skapar
väldigt täta familje-och vänskapsband.
/dag misslyckades systrarna
med att ta föda hem till flocken.
Det här lejonet
kanske får vänta länge tills nästa måltid.
Men iAfrika finns fler fascinerande djur,
som dessa babianer.
Dessa chacmababianer
strövar i grupper på sa vannen
och letar föda.
För babianerna är en medlems sociala status
viktig vid beslut som
har med föda att göra.
De mest dominanta medlemmarna,
oftast alfahanar,
Ieder resten av gruppen och bestämmer
vart de ska ta vägen för an* hitta föda.
Denna yngling får skjuts
på sin mammas rygg.
När babianerna kommer till en bra plats
uppvisar de kollektivt födoletarbeteende
för att äta liknande mängder föda.
Chacmababianer leveri stora sociala grupper
som kallas för trupper.
Inom en trupp kan hanar och honor
bilda något som kallas "vänskap".
Viska se när dessa små babianer
interagerar med varandra
och klättrari ett gammalt träd
som barn på en lekplats.
Lyckligt ovetande isin oskyldiga lek
lyckas aporna nästan glömma
att på savannen finns det alltid
någon som tittar.
Fåglarnas illa varslande cirkulerande
kan bara betyda en sak.
Något har blivit dödat.
Dessa opportunistiska asätare
samlas på platsen
för att försöka stjäla lite föda.
Offret är den afrikanska buffeln
som dödades av hyenorna.
Denna blodiga syn
är Vanlig i Afrikas vildmark.
Asätarfåglar som marabustorkar
och gamar samlas längst upp i trädet,
väntandes på sin tur att få lite kött.
Marabustorken är främst en vadare
men tackar inte nej till en gratis måltid.
Asätande kräver mindre ansträngning
och mindre energi,
så de flesta djur
tar chansen när den kommer.
Hyenan gör sitt bästa
för att jaga bort gamarna
för han vet att de snabbt
skulle äta hans föda.
Men gamarna är ihärdiga.
Det krävs mer än så
för an' skrämma bort dem från en måltid.
Gamarnas beslutsamhet betalar sig till ***
och medan hyenorna är upptagna
med att äta gör gamarna slag ísak
och svärmar på kadavret.
Trots att marabustorkarna
är längre än gamarna
är de inte alls lika
aggressive eller starka
och tvingas se på från sidan.
Savannen är tyst
iden stekande eftermiddagssolen.
Gnuerna vandrar fortfarande.
Det här är den strimmiga gnun
och de gör den långa,
tröttsamma vandringen
över sa vannen under torrperioden
för att hitta grönt gräs att äta.
Under vandringen kan gnuerna
vara väldigt sårbara för rovdjur
såsom leoparder, geparder, fläckiga
hyenor och den sluga nilkrokodilen.
Gnuerna tenderar
att grupperas istora hjordar
när risken att attackeras
av rovdjur är hög.
Hjorden har redan upptäckts
av en leopard högt uppe i träden.
Den har sett att en av gnuerna
har eh' skadat ben.
Det gör det mycket lättare för henne
att fånga och döda djuret.
Hennes uppförande ändras omede/ban*
från en lat katts
till en högst motiverad
och rutinerad mördare.
Hon klättrar snabbt från sin utkikspost
och neri undervegetationen.
Leoparden rör sig flinkt och effektivt,
trampar försiktigt för att inte föra oljud.
Hon håller låg profil
för att undvika gnuernas uppmärksamhet.
Gamarna vet vad som är på väg att hända
och samlas i hopp om en gratis måltid.
Hon håller sig i det höga gräset
och utnyttjar sin kamouflerade
päls maximalt.
Hon attackerar direkt
och siktar på gnuns hals.
Hennes käkar låser sig
runt gnuns luftstrupe
för att kväva djuret.
Gamarna har sett allting
och vet att en måltid är på gång.
