Tip:
Highlight text to annotate it
X
Att vara modern är att hitta sig själv
i en miljö som lovar oss äventyr-
-makt, glädje, förvandling
av oss själva och världen-
-och som samtidigt hotar
att förstöra allt vi har, vet och är.
Marshall Berman,
"All That is Solid Melts Into Air".
Gud, ge oss en vision av vår stad,
vacker som hon kan bli.
En rättvisans stad,
där ingen utnyttjar andra.
En överflödets stad där laster
och fattigdom ska upphöra.
En broderskapets stad där framgång
bygger på att man tjänar andra-
-och där bara ädelhet äras.
En fredens stad,
där ordning inte bygger på styrka-
-utan på allas kärlek till staden-
-den stora modern
till samhällets väl och ve.
Jag ser inte det här
som historien om ett popband.
Jag ser det som historien om en stad-
-som en gång var glänsande och djärv-
-och revolutionerande
och som drygt 0 år senare-
-blir glänsande
och revolutionerande igen.
0ch mitt i denna förvandling-
-står ett gäng band
och då framförallt ett band.
Längre tillbaka i tiden,
längre tillbaka i tiden.
Till platsen där vi ser.
Fem...fyra...tre...två...ett...
Jag minns exakt hur det var
i Manchester i mitten på 70-talet.
Det var som en bit utspottad historia.
Stan hade varit den moderna
världens historiska mittpunkt.
Vi uppfann den industriella
revolutionen i den här stan-
-och då också dessa förhållanden.
Det var en väldigt sotig, smutsig-
-och lortig gammal stad.
Man spanade alltid efter skönhet
på denna fula plats, helt omedvetet.
Jag såg inte ett träd
förrän jag var nio år.
Här är era lekplatser, balkonger och
terrasser - vad de nu används till.
Jag var omgiven av fabriker
och ingenting som var vackert.
Jag minns första besöket i Manchester
och de oändliga raderna med hus.
Nästa gång var allt en grushög.
Och nästa gång man kom dit
var det byggen överallt.
Och när man var tonåring
var allt en stor betongfästning.
Rätt futuristisk för sin tid.
Sen började betongen förfalla
och det såg fruktansvärt ut.
Jag föddes 1956.
Jag bodde hos mina farföräldrar.
De pratade alltid om kriget.
Mina farföräldrars ena systers hus
hade bombats och huset var borta.
Vi hade ett rum där, fullt av gas-
masker, hjälmar, brittiska flaggor.
Gamla radioapparater. Krigsprylar.
Jag mötte Bernard på Salford-skolan-
-när vi var elva.
Man får mindre för mord, va?
Bodde man i Salford var man en nolla.
Man hade inte så stor chans
att bli nåt. Man var fabriksföda.
Så vi bara fördrev till tillsammans.
Men vi var helt normala, tokiga
ölpimplare, får man väl säga.
Jag behövde *** förströelser.
På jobbet var det-
-att läsa kvällstidningarna.
Jag plöjde igenom annonserna
i jakt på nåt som helst intressant.
"Sex Pistols, 50 pence, Lesser Free
Trade Hall." Det såg intressant ut.
-Var kommer ni ifrån?
-Manchester.
Ert band är rena skiten!
4 juni 1976. Sex Pistols konsert
på Lesser Free Trade Hall, Manchester
Jag tyckte det var skit,
rena rama bilolyckan.
"Jag har aldrig sett nåt liknande!"
0ch jag hade sett de flesta banden.
Deep Purple, Led Zeppelin. Men jag
hade aldrig sett nåt lika kaotiskt-
-och spännande och upproriskt.
Och det var så jag kände det.
Man ville slå sönder allt.
Mitt i allt oväsen tänkte man:
"Vad fan, det där kan ju jag göra."
Vi bildade ett band samma kväll.
Det är lätt att bilda ett band.
Det är resten som är svårt.
Vi såg Sex Pistols andra konsert
med Buzzcocks som förband.
0ch sen var vi fast.
Vi hade ett möte med dem
en fredagskväll, för de sa:
"Vi vill bilda ett band, men
behöver hjälp."
Punken är ju inkluderande och vi
behövde alla likasinnade vi kunde få-
Pete Shelley, Buzzcocks
-för att göra oss gällande.
Vi annonserade efter en trummis
och en sångare.
En snubbe ringde och lät inte knäpp.
Jag frågade vad han hette
och han sa: "Ian Curtis."
"Åh", sa jag. För det var två killar
som kallade sig The Two Ians.
De sökte en sångare, Ian svarade
och vi sågs på puben i Sale.
Han såg rätt läskig ut i läderbyxor-
-militärjacka med "hat" på ryggen och
*** häcklande från pubgästerna.
Farliga saker i Manchester 1976.
Jag sa: "The Two Ians, vi sågs
på Clash-konserten häromdan."
Jag gick på om punkidealen
och att det var trist att vara gift.
Då sa Ian att han var gift
och visade sin vigselring.
Han verkade trevlig, så det var okej.
"Ja, ja, det är jag."
Så han fick jobbet på telefon.
Februari 2007
Ian och Deborah Curtis hus
Vi inredde vindsrummet
för skapandet av Ians mästerverk.
Ljusblå väggar, blå matta...
Soffan var blå, gardinerna med.
Med de första låtarna vi skrev
så apade vi bara efter punken.
Total efterapning och skitkasst.
De här fruktansvärda...
...fruktansvärda låtarna.
"Trummis sökes
till det lokala punkbandet Warsaw."
Jag ringde och väntade mig
nån slags dryg punkartyp.
Och så var det trevlige
och pratige Ian.
Saker som inte finns längre 1:
Electric Circus
Min första spelning med dem
var sista kvällen på Electric Circus.
Electric Circus var ett av ställena-
-som vi hyrde av förvirrade hippies
deras lugna kväll i veckan-
-för att spela
den gryende punkrocken.
Varför går ni på Electric Circus?
Det är bästa punkstället.
Skitbra stämning.
Han ser ut att vara ute
på dagspermis från Risley.
Plastflaskor för plastpunk.
Jag ville göra nåt för mig själv.
För se på mig nu - jag är ingenting.
Det är punk.
Man kan gå in och ha skitkul.
Hoppa runt lite och släppa loss.
Det blev en punkklubb
och en mycket viktig del av scenen.
Sen plötsligt tog vi farväl av den
i en känsloladdad helgkonsert-
-som *** Records spelade in kasst.
Har ni glömt Rudolf Hess?
Ja, Warsaw och "kom ihåg Rudolf
Hess"-grejen och allt det tjafset.
När det där hände tvivlade
ingen av oss en sekund på-
-att det var nåt farligt.
Man litade på folks instinkter,
att det inte var farligt.
En på jobbet gav mig några böcker.
En hette "The House of Dolls".
Den var om nazisterna. Jag läste den
inte, bara skummade igenom den.
Den handlade om en bordell
som soldaterna gick på. Jag tänkte-
-att det var rätt smaklöst,
men rätt punkigt.
Alla jag nämnde namnet för sa
att det var ett kanonnamn.
