Tip:
Highlight text to annotate it
X
Hej.
Jag heter Forrest. Forrest Gump.
Vill du ha en chokladbit?
Jag skulle kunna äta
hur många sådana här som helst.
Mamma sa alltid
att livet är som en chokladask.
Man vet aldrig
vad man kommer att få.
De där skorna ser bekväma ut.
Man kan säkert gå en hel dag
i sådana skor utan att känna något.
- Jag önskar jag hade sådana skor.
- Jag har ont i fötterna.
Mamma brukade säga
att skorna berättar
mycket om en person.
Vart de ska, var de har varit.
Jag har haft massor av skor.
Om jag tänkte efter ordentligt,
skulle jag nog komma ihåg
mina första skor.
Mamma sa att de kunde
ta mig vart som helst.
Hon sa att de var magiska skor.
Okej, Forrest, öppna ögonen nu.
Vi går runt en liten sväng.
Hur känns de?
Han har starka ben, mrs Gump,
de starkaste jag har sett.
Men hans rygg slingrar sig
som en politiker.
Men vi ska räta ut honom
ordentligt, eller hur, Forrest?
När jag var baby, döpte min mamma
mig efter hjälten i inbördeskriget,
general Nathan Bedford Forrest.
Hon sa att vi var släkt
med honom på något sätt.
Han startade den där klubben
som kallas Ku Klux ***.
De brukade klä ut sig
i sina mantlar och sänglakan
och uppträda som någon sorts spöken.
De satte till och med lakan
på sina hästar och red omkring.
Hur som helst, det var så
jag fick mitt namn, Forrest Gump.
Mamma sa att Forrest
skulle påminna mig om
att ibland gör vi alla saker som, ja,
helt enkelt är oförklarliga.
Den här vägen.
Okej. Vad stirrar ni på?
Har ni aldrig sett en pojke
med stödskenor på benen förr?
Låt aldrig någon påstå
att de är bättre än du, Forrest.
Om Gud hade velat
att alla skulle vara lika,
hade han gett oss
stödskenor på benen allihop.
Mamma förklarade alltid saker
så att jag kunde förstå dem.
Vi bodde ungefär
400 meter från Route 17,
nästan en kilometer
från Greenbow i Alabama.
Det är i Greenbow County.
Vårt hus hade tillhört mammas släkt
sedan hennes farfars farfars farfar
hade seglat hit över havet
för omkring tusen år sedan.
Eftersom det bara var jag och mamma
och vi hade alla dessa tomma rum,
så beslöt mamma att hyra ut dem,
mest till gäster på genomresa,
folk från Mobile,
Montgomery och sådana ställen.
Så fick jag och mamma pengar.
Mamma var verkligen en smart kvinna.
Kom ihåg vad jag har sagt, Forrest.
Du är inte annorlunda än någon annan.
Hörde du, Forrest?
Du är precis som alla andra.
Du är inte annorlunda.
Er pojke är annorlunda, mrs Gump.
Hans IQ är 75.
Ja, vi är alla olika, mr Hancock.
Hon ville att jag
skulle få den bästa utbildningen,
så hon tog mig till
Greenbow County centralskola.
Jag träffade rektorn.
Låt mig visa er något, mrs Gump.
Det här är normalt.
Forrest befinner sig här.
Staten kräver en IQ på minst 80
för att gå i allmän skola.
Mrs Gump, han måste gå
i en specialskola.
- Han klarar sig utmärkt.
- Vad menas förresten med normalt?
Han är kanske lite långsam,
men min grabb Forrest
ska ha samma möjligheter
som alla andra.
Han ska inte till någon specialskola
och lära sig regummera däck.
Vi talar om fem ynkliga poäng.
Man måste kunna göra något.
Vi har ett modernt skolsystem.
Vi vill inte
att någon lämnas utanför.
Finns det en mr Gump, mrs Gump?
Han är på semester.
Din mamma bryr sig
verkligen om din skolgång, grabben.
Du säger inte mycket, va?
"Till *** måste han försöka.
Det såg lätt ut, men...
"Åh, vad hände? Först..."
- Mamma, vad betyder semester?
- Semester?
Det som pappa är på?
Semester är när man far någonstans
och aldrig någonsin kommer tillbaka.
Hur som helst kan man säga att
jag och mamma fick klara oss själva.
Men det gjorde inget.
Vårt hus var aldrig tomt.