Leoparden avslutarjakten
med att s/äpa gnun in i det långa gräset
för att gömma den från asätare
och andra rovdjur.
Leoparder förvarar sina offer
så att de kan äta av dem
under en längre period.
Ibland har de flera fön/arade samtidigt
och äter växelvis av dem.
Leoparder måste se till att dessa kadaver
är väldigt väl gömda,
annars kommer som ví sett
de otaliga asätarna iområdet
hungrigt och villigt äta allt de kan hitta.
Elefanterna har tvingats
att flytta från vattenhålet
till de torra slätterna
för att kunna beta gräs och andra växter.
En vuxen afrikansk elefant
äter mellan 100 och 150 kg föda varje dag
och använder tre üärdedelar av sin tid,
dag som natt, till att äta.
Den här använder sin extremt flinka snabel
för att dra upp gräs från marken
och in imunnen.
Elefantbetar tjänar flera syften.
De används för att grä va,
ta bort bark från eller markera träd,
rensa bland grenar och lövverk,
och när dessa fridfulla jättar
måste slåss för att skydda sina familjer
förvandlas betarna till ett farligt vapen.
En elefant kontrollerar
sin snabel med precision.
Detta verktyg gör också att elefanten
kan andas när den är i vatten,
göra sitt välkända starka trumpetljud
och ha ett väldigt känsligt känselorgan.
Men elefantens viktigaste
sinne är luktsinnet.
Man uppskattar att elefantens luktsinne
är fyra gånger så känsligt
som hos en blodhund.
Torrperioden kan vara extra svår
på de afrikanska slätterna
och många djur dör av uttorkning
eller brist på föda.
Därför är vandringarna
deras enda hopp att överleva.
Gnuerna har äntligen avslutat
sin långa Vandring
i sökandet efter föda.
De har hittat ett lämpligt vattenhål
där de kan dricka
efter den långa, torra vandringen.
Gnuernas årliga långa vandring
är ett av världens nya underverk.
Lngen annanstans är något djurs Vandring
så kolossal som gnuernas Vandring.
Gnuerna har utvecklats
så att deras vandringar sammanfaller
med det årliga mönstret
för regn och gräsväxt.
På så sätt håller sig gnuerna
hela tiden nära till vattnet.
Medan gnuerna släcker sin törst
umgås den här zebran
med andra zebrori sin hjord.
AI/ianser är värdefulla i den hårda miljön.
Eftersom de regelbundet är törstiga
har zebran inget val
och ställs he/a tiden inför faror
såsom krokodiler.
Den här krokodilen håller sig lågt
i vattnet för att inte synas.
Men den här gången
upptäcks den av zebrorna
och gruppen klarar sig med livet i behåll.
En av zebrorna har precis
fött ett nytt liv.
Honzebror, eller ston,
mognar snabbare än hanarna.
De blir könsmogna
så tidigt som vid tre års ålder,
medan hanarna inte är starka nog att
fortplanta sig förrän de är fem eller sex år.
Precis som hästar, kan zebraföl stå upp
och gå nästan direkt efter födseln.
Det är en evolutionär utveckling
som gör dem mindre sårbara för rovdjur.
Fö/en föds med bruna och vita ränder,
men de b/ir mörkare när de b/ir äldre.
Fölet föds tillsammans med moderkakan
som modern ibland äter upp
på grund av det höga innehållet av näring
och salt som modern behöver efter födseln.
Moderkakan kan också bli till
en näringsrik måltid för andra djur.
Dessa savannörnar var först med att
upptäcka det övergivna organet.
Men det dröjer inte länge
innan andra fåglar hittar dit.
Den här gamen är större än örnarna
och har alltid första
tjing när det gäller mat.
Plötsligt utbryter ett matkalas
när fler och fler fåglar försöker få sig
en del av gratislunchen.
Örnarna som var först på plats
tvingas se på från sidan
när gamarna tar sin del.