Det låter enkelt, men allt började
rulla på när de fick det namnet.
Det var som Roxy Music, Velvet
Underground - man visste direkt-
-att det var ett sånt namn.
Då gjorde vi vår första platta:
"An Ideal for Livning".
Vi gjorde musiken och ville
att folk skulle höra den.
Det var i stort sett punkens etos:
gör det själv, självständighet...
Glöm stora bolag, smått är bäst.
Ian fick vår bankir
att låna oss pengar till möbler.
Så skaffade vi 400 pund till
att spela in "An Ideal for Living".
Lånet togs mot vårt gemensamma konto.
Deborah Curtis
Jag hade faktiskt glömt
att Ian lånade pengarna.
Nu hade min fru mördat mig.
Att han lyckades
verkar helt otroligt.
Vi spelade in och hörde den i studion
och tyckte att det lät skitbra.
Några veckor senare fick vi
vinylplattan: "Ideal for Living".
Med omslag och allt.
Vi tog med den till Pips, vår klubb.
Saker som inte finns längre 2:
Nattklubben Pips
Vi gick fram till dj:n och sa:
"Spela vår platta. Det är vi - vi!"
"Nej, fan", sa han. 0ch vi bara:
"Kom igen, vi har hängt här i åratal".
Det var en *** folk på dansgolvet.
"Sätt på den, lyssna på den."
Pressningen var skitkass.
Det lät burkigt och dämpat.
Man hörde nästan ingenting.
Låten tömde dansgolvet direkt.
Alla bara gick av det.
Han tog av den efter halva låten:
Vi bara: "Jävlar, vad har vi gjort?"
Vi spelade inte på ett halvår.
Vi kunde inte få ett gigg.
Det var jobbigt. De trodde väl
att vi var busar - och det var vi.
Det sporrade oss till att repa
och repa och skriva och skriva-
-och bli så tajta att när vi fick ett
gig så skulle vi visa de jävlarna.
Vi repade två gånger i veckan,
två tre timmar åt gången-
-och gjorde då alltid en låt.
Vi hade ett eget enormt fabriksgolv.
På vintern sopade vi allt skräp-
-till ena väggen och satte eld på det
för att hålla värmen.
Saker som inte finns längre:
TJ Davidsons replokaler
Vi var på vår egen ö
i det vi höll på med.
0ch vi gjorde allt för att se till
att det vi gjorde lät skitbra.
Vi struntade i vad andra gjorde.
När jag spelade lågt hörde jag inget,
men högt så hörde jag mig själv.
Barneys förstärkare väsnades så.
Ian uppmanade en att spela högt:
"Det låter bra när du spelar högt."
"Barney spelar gitarr.
Jobba på det, det låter distinkt."
En tillfällighet
som gav oss vårt sound.
Ian hade alltid texter som han kunde
börja sjunga. Han hade dem redan.
För han satt hemma och skrev
varenda kväll.
De hade en bandtävling
för unga, nystartade band.
Saker som inte finns längre 4:
Rafters
Paul Morley spelade i ett band där.
Kevin Cummins var med i hans band.
Jag tror att Richard Boon var med.
Det var ett plojband, på skoj alltså.
Alla, Joy Division också,
ställde upp för att...
För att vinna behövde man
nån mysko X-faktor.
Först då såg jag Ians andra sida.
Ian var snäll, hövlig, intelligent.
Men om han inte fick som han ville
så exploderade han-
-i en vansinnesutbrott-
-för bara då fick han som han ville.
Han sparkade in dörren till Paul
Morleys och Kevin Cummings loge:
"Ni ska fan inte in!"
"Ni ska fan inte in! Då mördar vi er!"
"Vi ska in!"
Ian hade tidigare klagat hos Tony
Wilson och kallat honom "fitta".
Tony svarade:
"Vad har jag gjort, älskling?"
"Du låter oss inte vara med i"...
Tony hade ett tv-program då.
Jag svarade inte, men jag tänkte:
"Ni är nästa band på listan, idiot!"
Jag tänkte mycket på hur jag skulle
förklara för folk hur sjukt det var-
-att han blev inblandad.
Tony Wilson rapporterar.
Southwark, Lambeth och Lewisham
är landets största sjukvårdsdistrikt.
Välkomna till cirkusen.
Det var som att se en alien
med tentakler och åtta ögon-
-när jag mötte Tony Wilson.
Han verkade utomjordisk.
Han var showbiz och stjärna.
Tony hade "So It Goes", ett av få tv-
program med punk och new wave.
0ch det var fantastiskt.
En förkämpe inom etablissemanget.
Inget är mer "etablissemanget"
för unga människor än just tv.
Alla de andra banden på Rafters stod
på scen för att de ville stå på scen.
De ville bli rockstjärnor,
komma in i musikbranschen.
Men det här gänget stod på scen
för att de inte hade nåt jävla val.
Dan därpå stod jag i en telefonkiosk
i Spring Gardens i Manchester.
Nån knackade på dörren, jag öppnade
och där stod Rob Gretton.
Jag kände Rob Gretton,
för han var dj på Rafters.
Jag kan än i dag se honom
när han helt till sig berättar-
-hur fantastiska de var-
-och var "världens bästa band".
Han skulle bli deras manager
och föra dem till otroliga platser.
Bland det första Rob Gretton gjorde
när han dök upp var att säga:
"Er jävla platta..."
Han sa: "Fimpa det jävla omslaget.
Alla tror att ni är nazister."
"Vems jävla idé var det?"
Med nytt omslag skulle vi ge ut den
som 12-tummare med bättre ljud.
Han fixade det och vi spelade den.
0ch han hade rätt, det lät skitbra.
Rob Grettons anteckningsböcker
När han var dj spelade han soul,
tror jag.
Men han brann verkligen för punken.
Vi träffade Richard Searling
på RCA Records.
Ian var ofta inne på RCA:s kontor
för att han avgudade Iggy Pop.
0ch de ville ha ett punkband.
Jag visste inga andra än...
"Åh, Ian har ett band."
Han bad oss göra en cover på
soullåten Keep on keeping on".
När han spelade den blev vi impade.
Låten har ett drivande gitarriff.
Teknikern måste ha varit duktig.
Jag minns hur han försökte få Ian
att låta som James Brown-
-att sjunga som James Brown.
Han lockade med whisky och sa åt
honom att ge järnet som James Brown.
Men det blev fel. Han blev grinig
och började yla som en hund-
-så vi tog med honom hem.
3-4 maj 1978,
den avbrutna RCA-inspelningen
I punken fick man säga "*** you!".
Men längre fick man inte gå.
Det var ett enkelt giftigt
tvåstavigt kraftuttryck-
-som var nödvändigt
för att nytända rocken.
Men förr eller senare skulle nån
vilja säga mer än "*** you".
Nån skulle säga "I am ***".
Joy Division var det första bandet
som gjorde det.
Med punkens energi och enkelhet
uttryckte de mer komplexa känslor.
Det här programmet gav er-
-de första tv-spelningarna med
allt från Beatles till Buzzcocks.