Folk kom och gick hela tiden.
- Middag! Middagen är serverad!
- Det här ser verkligen gott ut.
Ibland var det så många
som bodde hos oss
att varenda rum var fullt,
med resenärer, ni vet,
folk som hade allt i sina resväskor,
hattaskar och väskor med varuprov.
Forrest Gump,
dags för middag! Forrest?
En gång bodde det en man hos oss
som hade ett gitarrfodral.
Forrest, jag sa ju åt dig
att lämna den här unge mannen i fred.
Nej, ingen fara, frun.
Jag visade honom
några saker på gitarren.
Okej. Maten är färdig
om ni vill äta.
Ja, det låter bra. Tack, frun.
Visa mig den där tokiga gången
du gjorde. Lite långsammare.
Jag gillade gitarren. Den lät bra.
Jag började röra mig
till musiken, svängde på höfterna.
En kväll
var jag och mamma ute och handlade,
och vi gick förbi Vincys möbel-
och redskapsaffär, och vet ni vad?
Det här är inte för barnaögon.
Några år senare hade den där stilige
unge mannen de kallade kungen
sjungit för många sånger.
Fick en hjärtattack
eller något ditåt.
Det måste vara svårt att vara kung.
Lustigt hur man minns
vissa saker, men inte andra.
- Gör ditt bästa nu, Forrest.
- Det ska jag göra, mamma.
Jag minns bussresan
till den första skoldagen mycket väl.
Ska du åka med?
Mamma har sagt
att jag inte får åka med främlingar.
Det här är skolbussen.
- Jag heter Forrest, Forrest Gump.
- Jag heter Dorothy Harris.
Nu är vi inte främlingar längre.
Den här platsen är upptagen.
Den är upptagen.
Du får inte sitta här.
Vet ni, det är lustigt
vad en ung man kommer ihåg,
för jag minns inte när jag föddes.
Jag minns inte vad jag fick
den första julen
och jag vet inte när jag
var på min första picknick,
men jag kommer ihåg
första gången jag hörde
den ljuvaste rösten i hela världen.
Du kan sitta här om du vill.
Jag hade aldrig sett något
så vackert i hela mitt liv.
Hon var som en ängel.
Nå, ska du sätta dig eller inte?
Vad är det för fel på dina ben?
Ingenting alls, tack.
Mina ben är i toppskick.
Jag bara satt där med henne på bussen
och vi pratade
hela vägen till skolan.
Min rygg är krökt
som ett frågetecken.
Förutom mamma fanns det ingen som
talade med mig eller ställde frågor.
Är du dum eller något?
Mamma säger:
"Dum är den som handlar dumt."
- Jag heter Jenny.
- Jag heter Forrest, Forrest Gump.
Från den dagen
var vi alltid tillsammans.
Jenny och jag var
som ler och långhalm.
Hon lärde mig klättra.
Kom igen, Forrest, du klarar det.
Jag visade henne hur man dinglar.
Hon hjälpte mig att lära mig läsa,
och jag visade henne hur man gungar.
Ibland satt vi bara ute
och väntade på stjärnorna.
- Mamma kommer att bli orolig.
- Stanna bara en liten stund till.
Av någon anledning
ville Jenny aldrig gå hem.
Okej, Jenny, jag stannar.
Hon var min allra bästa vän.
Min enda vän.
Mamma sa alltid till mig
att mirakel sker varje dag.
En del tror det inte,
men det gör de.
Hej, dumskalle!
Är du utvecklingsstörd,
eller bara dum?
- Titta, jag heter Forrest Halt.
- Spring iväg bara, Forrest.
Spring, Forrest! Skynda dig!
- Hämta cyklarna!
- Vi tar honom! Häng med!
Se upp, din tönt!
Vi ska nog få tag på dig!
Spring, Forrest, spring! Spring!
Kom tillbaka hit!
Spring, Forrest!
Du tror mig väl inte om jag säger
att jag springer snabbt som vinden.
Från den dagen, om jag skulle
någonstans, så sprang jag.
Den där pojken
är en springande dåre.
Minns ni att jag sa att Jenny
aldrig tycktes vilja gå hem?
Hon bodde i ett hus
som var lika gammalt som Alabama.
Hennes mor hade farit
till himlen när hon var fem år
och hennes pappa
var någon sorts bonde.
Jenny?
Han var en mycket
kärleksfull person.