Fölet kurar ihop sig med sin mor.
Dessa desperata gamar är hennes första
erfarenhet från livet på slätterna.
Zebrorna håller sig nära fölet,
och skyddar instinktivt
hjordens senaste tillskott
som så småningom förstår sin roll
bland de lokala djurens hierarki.
Låt oss upptäcka vad det nya fölet ser
isitt livs första ögonblick.
Mor och dotter
tar sin första promenad tillsammans.
Fölets förmåga att ga“
så tidigt i livet är fantastisk.
Modern tar med dottern till vattenhålet.
Hon är i desperat behov av att dricka
efter den jobbiga förlossningen.
Inget djur har en mer
distinkt päls än zebran,
ingen zebra är den andra lik.
Det finns eh* anta/ olika teorier
för att förklara anledningen
till deras iögonfallande randiga päls.
På grund av deras unikhet, kan ränderna
hjälpa zebrorna att känna igen varandra.
Mönstret kan också göra det svårt
för rovdjur att skilja
ett enskilt djur från en springande hjord
och förvränga avstånden på dagen.
För att göra vandringarna säkrare
går de ofta med stora gnuhjordar.
Denna gigantiska hjord av tusentals gnuer
täcker hela slätten till horisonten.
Kalvsäsongen är på god väg på savannen.
Många djur får sin avkomma.
Gnuerna är återigen i rörelse
för an' leta efter nästa vattenkälla.
Till och med när de vilar,
letar geparder efter möjliga byten.
De unga katterna flämtar
för att hålla sig svala.
Dessa unga geparder lever fortfarande med,
och lär sig av, sina mödrar.
Deras mamma hämtar hem skadade byten
till sina ynglingar
för att lära dem att jaga och döda,
tills hon anser att de är redo
att möta världen på egen hand.
Efter ungefär 18 månader
lämnar modern ungarna
som skapar en syskongrupp.
Två år senare lämnar honorna gruppen
medan hanarna håller ihop,
ibland för resten av livet.
Det är svårt tro att de här lurviga ungarna
kommer vara smidiga mördarmaskiner
om bara två år.
Med en familj att föda upp
är hon hela tiden på jakt efter byten.
Men hon är inte så säker på
att ta sig an en gnu.
Istä/let hittar hon
en thomsongasell med sitt kid.
Gasell är en av gepardens favoriträtter.
Geparden vet att det här
mycket väl kan ge frukt
så hon tar med sig sina ungar
för att lära dem hur man gör.
Gasel/er är extremt atletiska djur
och kan springa ihastigheter
upp till 100 km/h.
Det betyder normalt
att de har en chans mot geparder,
och kommer undan i hälften av fallen.
Men en springbock med ett kid
är mycket mer sårbart eftersom kidet
inte kan springa lika fort som modern.
Geparden har sett att kidet
har kommit bort från modern
så geparden väljer
den här tidpunkten för sin attack.
Hennes otroliga hastighet syns tydligt
och hon hinner snabbt ifatt gasellen.
Gasel/en försöker slingra sig
men geparden är beredd
och utnyttjar sin balans
och reaktionsförmåga
för att följa gasellen innan den fångas.
Det var ingen match för geparden
men djuren här tar all mat de kan.
Det blir också en viktig lektion
för hennes ungar.
De små geparderna
måste lära sig mycket från modern
innan de försöker fälla
en' djur pa“ egen hand.
Gepardungar i det här skedet i livet
är nästan omättliga
eftersom de behöver mycket protein,
fett och kalcium för an' växa.
De måste äta bytet så fon? Som möjligt,
"inte på grund av sma" asätare
som gamar eller marabustorkar,
utan på grund av större rovdjur, som lejon,
som är i närheten.
Men nu är de alla samlade
och kan njuta av familjemåltiden ifred.
Modern ser noga till
att de unga geparderna
äter sig mätta på bytet
eftersom de kanske inte får
ett annat mål mat på väldigt länge.