Vi håller er à jour med den mest
intressanta musiken i nordväst.
Joy Division är det mest intressanta
nya soundet vi hört på ett halvår.
Killarna i bandet är från Manchester,
utom gitarristen som är från Salford.
De heter Joy Division
och låten heter "Shadow Play".
20 september 1978, "Shadow Play"
på "Granada Reports", Granada TV.
Maj 1978, Tony Wilson & Alan Erasmus
startar The Factory för lokala band
Saker som inte finns längre 5:
The Factory
När Tony började med Factory-
kvällarna var det alltid lite ödsligt.
Det var bandet
och sen var det ingenting.
Sen var det lite folk
som stod och hängde där.
Och andra gången
var det inte lika ödsligt längre.
Till *** var det kanske en
som dansade.
Då sa vi: "Vi har en publik nu!"
Jag såg honom och blev helt paff.
Det var otroligt bra.
0ch han var en jag kände.
Ian började med dansen
som jag hade sett fröet till.
Det var utomjordiskt och jag tänkte:
"Det här är Ian,
som typ köper blommor till sin fru".
"Nu står han på scen, så otroligt
inspirerande och hypnotiskt"-
-"och jag är helsåld på det."
Jag köpte det totalt.
Man drogs in i det. Det funkade
som såna där shamanprylar gör.
De är ett intressant band av vår tid
för att de kan sin förhistoria.
Men också för att man kastas in
i nuet med dem, tiden stannar.
De var helt fantastiska.
Jag får gåshud när jag minns det.
Men inte i huvudet, i magen.
Det träffade mig här - stenhårt.
Joy Division filmade på Bowden Vale
Youth Club av Malcolm Whitehead
Vi skulle ha två låtar
och sen göra en kortfilm-
-om vad som hände i Manchester-
-med högerextremisten Anderton,
en mycket högljudd polismästare.
Han trodde att han pratade med Gud,
att Gud sände meddelanden till honom.
Det kändes riktigt hotfullt.
Det kändes lite illavarslande
med mycket skit på gång.
Det var det.
Kloakerna exploderade då.
En bra metafor för vad som hände.
Sen kom Thatcher som skapade
sitt konsument/fascist-samhälle.
Sen klippte vi till undergroundkänslan
i replokalerna-
-med motståndsgruppskänslan.
Budskapet vi ville förmedla var
att det här var motståndet.
Motstånd genom konst och kultur.
När Tony satt med Alan och mig
julen -78 och sa...
Saker som inte finns längre 6:
Factory Records
"Jag tror att vi kan göra en platta
från klubben med banden"-
-"som inte har fått kontrakt än."
Det var oerhört spännande.
Plötsligt hade vi en producent
och han hette Martin Hannett.
29 maj 1988. Martin Hannett
intervjuad av Jon Savage
De var en gåva för en producent.
-Varför?
-De hade noll koll.
Jag kunde göra massor med dem-
-utan att de protesterade
eller frågade varför.
Vad var det första du gjorde med dem?
Var det låten på Factory-plattan?
Den hette "Digital".
Den var gudasänd!
Texten till "Digital" är digital.
Det är "av, på" dag ut och dag in,
dag ut och dag in.
Och den växlingen är också-
-på nåt mysko vis kopplat
till Curtis personlighet-
-som vi nu vet var bipolär.
Å ena sidan har vi grabben
som går på puben med polarna-
-och festar.
Å andra sidan har vi esteten-
-som läser poesi och suger i sig
alla slags högtravande idéer om-
-att han ska bli
en romantisk popstjärnehjälte.
Ian ser bara rakt in i kameran
när han drar ett bloss.
Det är ögonen,
hans kristallklara ögon-
-som ser in i kameran
som får folk att rysa till.
16, 17, 18-
-20 och 21 - vi närmar oss.
En var i silhuett-
-och på en kom de ut lite grann
och vi fick lite sidoljus.
Då hade jag tagit 2/ delar
av filmrullen-
-och jag tyckte
att jag inte hade nåt som var bra.
Jag gick upp på bron
och de väntade på mig.
Jag tyckte det såg urtrist ut
och att de såg otroligt orockiga ut-
-så jag tog två bilder och sen
en upprätt bild av samma scen.
Det var allt jag gjorde med bilden-
-som nog har blivit
den mest kända Joy Division-bilden.
Tanken var att få kontrakt
på ett stort bolag.
Jag satt på Band on the Wall-
-med Gretton, som plötsligt
vänder sig mot mig och säger:
"Ska vi inte spela in första plattan
hos dig och sen gå till Warner Bros?"
Jag blev nog allt annat än glad,
utan frågade vad det skulle kosta.
Martin sa att det kostade 10 000 pund.
Det kostade 25 000 - det jävla aset.
Med "Unknown Pleasures" tror jag
att vi hade tre helger-
-till att spela in och mixa.
Vi spelade in allt live.
Vi fick Martin
att spela in allt i studion.
Sen var det experimentdags
och han la på knäppa ljud-
-som hissljudet han spelat in.
Det var som att ge sig ut på
en märklig science fiction-resa.
Mycket gräs röktes. Han sa inte:
"Jag vill att du gör så här."
Det var lite mer: "Gör om det,
men lite mer cocktailparty"-
-"eller lite gulare."
-"Magnifikt, men ödmjukt."
-"Snabbare, men långsamt."
0m det var gräset eller den zen-
präglade produktionen vet jag inte.
-Är ni klara?
-Vi provar.
Lägg av, för fan!
Skit ner dig, Ian.
Han hade en AMS, ett digitalt delay.
Han tryckte på knappen
och jag slog på virvelkaggen...
Då hade han virvelkaggen i lådan.
"Hur gjorde du det, Martin?"
Med den maskinen förändrade
Martin trumljuden för all framtid.
Men jag visste inte att Martin
var med om att skapa maskinen.
Två tekniska snillen på AMS,
i Burnley, Lancashire, England-
-hade upptäckt Hannett. Och en gång
i månaden träffade de honom-
-på en parkering
mellan Manchester och Burnley.
Och dåren/knarkaren-
-klev ut ur sin gamla Volvo
och in i baksätet på deras bil-
-och rabblade i 0 minuter om ljuden
som han föreställde sig i sin skalle.
Det här kan vara kätteri.
Jag tror att Martin kom fram till
ett sätt att förstå Joy Division på.
Han hörde nåt, han såg nåt,
han kände nåt från dem.
0ch han kunde i sin hjärna
projicera vad det kunde vara.
Låtarna var suveräna. Martin skrev
dem inte, han producerade dem.
Han hoppade in när vi behövde honom.
Fast det är ju producentens uppgift.
Jag kommer ihåg omslaget.
Det var helt otroligt,
för det platsade i samlingen-
-intill Roxy Music
och Velvet Underground.
Det platsade intill "Diamond Dogs".
Det var snyggt, men lånade
inget av det bildspråket.
Det var nåt helt eget. Och jag kunde
inte komma på var det kom ifrån.
Jag gjorde det omslag som jag
hade velat hitta i ett skivställ.