Han höll alltid på och kysste
och kramade henne och hennes systrar.
En gång var inte Jenny
med på skolbussen.
Jenny,
varför kom du inte till skolan idag?
Pappa tar sig en tupplur.
Kom!
Jenny, vart tog du vägen?
Det är bäst att du kommer tillbaka!
Var håller du hus?
Jenny! Jenny, var är du?
Bed med mig, Forrest. Bed med mig.
Gode Gud, gör mig till en fågel så
jag kan flyga långt bort härifrån.
Gode Gud, gör mig till en fågel
så jag kan flyga långt...
Mamma sa alltid att Gud är mystisk.
Han förvandlade inte Jenny
till en fågel den där dagen.
I stället fick han polisen att säga
att Jenny inte behövde bo kvar
i det där huset längre.
Hon skulle bo hos sin mormor,
bara borta på Creekmore Avenue,
vilket gjorde mig lycklig,
för hon var så nära.
En del kvällar smög sig Jenny ut
och kom till mitt hus,
för hon sa att hon var rädd.
För vad vet jag inte.
Jag tror att det var hennes mormors
hund. Det var en elak hund.
Jenny och jag var bästa vänner
genom hela high school.
- Du, dumskalle!
- Lägg av!
Spring, Forrest, spring!
- Hörde du inte vad jag sa, knäppis?
- Spring, Forrest!
In i bilen! Kom igen!
Han kommer undan! Snabbare!
Spring, Forrest!
Spring, Forrest!
Förr var det så
att jag sprang dit jag skulle.
Jag trodde aldrig
att det skulle leda fram till något.
Vem i helsike är det där?
Det är Forrest Gump, tränar"n.
Bara en byfåne.
Och kan ni tänka er?
Jag fick gå på college också.
- Forrest, snabba på! Spring!
- Okej!
- Spring!
- Spring, din dumma jävel!
Spring, din jävel, spring!
Han måste vara världens största
idiot, men han är sannerligen snabb.
Det kanske beror på mig, men college-
tiden var verkligen förvirrande.
Federala trupper
har enligt domstolsbeslut
idag integrerat Alabamas universitet.
Två negrer antogs,
men först sedan guvernör
George Wallace hade genomfört
sitt symboliska hot
att stå i skolhusets port.
Earl, vad står på?
Tvättbjörnar vill komma in på skolan.
Tvättbjörnar? När de försökte
ta sig in på vår veranda,
jagade mamma bara iväg dem
med en sopkvast.
Inte såna tvättbjörnar, idiot.
Niggrer. De vill gå i skola med oss.
Med oss? Vill de det?
Kort efter det att guvernör Wallace
hade hållit sitt löfte
att blockera ingången,
beordrade president Kennedy
försvarsdepartementet
att använda militära maktmedel.
Här, på video,
är mötet mellan general Graham,
nationalgardets befälhavare,
och guvernör Wallace.
Eftersom dessa nationalgardister
är här idag
som federala soldater för Alabama,
och de bor inom våra gränser,
är de våra bröder.
Vi vinner denna kamp,
eftersom vi öppnar ögonen på
det amerikanska folket för de faror
som vi har talat om
så många gånger, så uppenbara idag -
en utveckling mot militär
diktatur i det här landet.
Och så, vid dagens ***,
hade universitetet i
Alabama i Tuscaloosa desegregerats,
och studenterna
Jimmy Hood och Vivian Malone
hade skrivits in
på sommarkurserna.
Damen, ni tappade er bok. Damen.
Guvernör Wallace höll sitt löfte.
Genom att vara på Tuscaloosa campus,
hindrade han massan från att samlas.
- Säg mig, var inte det där Gump?
- Nej, det är omöjligt.
Visst sjutton var det han.
Några år senare tyckte den där arge
lille mannen i skolhusets ingång
att det vore en god idé
att kandidera till presidentposten.
Men det var någon som
inte tyckte det. Men han dog inte.
- Min buss är här.
- Är det nummer nio?
- Nej, det är fyran.
- Trevligt att prata med dig.
Jag minns vad som hände när
Wallace sköts. Jag var på college.
Gick du på ett flickcollege
eller ett för pojkar och flickor?
Det var en samskola.
Jenny gick på ett college som jag
inte fick gå på. Det var för flickor.
Men jag brukade besöka henne
så ofta jag kunde.
Det gör ont.
Forrest, sluta! Vad gör du?