Afríka har mer att erbjuda.
Vårtsvin är också väldigt vanliga
iMasai Mara.
Vårtsvinet tillhör familjen grisar.
De är inte särskilt territoriala djur
men bebor istället något som kallas
ett "hemområde", där de betari hjordar.
De har en säregen ätteknik
där de knäböjer när de betar.
De är växtätare vilket betyder
att de mestadels äter gräs,
löv, rötter och annan organisk föda.
Lejoninnan har upptäckt
ett av de unga vårtsvinen
och vet, precis som geparden, att unga djur
är mycket enklare an' fånga än fullvuxna.
Måltiden kommer inte
räcka till hela flocken,
men räcker för att ge henne nog med energi
för att hämta hem nästa stora måltid.
Plötsligt tar
hennes jaktinstinkter överhanden.
Det unga vårtsvinet upptäcker faran
och försöker fly.
Hans hastighet är ingen match för
lejoninnan som tar vårtsvinet utan problem.
Trots att det bara är en liten måltid
samlas de andra lejoninnorna från flocken
för att få sig ett mellanmål
men hon känner inte för att dela med sig.
Av respekt låter de henne
ensam njuta av måltiden.
Dessa impalor avnjuter
det gröna gräset vid vattnet.
Hanarna har sina
karaktäristiska stora horn.
Honorna som känns igen genom att de
saknar horn, är inte långt efter,
de ser ut över de betande hanarna.
Men vilka är det här,
som betar tillsammans med dem?
Thomsongaseller, som vi träffade förut,
är sympatriska med impalorna.
Det betyder att de ibland delar revir
och lever fredligt tillsammans.
De här thomsongasellerna är brunstiga,
vilket de är årligen i
slutet av regnperioden
när de är i fysisk toppform.
Hanarna gör så här för att hävda
sin dominans och imponera på honorna.
Det finns ett tredje däggdjur
som lever i vår grupp.
Det här är koantiloper.
De är besläktade
med både gasellen och impalan,
som alla är del av en an*
som kallas slidhornsdjur.
Koantilopen är ett stort däggdjur
och hanarna väger runt 135 kg
och honorna runt 115 kg.
Topi, som vi ser här,
är mer atletiska än man kan tro
och kan springa i 80 km/h.
Topi-hannar har horn
och hornens stor/ek används för
att bestämma deras sociala status ihjorden.
Denna eleganta ättling
till antilopen är tyvärr utrotningshotad.
Vi kan bara hoppas på att denna topikalv inte
faller offer för en gepard eller leopard.
Detta speciella djur heter elandanti/op
och rör sig i flockar om 10 till 30 djur.
Utöver sina vackra markeringar
kan elandantilopen hindra sig själv
från att svettas för att spara på vatten.
Det är viktigt i en mi/jö
där vatten är en bristvara.
Det är fantastiskt att vår grupp
slidhornsdjur tillsammans med elandantilopen
kan hitta tillräckligt med näring
på den torra savannen för att överleva.
Den här lejoninnan, en av många iflocken,
har ingen man.
Det är ett exempel på sexuell dimorfism
vilket betyder att det är väldigt enkelt
att skilja hanarna från honorna.
Men den här lejoninnan har alltid varit
den dominanta hanens favorit.
Lejon parar sig inte
under någon särskild tid på året
eftersom lejonhonorna är brunstiga året om,
och kan bli havande när som helst.
De här två lämnar regelbundet flocken
för att vara i fred.
Medan de två lejonen gömmer sig i gräset
cirklar hungriga marabustorkar och gamar
området i jakt på mat.
En grupp hyenor har hittat ett nytt byte,
och den här gången såg inte fåglarna det.
Fläckiga hyenor har vassa tänder
bakom premolarerna.
Det betyder att de kan jaga
och döda levande byten
istäl/et för att vara beroende
av att äta kadaver.