Ingen tvingade mig göra nåt annat.
Jag hade inte hört musiken.
De hade gett mig beståndsdelarna.
Vågmönstret är helt fantastiskt.
En fantastisk bild
till "Unknown Pleasures".
Jag tog med illustrationen till Rob.
Han sa: "Jag har en provpressning.
Vill du höra den?"
Jag visste inte om jag orkade
höra 40 minuter Joy Division.
Särskilt inte med deras manager.
Men jag kunde inte säga nej.
0ch jag förstod direkt-
-att jag var med om
en omvälvande upplevelse.
"Minute After Minute" var bättre
än allt jag kunde ha föreställt mig.
Den var fantastisk.
Den var förbluffande.
Så fort den började med trummorna
som jag aldrig hade hört trummor...
Allt hörde hemma i sitt eget rum
utan att höra ihop på nåt vänster.
Nåt fantastiskt hade hänt.
Bilder ur filmen "No City Fun" av
Charles E Salem, text av Liz Naylor.
Synkroniserad projektion
med "Unknown Pleasures".
När "Unknown Pleasures" kom ut-
-var det typ stämningsmusiken
för min miljö.
Jag ser Joy Division närmast
som ett stämningsband.
Man ser dem inte funka som band,
Det är bara ljuden runt en.
Det var nästan en science fiction-
tolkning av Manchester.
Man kände igen landskapet, stämningen
och ljudbilden som Manchester.
De lyckades göra Manchester
internationellt och kosmiskt.
"Unknown Pleasures" är också
så klart en väldigt "ipoddig" värld.
Den är urban men ändå inte.
Den handlar om ett landskap-
-som huvudsakligen är
ett inre landskap.
Det oerhört viktiga med den nu är-
-att se hur vi har färdats sen dess-
-och varför den fortfarande låter
så jäkla modern.
När "Unknown Pleasures" kom ut
hyllades den av alla kritiker.
Det är väl bara jag och Bernard
i hela världen som inte gillar den.
Vilket är lite ironiskt, för det är
nog det enda vi är överens om.
När vi hade spelat in
"Unknown Pleasures"-
-hade jag svårt för att lyssna
på den, för den var så dyster.
Produktionen hjälpte inte till,
den gjorde den ännu dystrare.
Jag trodde att ingen ville höra den
för att den var förjävla tung.
För ogenomtränglig.
Jag tror också att vi alla har haft
dystra upplevelser i våra liv.
Vi var bara 21, men jag hade upplevt
mycket död och sjukdom i min familj.
När man upplever sånt som ung
gör det en till en allvarlig person.
Och det Ian gjorde på jobbet
var också ganska allvarligt.
Ian jobbade åt kommunen
med funktionshindrade.
Han såg till
att de fick den hjälp de skulle ha.
Han engagerade sig personligt
i klienterna och gjorde allt för dem.
"She´s Lost Control" var om en tjej
som han jobbade med på centret.
Hon kom dit för att träffa honom.
Jag tror att han gillade henne
och tyckte att hon var trevlig.
Han försökte skaffa jobb åt henne.
En dag dök hon inte upp
och hon hade dött i ett anfall.
Han chockades av det. 0ch det var
innan han själv fick epilepsi.
Så han skrev "She´s Lost Control"
om henne.
Här är de nu. Ian Curtis sjunger
den lysande "She’s Lost Control".
20 juli 1979. "She´s Lost Control"
på "What’s On Granada"
15 september 1979 "She’s Lost Control"
på "Something Else", BBC 2
I september -79
slog vi över till BBC 2.
Jag hade aldrig sett
maken till tv-spelning.
Ian Curtis och bandets framträdande
bröt igenom mediaplasten.
Först kunde de inte spela
sina instrument-
-och var nu plötsligt en supergrupp.
Det var förbluffande att se.
De måste i gruppen ha känt
att de hade gjort nåt fantastiskt.
Ians mål var ju det som till ***
ledde till den stora katastrofen.
De andra hade sina mål, om så bara
att bli världens bästa basist.
Jag ville bara
att vi skulle vara som vi lät live.
Det skulle inte låta melankoliskt,
jag ville bara blåsa skallen av folk-
-som Iggy Pop gjorde live.
Djup och sånt intresserade mig inte.
Jag ville sparka in käften på dem.
16 oktober 1979
Plan K, Bryssel, Belgien
Annik Honoré, musikjournalist
Joy Division lät inte som några andra.
De var väldigt mäktiga på scen
och Ian på scen var fängslande.
Han sjöng och dansade helt unikt.
Plan K - det var lite...
Ian hade träffat Annik.
De reste nog inte i tonåren,
så när de kom ut i Europa-
-så hände nåt för dem.
Det är en milstolpe. Utomlands för
första gången och ett gig på Plan K.
Cabaret Voltaire spelade också.
-Det var ett ombyggt sockerbruk.
-Det var rätt snobbkonstnärligt.
Vi åkte dit och vi kände oss
som riktiga stjärnor.
Det stora dragplåstret var...
De hade William Burroughs där.
Banden spelade i konsertdelen.
Sen fanns där en performancesal
och ett rum där de bara visade film.
Det var oerhört konstnärligt.
Alla snobbade sig och gick runt:
"Herregud, Joy Division är
så härligt sublima!" - på franska.
Det roliga var när Ian försökte få
en gratisbok av William Burroughs.
Han hade läst och köpt
alla Burroughs böcker.
Så han tyckte att William Burroughs
nu skulle ge honom en gratisbok.
Bernard och jag hade jätteroligt och
gick med Ian till William Burroughs-
-där han läste och signerade böcker.
Bernard och jag pissade
nästan på oss bakom en pelare.
Ian gick bort och vi hörde
bara William Burroughs säga:
"Dra åt helvete, grabben!"
Vi har fått nog av ert lugn
och skitsnack.
Vi skrattade i timmar.
Ian skämdes så.
Ian var ett stort Burroughs-fan
för att hans skrifter-
-i hög utsträckning var
en postindustriell mardröm.
Det handlade om trångsynthet-
-och bristen på etik.
Ett cyniskt, hatiskt-
-totalitärt, dystert och girigt
västerländskt samhälle som ballat ur.
Perceptionens hemliga väsen.
Allt verkade passa och tydde på
att det skulle gå att integrera-
-de mer konstnärliga och litterära
idéerna med det som annars var-
-ett ganska tarvligt
glamrock/progrock-virrvarr.
Så vi blev allt mer populära
och fick fler och fler gig.
Vi fick sluta jobba
och blev musiker på heltid.
Buzzcocks-turnén var vår första
erfarenhet av äkta rock´n roll.
Med roddare och allt sånt.
Buzzcocks crew höll på med
en *** korkat roddartjafs.
Med folk från bägge banden.
-Svinet pissade i askfatet!
-En jätteklump.
-Vaktmästaren kom in.
-Ät det.
Han slet tag i honom
när han pissade i askfatet!
Det kändes som om skallen trillat av.
"Jag gör det du säger åt mig!"