- Han gjorde dig illa.
- Det gjorde han inte! Gå härifrån!
- Billy, förlåt.
- Håll dig borta.
Var inte så... Åk inte.
Billy, vänta ett tag.
Han vet inte bättre.
Forrest, varför gjorde du så?
Jag tog med lite choklad.
Jag är ledsen.
Jag åker till mitt college nu.
Se på dig.
Kom.
Är det här ditt eget rum?
Drömmer du någon gång,
Forrest, om vem du ska bli?
Vem jag ska bli?
Ska jag inte bli jag?
Du kommer alltid att vara du,
bara en annan sorts du.
Vet du? Jag vill bli berömd.
Jag vill bli sångerska,
som Joan Baez.
Jag vill bara vara ensam
på en scen med min gitarr, min röst.
Bara jag.
Och jag vill nå människor
på ett personligt plan.
Jag vill kunna säga saker,
direkt till folk.
Har du varit med en flicka
någon gång, Forrest?
Jag sitter bredvid dem
på nationalekonomin hela tiden.
Förlåt.
- Det är okej.
- Jag är ledsen.
Det gör inget.
- Det är okej.
- Jag känner mig yr.
Slår vad om att det där
aldrig hänt på ekonomilektionerna.
Nej.
Jag tror att jag förstörde
din rumskompis badrock.
Det spelar ingen roll.
Jag gillar henne ändå inte.
SPRING FORREST
STANNA FORREST
Collegetiden gick ganska fort
för jag spelade så mycket football.
De tog till och med ut mig
till amerikanska landslaget
där man får träffa
Förenta Staternas president.
President Kennedy träffade
USA:s collegelandslag i football
i Ovala rummet idag.
Det allra bästa med
att träffa USA:s president
är maten.
Man får sitta i ett litet rum
med nästan allt man kan
önska sig att äta och dricka.
Men eftersom, för det första,
jag inte var hungrig, men törstig,
och för det andra, de var gratis,
måste jag ha druckit 15 Dr Peppers.
Hur känns det
att vara landslagsman?
Det är en ära, sir.
Hur känns det
att vara landslagsman?
Mycket bra, sir.
Hur känns det
att vara landslagsman?
Utmärkt, sir.
- Grattis. Hur känns det?
- Jag måste kissa.
Jag tror han sa att han måste kissa.
En tid senare,
utan särskild anledning,
var det någon som sköt den där unge,
trevlige presidenten i hans bil.
Och några år senare
sköt någon hans lillebror också,
fast han var i ett hotellkök.
Måste vara svårt att vara bröder.
Jag har ingen aning.
Kan ni tänka er?
Efter att ha spelat football
i bara fem år tog jag collegeexamen.
Gratulerar, min son.
Mamma var så stolt.
Forrest, jag är så stolt över dig.
Jag håller i det här åt dig.
Grattis, min son.
Har du ägnat
någon tanke åt din framtid?
Tanke?
Hej. Jag heter Forrest. Forrest Gump.
Ingen jävel bryr sig om
vem du är, din skit!
Du är inte ens
en krälande, asätande mask!
In med dig i bussen!
Du är i armén nu!
- Platsen är upptagen.
- Upptaget.
Först såg det ut
som om jag gjort ett misstag.
Det var bara min första dag
och man skrek redan åt mig.
Varsågod och sitt.
Jag visste inte vem jag
kunde möta eller vad de kunde fråga.
Har du varit på en riktig räktrålare?
Nej. Men på en riktigt stor båt.
Jag talar om en räkbåt.
Jag har jobbat på räkbåtar
i hela mitt liv.
Jag började på min morbrors båt
när jag var omkring nio år.
Jag funderade just på att köpa
en egen båt när jag blev inkallad.
Mitt namn är
Benjamin Buford Blue.
Jag kallas Bubba,
precis som en gammal bondlurk.
Kan du tänka dig?
Jag heter Forrest Gump.
Folk kallar mig Forrest Gump.
Bubba var från Bayou La Batre i
Alabama och hans mamma kokade räkor.
Och hennes mamma kokade räkor,
och hennes mormor
kokade också räkor.
Bubbas familj visste allt
som var värt att veta
om räkbranschen.
Jag vet allt
som är värt att veta om räkbranschen.
Jag ska själv ge mig in
i räkbranschen när jag lämnat armén.
Gump! Vad är din enda uppgift
i den här armén?