Nu har marabustorkarna känt lukten
av det döda bytet.
Hyenor är glupska
och deras specialiserade käkar
och matsmältningssystem gör
att de kan ta upp näring från hud och ben.
En hyena har förmågan att äta
ett kadavers alla delar, förutom hår,
horn och hovar
så när en grupp hyenor har ä*** färdigt
finns det nästan inga spår av kadavret.
Några giriga marabustorkar är mycket
enklare att skrämma bort än gamar
och den här hyenan gör det utan problem.
Här vandrar vuxna schakaler
tillbaka till sin lya med sina valpar.
Medan valparna är små
bor schakalerna i förklädda vårtsvinslyor.
L säkerheten i den underjordiska hålan
sover schakalerna tryggt på natten,
skyddade från rovdjur
som leoparder och geparder.
Zebrahjorden förbereder sig på an' migrera.
Flera hjordar har slagits samman
inför vandringen.
Den här krokodilen tycker sig
ha hittat det perfekta stället
där de vandrande zebrorna
och gnuerna korsar floden.
Zebrorna gör gnuerna sällskap
och samlas vid vattenbrynet
för an' korsa floden.
Deras instinkt gör att de tvekar
inför att störta ut í vattnet.
Den här gången
missade krokodilen sin chans.
Hjorden rör sig bort från floden.
Ungefär 110 dagar har gátt
sen vi såg de två lejonen.
Líka lång tid tar en lejongra viditet.
Hon har fött två nya ungar,
som resultat av att hon parat sig.
Lejoninnor föder helst på en avskild plats,
inte bland flocken.
Ungarna är sårbara för attacker
från schakaler, ormar, örnar, leoparder
och till och med andra lejon.
Lejonungar föds blinda och kan inte se
förrän en vecka efter födseln.
Ungarna är hjälplösa
under sina första veckor
och förlitar sig helt på sin moder
att hålla dem vid liv.
Vanligen introducerar inte en lejoninna
ungarna för flocken
förrän de är sex till åtta veckor gamla.
Det är för att hon ska kunna
ta hand om dem i fred
utan avbrott från andra medlemmari flocken.
Mamman ser till att flytta ungarna
mellan olika gömställen varje må***.
Det är för att förhindra
att en doft byggs upp
som skulle kunna locka
till sig andra rovdjur.
Hon kan flytta ungarna
genom att bära dem med munnen.
Det kanske ser ut att göra ont för ungarna
men de har särskilt /ös
och elastisk hud í nacken.
På så sätt flyttar mamman
sina ungar mellan gömställena,
hon bär dem en och en
från ett gömställe till ett annat.
Först efter tre veckor börjar de kunna gå.
Det skiljer sig från vissa
av de andra arterna vi sett
som zebror och elefanter,
vars ungar kan gå
nästan direkt efter födseln.
Det beror på att lejonungarna hålls
iden relativa säkerheten iett gömställe
under deras första veckori livet.
Ungarna stårinför många utmaningar.
Så många som 80 % av lejonungarna dör
innan de nått vuxen ålder.
Det är inte bara lejoninnan
som hittat en partner och fátt barn.
Den ensamma leoparden
måste också öka populationen.
Hon har valt en partner
och de tar sig fram i det långa gräset.
Som ni ser finns en viss sexuell dimorfism
mel/an han-och honleoparder,
där hanarna är mycket större än honorna.
Precis som lejon,
kan leoparder para sig året om.
Leoparder är gra vida i 90 till 105 dagar
och föder helst i grottor
eller ihåliga träd.
Leopardpar håller ihop i flera dagar under
parningen och jagar till och med
tillsammans.
När de är ensamma parar de sig
flera gånger om dagen.
Hjorden av gnuer och zebror
har ännu inte korsat floden.
Den största gnuhjorden man känner till
bestod av över en miljon djur.
Det är lika många människor
som bor på Manhattan.
Vår hjord samlas på flodstränderna.