-Han visade sin tatuering.
-En hink maskar.
-Ur hans bak kom två händer.
-Levande möss.
"Grejerna ligger i bilen."
Jag öppnade och den var full av öl.
-"Vi måste ha dem."
-Han rånade baren!
-"Och två Red Star."
-Jag tar dem.
Bartendern och fem utkastare kom.
De skrek: "Din jävla idiot!"
Han var helt väck och hallucinerade-
-med ett tokflin på läpparna
och kunde inte prata.
Han är fransos
och förstår inte "*** off".
"Fucky offy!"
När väl Joy Division hittat sin scen-
-började de nästan alltid
med "Dead Souls".
Den låten har en väldigt progressiv,
och intensiv stegring.
Det går nästan tre minuter
innan sången börjar.
Det ger Ian en chans
att kalibrera, positionera sig-
-och läsa av stämningen i publiken-
-och känna hur bandet bakom honom-
-samspelar med varandra
just den kvällen-
-för att avgöra
hur långt han vill gå.
Många trodde han var utspejsad
på knark, men det var han aldrig.
Han såg ut som om han knarkade.
Men det var musiken
som försatte honom i trance.
Sen dansade han bort
till en annan värld.
Joy Division med "Dead Souls".
De väljer alltid så muntra ämnen.
Jag vet att tiotusentals av er nu
skriver och frågar mig om det där.
Men jag vet inte så mycket, mer än
att de ligger på Sordide Sentimental.
Sordide med E på slutet, så det ser
franskt ut, för det är franskt.
Den finns i ett par butiker
och ligger i en slags mapp.
Det gör den större än en platta.
Mer som en bok faktiskt.
Han älskade den plattan.
Han var så stolt-
-över omslaget
och för att det var så vackert.
Det är rätt lustigt,
för när den släpptes i 1578 ex-
-så var Rob i London
och delade ut dem.
"Ta en. Jag fick precis den här
plattan från Frankrike, ta en!"
Två dar senare var de borta.
Försvunna för alltid.
Den spreds överallt på kassett,
för Peel spelade den förjämnan.
Han tyckte synd om alla
som inte fick tag på ett ex.
Jag lovade att spela B-sidan i kväll
och det ska jag göra nu.
Sablar! Jag hade glömt...
Så irriterande.
Jag glömde sätta den på 1/.
Jag minns det hälften av gångerna.
Fransoserna översvämmar landet
med äpplen som smakar papp-
-och skickar skivor med fel varvtal.
Hur som helst...
Fyra unga killar som stod och
rökte och skakade: "Är vi okej?"
Tunnklädda, undernärda...
Så har jag alltid sett norra England.
Det var en chock
om man kom från Holland-
-där alla togs om hand-
-och man kom till England
med extrem fattigdom och...
Folk super och röker-
-och står i bara en tunn skjorta
och tunn jacka ute på vintern.
Det var svårt att tro att de fyra
killarna som stod där och skojade -
- och de var jätteunga - att de
hade ett så djupt, tungt sound.
Och när Ian stod på scen
klev han ut ur sig själv.
Han blev en annan människa
besatt av en oerhört stark kraft.
Han såg ut att komma
från en annan värld-
-och befann sig i en annan värld.
Han såg både stark och skör ut.
Väldigt sårbar.
Han var väldigt modig som sjöng
och dansade som han gjorde.
Vi lever alla trista, alldagliga liv
och med våra stora sångare...
Vi ser på dem och i en timme
lever vi livet genom deras ögon.
Han går in och verkar blyg och tyst
och sen tar han över scenen.
Ljuset faller på honom
och han kliver in i sig själv.
Det var som om han var kopplad
till en enorm strömkälla-
-som skapade denna
krampande, ryckande-
-utflippade mänskliga symbol.
18 januari 1980,
Eindhoven, Holland
När han hade skakat sig själv
till ett raseri-
-visste man inte vart det skulle bära.
Han var som en marionettdocka.
Och man kände hans sårbarhet
i den docklika rörelserna.
Som att se en performancekonstnär
som avsiktligt skär sig själv.
Ian blödde inte, men han offrade
nåt av sig själv, för dig.
Vi har spelat i Europa,
i Holland och Tyskland.
0ch vi ska till USA.
Vi ska bara dit i två tre veckor.
Jag hade inte velat ligga
på ett av de vanliga skivbolagen-
-där man spelar på Odeon och sånt.
Det hade jag inte klarat.
Jag har upplevt det
som förband till Buzzcocks.
- Det var verkligen knäckande.
- Tillbakablick ett år.
Vi gjorde en konsert
på Hope & Anchor i London.
Februari 2007,
Puben Hope & Anchor, London
Jag minns att Ian var på
ett konstigt, lite barnsligt humör.
Han var inte riktigt sig själv.
Det var på natten.
Vi körde ner och gjorde spelningen
och bara tre pers kom och såg oss.
Klockan var runt två
och vi körde hem på M1:an.
Jag hade en sovsäck över mig.
Ian gnällde om gigget, ljudet...
Han sa: "Ge mig sovsäcken!"
0likt honom, han var ingen egoist.
Han drog av mig sovsäcken. Jag sa
""sluta tjafsa"" och tog tillbaka den.
Vi ryckte och slet i den, båda två,
tills han slet den ur mina händer.
Han drog den över huvudet
och kröp ihop i en liten boll.
Sen började han ge ifrån sig
ett skumt, morrande ljud.
Han morrade som en hund.
Sen kom det ut en näve ur sovsäcken
och slog efter Steve.
Den andra näven slog i vindrutan
och han började slå runt sig.
0ch slagen övergick
i ett epileptiskt anfall i bilen-
-när Steve körde.
Jag skrek: "Stanna, stanna!"
Vi drog ut honom ur bilen
och tryckte ner honom i vägrenen.
Det var mörkt och mitt i natten.
Vi höll nere honom under anfallet.
Sen fick han diagnosen epilepsi
och anfallen kom allt oftare.
Epileptiker får
ett mycket svårare liv.
För att "epilepsi" är en stämpel
och folk är rädda för sjukdomen.
Vi visste inte vad vi skulle göra.
Det är ju inget som man är van vid.
Vi hade aldrig stött på folk
som fick epileptiska anfall.
Vi var där och...
Vi visste inte
vad vi skulle säga till honom.
Vi är män - män pratar inte.
0ch vi pratade inte med varandra.
Så vi fortsatte som förut,
vilket betydde massor av jobb.
Vi gav honom aldrig en chans
att återhämta sig.
För läkaren rådde honom-
-att sluta dricka, lägga sig tidigt
och undvika blinkande ljus.
När han var 22 år.
Allt som killar går med
i ett band för att göra:
supa, knarka, träffa kvinnor...
Allt det ströks nu i Ians manus.
Han hade epilepsi, visade det sig,
och han hade jättesvår epilepsi.
Med våldsamma anfall.
Det var blodigt allvar
och väldigt våldsamt.
Han kunde inte lyfta upp sin dotter,
han kunde inte köra bil.
Han fick inte stå för nära kanten
på järnvägsstationer.