Att göra allt ni säger åt mig,
sergeant!
Herregud, Gump, ni är ett geni.
Det var det bästa svar
jag någonsin hört.
Ni måste ha en IQ på 160.
Ni är förbaskat begåvad, menige Gump.
Hör på, gott folk!
Av någon anledning passar jag
i armén som hand i handske.
Det är inte så svårt.
Man måste bädda sängen ordentligt,
komma ihåg att stå rak,
och besvara varje fråga
med: "Ja, sergeant."
- Är det uppfattat?
- Ja, sergeant!
Man drar sina nät längs botten.
En bra dag kan man fånga
över femtio kilo räkor.
Om allt går bra,
med två man som trålar i tio timmar,
minus utgifter för bränsle...
- Klart, sergeant!
- Gump!
Varför satte ni
ihop vapnet så snabbt?
Ni sa åt mig att göra det, sergeant.
Herre Jesus.
Det är nytt kompanirekord.
Om det inte vore slöseri
med en sådan bra rekryt,
skulle jag rekommendera er för
officersutbildning, menige Gump.
Ni kommer att bli general en dag!
Ta nu isär ert vapen och fortsätt!
Hur som helst, som jag sa,
räkor är havets frukter.
Man kan grilla dem, koka,
halstra, steka, eller fräsa dem.
Det finns räkkebab, kreolräkor,
räkgumbo, stekta,
friterade, uppfrästa.
Det finns ananasräkor
och citronräkor, kokosräkor,
pepparräkor, räksoppa, räkstuvning,
räksallad, räkor i potatis,
räkburgare, räksmörgås.
Det var väl allt.
Nattetid är det ensamt i armén.
Vi låg på våra britsar,
och jag saknade mamma,
och jag saknade Jenny.
Gump, kolla in hennes tuttar.
Det visade sig att Jenny
hade hamnat i trubbel
på grund av några bilder
av henne i hennes collegetröja.
Och hon relegerades från skolan.
Men det var inte så illa,
för en man som äger en teater
i Memphis, Tennessee,
såg bilderna och erbjöd Jenny
ett jobb som sångerska i en show.
Så fort jag fick chansen
tog jag bussen upp till Memphis
för att se henne uppträda.
Det var Amber, Amber Flame.
Ge henne en stor applåd.
Och nu, ett nöje
att se och att höra,
direkt från Hollywood, Kalifornien,
vår egen beatnikskönhet.
Låt oss ge den läckra Bobbie Dylon
en stor applåd.
Hennes dröm hade gått i uppfyllelse.
Hon var folksångerska.
- Kom igen, ös på lite nu!
- Kan någon ge henne ett munspel?
- Det här är inte Captain Kangaroo!
- Jag har något åt dig här.
Förbannat!
Hör du, din idiot!
Jag sjunger en sång.
Paulie, kom ut hit!
Håll käften!
Forrest! Vad gör du här? Vad gör du?
Vad gör du, Forrest?
Släpp ner mig!
Du kan inte hålla på så här.
Du kan inte försöka rädda mig jämt.
- De försökte ta i dig.
- Massor av folk försöker ta i mig.
Du kan inte göra så här hela tiden.
Jag rår inte för det. Jag älskar dig.
Du vet inte vad kärlek är.
Minns du den där gången
när vi bad, Forrest?
Vi bad att Gud skulle göra mig till
en fågel som kunde flyga långt bort?
Ja, jag minns.
Tror du att jag
kan flyga från den här bron?
Vad menar du, Jenny?
Ingenting.
Jag måste härifrån.
- Vänta, Jenny.
- Forrest, håll dig borta från mig.
Håll dig undan bara, är du snäll.
- Får jag åka med?
- Vart ska du?
- Spelar ingen roll.
- Hoppa in, då.
Adjö då, Jenny.
De skickar mig till Vietnam.
Det är ett helt annat land.
Vänta ett ögonblick.
Hör på, lova mig en sak, okej?
Om du råkar illa ut, var inte modig.
- Spring bara. Spring iväg bara.
- Okej.
Jag ska skriva till dig hela tiden.
Och helt plötsligt var hon borta.
Kom hem till mig igen.
Hör du vad jag säger?
De sa att Vietnam
skulle bli något helt annat
än Förenta Staterna.
Det var det också, förutom
alla ölburkar och grillar.
Jag slår vad om
att det finns räkor i de här vattnen.