Efter ett tag tar några modiga zebror
sina första trevande steg
neri den hastiga strömmen.
Det blir genast tydligt
att korsandet av floden
kommer att bli väldigt farligt för djuren.
Varje år går 1,5 miljoner gnuer
på en lång Vandring
på jakt efter föda och vatten,
och varje år dörtyvärr
ungefär 250000 djur.
Risken att inte klara sig är väldigt hög.
Fler och fler djur samlas vid vattenbrynet
och kaoset intensifieras.
Ãven om det kanske ser oorganiserat,
slumpmässigt och frenetiskt ut,
så vísar aktuell forskning
att hjorder som korsar floder
innehar "hordintelligens",
varmed djuren samarbetar
som en grupp för att öven/inna hinder.
Brådskan med vilken djuren korsar floden
har skapat en smärre trafikstockning
på flodens andra sída.
Det betyder att vissa av djuren
är fast i floden där de är sårbara.
Djuren får mod av att
se hur deras kamrater.
Iyckats ta sig över floden,
och fler och fler gnuer och zebror
vadar ut i vattnet.
Men för vissa är det inte så enkelt
som det ser ut.
Denna massíva samling djur
har inte gátt obemärkt förbi krokodilen.
Han och hans vänner
sam/as en bit nedströms
och väntar på att ett djuri knipa
ska komma åt deras håll.
Floden blir alltmer våldsam
och vissa djur riskerar
att dras med nedströms.
Vissa av de sämre simmarna får kämpa
och dras längre och längre från stranden
som de försöker nå.
Zebrorna och gnuerna måste simma
så mycket de kan
för att inte dras med i
det forsande vattnet.
Vissa av djuren lyckas,
trots att de är utmattade,
ta sig till andra sidan med små marginaler.
Det här djuret var tyvärr
inte tillräckligt starkt
och fångas av krokodilerna.
Den här gnun har lyckats korsa floden,
men är fast på avsatsen
och kan inte komma upp
på den högre marken.
Gnuer kommunicerar visuellt, vokalt
och med hjälp av lukter.
En hanes bölande kan höras 2,5 km bort.
Hjordens medlemmar utsöndrar sekret
för att visa andra gnuer vägen
under vandringens gång.
På så vis vet eftersläntrarna
åt vilket håll de ska gå.
Som vi ser här, lämnas
inga djuri vår hjord.
Medan vissa av de sista eftersläntrarna
korsar floden
fortsätter hjorden sin långa
mödosamma Vandring genom Afríka.
Den stora variationen
av livsformer i Afríka är tydlig
för alla som har turen an' bevittna den.
Från gigantiska vattendjur
till vildsinta katter som förföljer och
jagar sina byten från träd och buskar.
Til/ de enkla växtätarna.
Livets fädernesland är precis som alltid,
ett metropolis av olika arter.
Varenda varelse har sin egen resa
och sin egen berättelse.
Varenda djur, oavsett hur vildsint
eller dödligt det än må vara,
måste kämpa genom svåra tider
likväl som de goda.
Den varierande miljön som de leveri
kan vara rík, ofruktbar, torr och våt,
och dessa djur måste se till
att alla beslut de fattar är de rätta.
Vi har tagit er genom Afrikas savann
och visat er några av de mest
otroliga karaktärerna som lever där_.
Vi har sett dem kämpa, hur de överlever
och hur de samarbetar
eller hur de föredrar att /eva i ensamhet.
Vi har bevittnat en årlig cykel
av födelse och död,
och det vardagliga livet på slätten.
Men det som förenar dessa djur är inte bara
en fråga om att hitta föda och överleva,
utan idessa moderna tider,
är deras största utmaning
att undvika utrotning.
Låt oss hoppas an' alla de djur vi seti
kommer fortsätta att frodas på savannen
under en lång, lång tid framöver.
@ http://thepiratebay.sx/user/Zen_Bud