Jag såg några av hans anfall
och det var riktigt skrämmande.
Det var som om han var besatt av
djävulen. Jag vet att det låter dumt-
-men han lyfte faktiskt från marken.
Så minns jag det.
Nu bör man hos psykiskt friska kunna
kontrollera minst 85 % av anfallen.
Man måste ta en *** mediciner
och medicinerna då var blytunga.
Ena dan kom han och gapskrattade
och var jättelycklig. Dan därpå-
-var han deprimerad och grät.
Innan han började ta medicinerna
var han inte sån.
Hans humör svängde inte.
0ch han hade uppenbarligen
haft problem i sin relation-
-till sin flickvän Annik och sin fru.
Han tvingades fatta ett svårt och
avgörande beslut. Han hade ett barn.
Jag vet inte vad han tänkte på.
Jag vill nog inte ens tänka på det.
Jag tror att han såg begränsningar-
-i hur långt han kunde komma
med bandet.
Och jag tror att bandet höll på att
förändras, de blev mycket större.
De var på vippen att bli enorma.
0ch kreativt och psykologiskt-
-var det nog jobbigt för honom.
Han kände att han hämmade oss.
Det var nog ett skäl till varför
han pressade sig själv så hårt.
Han visste att vi ville det så gärna
och att vi njöt av det i fulla drag.
Hans problem var
att han inte ville svika nån.
Folk började skriva om dem-
-i februari 1980,
som om de var Kristi återkomst.
Förväntningarna på att de skulle
göra historiens bästa spelning-
-varje gång de spelade var enorma.
Jag stod i publiken
på London University och tänkte:
"Satan, nu fick de oss.
Nu har de en singel!"
Vi skrev "Love Will Tear Us Apart" på
tre timmar - med riff och Ians text.
Vi tänkte inte att den var om Debbie
och Annik, bara att den var skitbra.
"Love Will Tear Us Apart".
Rocka på - Ian gjorde det igen.
Vi hörde "Love Will Tear Us Apart"
live första gången.
0ch man tänkte: "Herregud!"
Man förstod nog för att tänka-
-att det var en skitbra poplåt
som kunde bli nummer ett.
För den var catchy.
Möjligen en av de bästa låtarna
som skrivits av någon på 1900-talet.
Den tål på shakespearevis
en Calexico-
-en Susanna
eller en jävla Paul Young.
Den kan tolkas på
så många olika sätt-
-och är hela tiden meningsfull.
Det var en fantastisk låt.
Inte bara texten, utan också-
-att dessa unga män hittade ett sätt
att ljudmässigt få ihop musik-
-av samma kvalitet som texten.
Ingen av dem förstod hur stark
och mäktig musiken var.
Det är som en kärlekshistoria:
var för sig är man ingenting-
-men när man möts och blir ett par
så är det helt enormt.
Det var Joy Division.
De hade ljuset, anden.
När Ian säger att han hade anden
så var det den han hade.
Det var nåt som...
Ett ljus som brann i honom.
Han var smart nog att fatta
att det inte skulle vara för evigt.
Han ringde mig en gång och sa:
"Jag vill hoppa av bandet."
"Jag ska flytta till Holland och
öppna en bokhandel."
Vad kul!
I nästa ögonblick säger Rob:
"Vi spelar i Bradford på lördag."
"Jag trodde Ian skulle"... - "Nej då,
han har ångrat sig." - ""Jaha, okej".
Vi pratade om idéer och författare.
Men han pratade mest om sina känslor
och om sig själv, vad han kände.
Hur han varje vecka fjärmades
alltmer från vad folk trodde han var.
Att Ian Curtis var två personer:
mediafiguren och sångaren-
-och så den riktige Ian Curtis
som var sårad, arg, vilse-
-och väldigt ensam och inte kände-
-att folk bemötte honom med respekt
om han sa vem han egentligen var.
Det är ingen tvekan om att det finns
en slutpunkt i samband med "Closer".
Mars 1980,
andra plattan "Closer".
"Unknown Pleasures" är:
"Vore det inte kul att bli konstnär?"
Som Burroughs, Bowie, Ballard
och Iggy och Lou.
"Vore det inte kul att bli sån?
Det kan jag bli. Herregud!"
0ch "Closer" var konstnären.
Där slöt han sig till det ledet.
Därför drog han med sig
"Unknown Pleasures"-
-som var första steget
mot att bli en sån konstnär.
0m man vid den tiden var
lagd åt det nyfikna hållet-
-var Joy Division som en advents-
kalender. Man öppnade en lucka-
-och såg en port till en annan plats.
Alla möjliga vägar ut ur världen
och in i andra parallellvärldar.
"Atrocity Exhibition" är
ett tydligt exempel.
Man såg att "Atrocity Exhibition"
var en bok av J.G. Ballard.
0ch den öppnade
ett helt nytt universum.
Vi kan ta några av referenserna-
-som t.ex. "Colony",
som är Franz Kafka.
Eller en låt som "The Kill"-
-med sina referenser
till Dostojevskij och sånt.
Det är rena utbildningen.
Ian läste Dostojevskij, Nietszche,
Sartre, Hermann Hesse, J.G. Ballard.
Fotomontagen från nazisteran var
från en bok av John Heartfield-
-som i bildform dokumenterade
spridandet av Hitlers ideal.
All ledig tid Ian hade ägnade han
att tänka på mänskligt lidande.
Jag tyckte att ""Closer"" låg närmare
soundet som jag ville ha.
-0ch jag gillade att vi var i London.
-Vi bodde i två lägenheter.
Den ena var en pöbelaktig-
-festlägenhet som låg i ena änden
och en intellektuell lägenhet i andra.
Jag bodde hos dem i lägenheten.
Jag var nog den enda tjejen där.
Hon var väldigt sofistikerad...
...för en som kom från Macclesfield.
En som var van vid att rida på grisar
som underhållning-
-mötte plötsligt en
som jobbade på en ambassad.
Vi retade dem hela tiden:
la cornflakes i sängen och...
Bara skämt, larviga saker,
men hon blev alltid skitarg.
Jag minns en kväll.
Vi hade en glasruta i dörren.
Vi hade retat dem, kastat öl på dem
i sängen och andra korkade saker.
Då jagade Annik ut oss
och vi sprang in i vår lägenhet.
Vi höll dörren och hon stod och
sparkade på den i sin morgonrock.
Som en karl hade gjort.
Lesley Gilbert, Roy Gilberts änka
Det var en fruktansvärd tid.
Ian hade Debbie efter sig
och Hooky hade Iris efter sig.
För Ian hade Annik där
och Iris tyckte att det var fel.
I Macclesfield
var det ensamt utan Ian-
-och jag fördrev tiden
med att köra barnvagn.
Vi behandlades bra i studion,
Britannia Row. De kom med mackor-
-och te och sånt. Väldigt flådigt.
Bernard och jag drev Martin
till vansinne.
Bernard i ett hörn, jag i det andra.
"Vem, Martin?" - "Det är din tur."
Martin sa: "Vad fan viskar ni om?"