Det sägs att de
vietnamesiska räkorna är goda.
När vi vunnit kriget
och tar över alltihop,
kan vi skicka hit amerikanska
räkfiskare och fånga räkor.
Bara fiska hela tiden, gosse.
- Ni måste vara mina nya rekryter.
- God morgon, sir.
Ta ner händerna.
Gör inte honnör.
Det finns krypskyttar
överallt här omkring
som gärna skulle skjuta en officer.
Jag är löjtnant Dan Taylor.
Välkomna till Fort Platoon.
- Vad är det för fel på din läpp?
- Jag föddes med stort tandkött.
Bäst att du stoppar in det där.
Annars fastnar du i någon taggtråd.
Var kommer ni ifrån, grabbar?
- Alabama, sir!
- Är ni tvillingar?
Nej. Vi är inte släkt, sir.
Det är ganska enkelt här.
Håll er till mig och lär er
av killarna som varit här ett tag,
så klarar ni er.
Det finns en utrustningsdetalj
som kan vara skillnaden
mellan liv och död. Sockor.
Stoppad sula, militärgrön.
Försök hålla fötterna torra.
När vi är ute och traskar,
byt sockor så fort vi stannar.
Mekongfloden äter upp oss levande.
Sergeant Sims. Var fan
är repet jag bad er beställa?
- Jag lämnade in rekvisitionen.
- Ring upp de jävlarna...
Löjtnant Dan kunde sitt jobb. Jag
var glad att han var min löjtnant.
Han tillhörde en lång,
storartad militär tradition.
Någon i hans släkt
hade stridit och dött
i vartenda amerikanskt krig.
För helvete, på dom bara.
Sätt igång!
Man kan väl säga att han
hade mycket att leva upp till.
Så ni kommer från Arkansas?
Ja, jag har åkt igenom där.
Little Rock är en fin stad.
Gå och lämna utrustningen nu.
Sök upp plutonchefen.
Ta vad ni behöver ute i fält.
Om ni är hungriga har vi
stekar på grillning där borta.
Två stående order i denna pluton:
Ett, sköt noga om era fötter.
Två, försök att inte göra något dumt,
som att bli dödad.
Hoppas att jag inte
gör honom besviken.
Jag fick se en del av landsbygden.
Vi brukade ta långa promenader.
Och vi letade jämt
efter någon som kallades Charlie.
- Stanna upp!
- Halt, grabbar!
Det var inte alltid roligt.
Löjtnant Dan fick alltid
någon underlig känsla
av en sten eller stig eller vägen,
så han bad oss att ducka, hålla tyst.
Ner! Håll tyst!
Så vi gjorde det.
Jag vet inte mycket,
men jag tror några av Amerikas
bästa unga män stred i detta krig.
Där fanns Dallas från Phoenix.
Cleveland, han var från Detroit.
Du, Tex. Vad fan är det som pågår?
Och Tex var... Ja, jag kommer
inte ihåg var Tex kom ifrån.
Äh, ingenting.
Fjärde pluton, stå upp.
Ni har tio klickar på er
att ta er till floden. Utgå.
- Ett, två!
- Skynda på! Se ut som om ni lever.
Det som är bra med Vietnam är att
det alltid finns någonstans att gå.
Eld i hålet!
Gump, kolla det där hålet.
Och det finns alltid något att göra.
Rigga upp dem.
Sprid ut er! Täck honom!
En dag började det regna,
och det slutade inte på fyra månader.
Vi har fått utstå
alla sorters regn som finns.
Fint, stickande regn
och riktigt tungt, blött regn,
regn som föll från sidan,
och ibland tycktes regnet
till och med komma rakt nerifrån.
Det regnade till och med på natten.
- Hallå, Forrest.
- Hej, Bubba.
Jag lutar mig mot dig.
Du lutar dig mot mig.
Då slipper vi
ligga med huvudet i leran.
Vet du varför
vi fungerar bra ihop, Forrest?
För att vi ser efter
varandra som bröder, du vet.
Du, Forrest,
jag har tänkt på en sak.
Jag har en mycket viktig sak
att fråga dig om.
Vad säger du om att satsa
på räkbranschen med mig?
- Okej.
- Du, nu ska du få höra.
Jag har räknat ut allt.
Ett visst antal kilo räkor
för att betala båten.
Så många kilo för bensin.
Vi bor ombord på båten.