- "Ingenting, Martin."
När de jobbade i Britannia Row,
var Rob förutseende nog att tänka:
"Vi får prata med Peter om omslaget."
"Det kan ta honom veckor, månader
att göra det, så vi pratar om det nu."
Jag var skitnervös. Jag ville inte ta
nåt från en bok eller hyllan och säga:
"Jag gillar det här." Sen såg de på
mig och tänkte att jag var hopplös.
Jag var jättetänd på några bilder
av Bernard Pierre Wolf.
Jag öppnade tidskriften, la den
på ritbordet och klev undan.
De pekade på en bild och sa:
"Vi vill ha den på omslaget."
Sen döptes plattan till "Closer".
0ch det var intressant: "Closer"...
Jag hade ingen aning om att
det skulle bli det sista vi gjorde.
Den är bättre än "Unknown Pleasures".
Låtarna och allt annat är bättre.
Det var kul för det mesta.
Det enda tråkiga-
-var Ians sjukdom,
men han dolde den jättebra.
Han och jag pratade en kväll.
Ian sa att det kändes jättekonstigt
att göra plattan-
-för han kände
att texterna skrev sig själva.
Tidigare hade han alltid kämpat
med att få klar texter till låtar.
Men nu kom hela låten på en gång.
Men han sa att han samtidigt hade
en otäck klaustrofobisk känsla:
att han låg i en virvel och drunknade
och drogs längre ner i virveln.
Han spelade alltid in sången själv.
Bandet spelade in musiken för sig.
Bilden jag hade i skallen var
att Ian var väldigt trött.
0ch väldigt tyst.
Och varje gång han sjöng-
-vände han ryggen till
och la sin hand-
-på huvudet eller över ögonen.
Han vände sig från de andra
för att tränga in i sig själv.
Alla texter på "Closer" är
deprimerande och sorgsna.
Det är konstigt att ingen märkte nåt.
Vi pratade aldrig om hans texter.
Vi lyssnade knappt på dem.
Först många år senare när man såg
dem i skrift, när Debbie gav ut dem-
-tänkte man: "Herregud!
Var det, det han sjöng om?"
För de andra var det kanske
mer som litteratur.
Annik berättade hur orolig hon var
och hur rädd hon var.
Men jag viftade bara bort det:
"Herregud, det är bara en platta."
"Det är inget att vara rädd för."
Hon sa: "Förstår du inte, Tony?"
"När han säger att han tar skulden
på sig så menar han det."
0ch jag bara:
"Nej, nej, nej! Det är bara konst."
Hur jävla dum får man vara?
När han skar sig med kökskniven
sa han att han var aspackad.
När han tog sin första överdos
borde vi ha fattat och hjälpt honom.
Det känns helt otroligt att vi inte
stannade till och hjälpte honom.
Jag tror att han låg på sjukhuset.
Men vi hade redan ett gig bokat
och vi ställde aldrig in en spelning.
7 april 1980. Självmordsförsök
genom överdosering av läkemedel.
Tony kom med Ian till spelningen
och han kunde inte sjunga.
Jag blev uppringd av Bernard
som sa: "Ian är sjuk"-
-"och vi har en spelning i kväll.
Kan du hoppa in för honom?""
Alan kunde sjunga ett par låtar
och sen Ian ett par låtar.
Men publiken gillade det inte.
En stor viktoriansk ljuskrona
hängde över scenen.
Nån kastade en flaska eller ett glas
som träffade mitt i ljuskronan.
Flaskor flög
och utrustning slogs sönder.
Hooky var nog sugen på att slåss.
Roddarna skrev "anfall!" och gick
ner för att slåss med publiken.
Det blev ett totalt fiasko.
Det var hemskt och inte bra för Ian.
Han tänkte: "Allt är mitt fel."
Och så började han gråta.
Han tog på sig hela skulden.
Lidnsay Reade, Tonys första fru
Han sa att han stod vid scenen-
-och såg bandet spela utan honom.
Han kände att han tittade ner
och att de fortsatte utan honom.
Att de skulle fortsätta utan honom.
Det var kusligt.
Spelningen i Bury var på en tisdag
och jag bad Tony-
-bjuda med Ian till oss på landet.
Ian åkte med hem till oss
kvällen efter konserten.
Vi bara satt i vardagsrummet
och rökte och lyssnade på musik.
Februari 2007:
Tonys och Lindsays gamla bostad.
Han bodde hos mig i en vecka.
Han hade bråkat med Debbie-
-och bodde hos mig i en vecka.
Det var inte bra för honom.
För jag var fortfarande sömnlös
och satt uppe till fem på morgonen.
En dag när vi hade repat
genade vi över kyrkogården.
Jag sa: "0m du hade haft tur
hade ditt namn stått på en gravsten."
"0m du hade lyckats häromveckan."
0ch han sa: "Ja, just det."
Han fattade inte vad jag menade.
0ch han hade bestämt sig.
Jag hade läst en bok
om hypnotisk regression.
Ibland om man har problem i nuet
så kan regression råda bot på-
-problem i barndomen eller, om
man nu tror på sånt, i tidigare liv.
Ian tyckte det lät intressant och
ville prova. Jag spelade in det.
Gå längre tillbaka i tiden.
Till innan du föddes.
Vad ser du?
Jag bara läser.
Vad läser du?
En bok om...lagar.
-Vet du hur gammal du är?
-28.
Varför läser du boken om lagar?
Jag har läst den...
...i ett par dar.
Gått igenom saker...
...och antecknat.
Som en del av ditt jobb eller nåt?
Nej.
Det är nåt som jag...
...gör på natten.
Nu ska du vakna - vakna helt.
-Vet du vem du är nu?
-Ja.
-Vad heter du?
-Ian.
Det är inte svårt att förstå
att han var-
-i en våldsam obalans av allt-
-som pågick just då.
Man han var också på vippen
att uppnå exakt det han ville-
-nämligen att komma bort
från Manchester-
-resa, se världen och åka till USA,
där vissa av hans hjältar fanns.
Varför skulle han ta livet av sig
natten före det?
Det är 24 timmar från Tulsa,
24 timmar från planet till USA.
Vi skulle till USA på måndagen
och Ian bodde hos sina föräldrar-
-sen torsdagen, tror jag.
Han ringde mig lördag
eller fredag kväll och sa-
-att han inte kunde komma dan därpå
för att hälsa på Debbie innan vi åkte.
Jag tänkte: "Oj då, det slutar väl
i tårar eller så grälar de."
Han ville inte skiljas och jag sa
att han skulle ångra sig dagen efter.
Jag sa: "Är du säker? Kom hit,
så dricker vi lite och har kul."
Men han ville tvunget träffa henne.
Jag var i Belgien i kanske fem dar
innan jag skulle hem till England.
Sista gången vi pratade
var på lördagskvällen.
Samtalet var väldigt kort
och jag hörde honom knappt.
Jag stod bakom scenen
med en *** folk runt mig.
Han sa att det var nödvändigt
att vi sågs innan han flög till USA.
Annars skulle det dröja sju,
åtta veckor innan vi träffades.
Vi sa att han skulle ringa mig
hemma dan därpå.
Han sa att han lyssnade på en platta
och skulle se-
-en film - och att han var ensam.
18 maj 1980
Jag var den första som fick veta det
och det var skitskumt.
Jag hade satt mig ner
för att äta söndagslunch med Iris-
-när telefonen ringde.
Det var polisen och de sa
att de försökte få tag på Rob Gretton.
Jag sa att han borde vara hemma,
men de hade redan ringt dit.
Jag frågade vad som hänt och han sa:
"Vi beklagar att vi måste säga det"-
-"men Ian Curtis har begått självmord."
0ch jag sa: "Jaha, okej."
Han sa: "0m du pratar med Gretton
be honom ringa oss."
0ch jag sa: "Ja, okej."
Sen la jag på luren
och satte mig ner och åt.
Då sa Iris: "Vem var det som ringde?"
Jag sa: "Åh, det är Ian.
Han har tagit livet av sig."
0ch det var det - det var chocken.
Det var skitskumt. Fruktansvärt.
Hans första självmordsförsök,
överdosen, var en total överraskning.
När han verkligen begick självmord
och Rob berättade det för mig-
-sa jag: "Har han försökt igen?"
Jag fattade inte att han försökt igen.
"Nej", sa han. "Han är död."
"Va? Har han försökt?" 0ch han sa:
"Nej, han är död. Han har gjort det."
Allt är ett enda töcken efter det.
Vi hängde mest på puben, allihop.
Jag, Twinny, Terry, Barney...
Vi satt och hängde på puben.
Vi kunde inte fatta det.
Svårt att säga. Jag var väl
50 % ledsen och 50 % arg.
Arg på honom, för att han var...
För att han var dum och gjorde det.
Och arg på mig själv
för att jag inte gjorde nåt.
Ja...
Jag kom till London. Han hade inte
ringt, så jag ringde hans föräldrar.
Hem till hans föräldrar,
för det var där han bodde.
Där han skulle bo.
0ch när jag ringde-
-sa hans pappa bara: "Ian är död."
Sen la han på luren - det var allt.
När jag kom hem från jobbet
såg jag en tidning där det stod:
"Sångare tar sitt liv före turné."
Man tänkte: "Det är inte sant."
Sen blev man arg och sa:
""Idiot! Varför gjorde du så?""
"Ditt as. Du skulle ju
ha fortsatt med oss andra."
Vi gick inte på vakan.
Jag tror inte att vi var välkomna.
Bland det jag ångrar mest är att jag
inte gick dit och såg honom död.
Det ångrar jag bittert.
Men vi var så unga och ingen
föreslog att vi skulle göra det.
Om nån frågat om jag skulle dig:
"0m jag vill se ett lik? Fan heller!"
"Jag är 22 år och går på puben.
Glöm det."
Men jag ångrar att jag inte
såg honom och tog farväl.
Det var bara Bernard och jag
som inte gick. Alla andra gick.
Lindsay och jag tog hand om Annik,
så jag gick inte på begravningen.
Jag skulle få Annik på Brysselplanet
och avvärja en scen på begravningen.
Vi tog hand om Annik i fem, sex dar.
Jag vet inte om Annik minns det-
-men hon spelade båda plattorna
om och om igen, dygnet runt-
-hela tiden som hon bodde hos oss.
Så var det...
Jag gick inte på begravningen,
jag stack till Factory Records-
-och de visade
"The great rock´n´roll swindle".
Det glömmer jag aldrig.
0ch alla satt utan att röra en min.
För det var så jävla rätt-
-men också så urbota dumt
att vi gjorde det.
Vi försökte väl bita ihop-
-på ett kaxigt sätt-
-utan att bearbeta känslorna.
Vi gav oss nästan fan på-
-att vara löjligt coola.
En coolhet som mycket av det
som hände då skulle bryta ner.
Men vi pratade inte med varandra.
När Tony ringde och sa
att Ian var död-
-kom jag plötsligt att tänka
på omslaget som vi hade.
Jag ville absolut påpeka det.
0ch Tony blev väldigt bekymrad.
Tankar på sensationsmakeri eller
utnyttjande av det var uppenbara.
Jag sa: "Vi har en grav på omslaget."
0ch Tony bara: "Jävla skit...!"
Eftersom Joy Division slutar-
-och slutar med ett ryck,
rycket i ett rep-
-så brukar man avsluta historien där.
Jag tror att det viktiga är
att historien inte avslutas där.
Varför vi fortsatte?
Vi bara fortsatte.
Vi funderade inte på
om vi skulle fortsätta eller inte.
Vi gick på begravningen, på likvakan
på Palastyne Road och sen sa vi:
"Måndag? Då ses vi på måndag."
0ch det var allt.
100 måndagar senare
Det fina med Joy Division,
att vi gjorde det...
Fyra av oss visste inte vad vi gjorde
och varför vi gjorde det.
0ch personkemin var helt otrolig.
Frågar du oss så visste vi inte.
Ian kanske hade vetat.
Fast det får vi aldrig veta.
Det var ren personkemi
mellan fyra människor.
Och det var lätt att skriva låtarna-
-och spela så bra. Det var lätt.
Det blev svårt först när han dog.
Efter Ians död
bildade de tre andra New 0rder-
-som blev ett av 80- och 90-talets
största och mest inflytelserika band.
De sålde mer än 20 miljoner plattor.
De spelade knappt
en enda Joy Division-låt på 18 år.
Den revolution som Joy Division
skapade och befann sig mitt i-
-och fick många att delta i var-
-att inte skilja på dans och rock.
Det har gjort att denna moderna stad-
-som var den första moderna staden
har blivit en modern stad igen.
Pulsen i stan, stans förväntningar...
Allt det är arvet efter Joy Division.
Jag tror att det de gjorde
rymde en sanning-
-som har överlevt alla modeväxlingar.
En okränkbarhet, nåt man kan tro på-
-som inte bara gjordes för pengar
och karriär. De gick emot branschen.
Allt som har känts viktigt
för att bevara populärkulturen-
-om så bara för att omdefiniera vad
som är coolt. De som utnyttjar det-
-kan behöva nåt som Joy Division-
-för de förklarar vissa av reglerna
om vad det innebär att vara cool.
De två verken är "Unknown Pleasures"
och "Closer" - det är allt.
Allt annat är geschäft.
Geschäft på minnen.
Vi lever i en tid
då varumärken betyder allt.
Men Joy Division stod över sånt.
Man kunde lita på det de gjorde.
Joy Division i synnerhet, The Factory
i allmänhet och Ians historia-
-är en av de sista sanna
pophistorierna.
Det finns väldigt få sanna historier
i en överkommersiell populärkultur.
Det är historien om återuppbyggnaden
av en stad som börjar med dem.
Historien om ett tragiskt självmord
och en moralisk historia-
-och en kulturell, akademisk,
intellektuell, estetisk historia.
Och allt bygger på att de skrev
bra låtar och bra låtar dör aldrig.