Vi behöver inte betala någon hyra.
Vi jobbar tillsammans,
delar allting lika.
Jag lovar, 50-50. Du, Forrest.
Så mycket räkor som du orkar äta.
Det är en god idé.
Bubba hade goda idéer.
Jag skrev till och med till Jenny
och berättade allt för henne.
Jag skrev till henne.
Inte varje dag, men nästan.
Jag sa vad jag gjorde
och frågade vad hon gjorde,
och skrev
att jag alltid tänkte på henne.
Och att jag såg fram emot
att få brev från henne
så snart hon hade tid.
Jag berättade alltid
att jag mådde bra.
Sedan skrev jag under varje brev:
"Hälsningar, Forrest Gump."
En dag
var vi ute och gick som vanligt,
när regnet
helt plötsligt stängdes av,
och solen kom fram.
Bakhåll! Ta skydd!
- Få upp den där kulsprutan!
- Forrest, är du okej?
Strong Arm, Strong Arm!
- En man nere.
- Strong Arm, Leg Lima 6 här!
Roger, Strong Arm! En inkommande
från trädgränsen vid Point Blue.
Plus två! A.K.-gevär och raketgevär!
Vi blir hårt anfallna!
- Det klickar!
- För fan!
Fixa den där kulsprutan
och rikta den mot trädgränsen!
Vi är nere, illa däran och sårade.
Vi rör oss tillbaka
mot den blå linjen.
Retirera! Retirera!
- Forrest! Spring, Forrest!
- Retirera!
- Spring! Spring!
- Retirera, Gump!
Spring, för fan! Spring!
Jag sprang och sprang
precis som Jenny sagt åt mig.
Jag sprang så fort att jag snart
var helt ensam, vilket var illa.
Bubba var min bäste gode vän.
Jag måste kolla att han var okej.
Var i helvete är du?
När jag gick tillbaka för att hitta
Bubba, låg en pojke på marken.
Tex. Okej.
Jag kunde inte låta honom ligga där
alldeles ensam och rädd,
så jag lyfte upp honom
och sprang därifrån med honom.
Varje gång jag gick tillbaka
för att leta efter Bubba
så sa nagon annan:
"Hjälp mig, Forrest, hjälp mig!"
Okej.
Ingen fara.
Lägg dig. Du klarar dig.
Jag började bli rädd
att jag aldrig skulle hitta Bubba.
Jag vet att jag är nära fara.
Det är Charlies överallt.
Jag måste få hit flygplanen nu. Kom.
Löjtnant Dan, Coleman är död!
Jag vet det!
Hela min pluton är utplå***!
Fan! Vad gör du? Lämna mig här!
Gå härifrån.
Lämna mig här, bara. Stick!
Gud, jag sa lämna mig här. För tusan!
Leg Lima 6, det här är Strong Arm.
Era flygplan är på ingång. Kom.
Sedan kändes det som om
någonting hoppade upp och bet mig.
Jag är biten av något!
Helvetes jävla skit!
Jag kan inte lämna plutonen.
Jag sa åt dig att lämna mig.
Glöm mig. Ta dig härifrån!
Hörde du vad jag sa?
Gump, för tusan, sätt ner mig.
Ta dig härifrån.
Jag bad dig inte att dra ut mig
därifrån, din jävel!
- Vart tror du att du ska?
- Hämta Bubba.
En luftvärnsattack är på väg in.
De ska napalmbomba hela området.
Stanna här! Det är en order.
Jag måste hitta Bubba!
Jag är okej, Forrest. Jag är okej.
- Bubba, nej.
- Jag klarar mig.
Kom igen. Kom igen.
Jag är okej, Forrest.
Ingen fara, jag mår bra.
Röksignal. Få upp den dit.
Om jag hade vetat att det var
sista gången jag och Bubba
skulle prata hade jag tänkt ut
något bättre att säga.
- Du, Bubba.
- Du, Forrest.
- Forrest, varför hände det här?
- Du blev träffad.
Sedan sa Bubba något
jag aldrig kommer att glömma.
Jag vill åka hem.
Bubba var min bäste gode vän.
Och till och med jag vet att det är
något man inte hittar var som helst.
Bubba hade tänkt bli kapten
på en räkbåt,
men i stället dog han då,
vid den floden i Vietnam.
Det är allt jag har att säga om det.
Det var en kula, va?
- En kula?
- Som hoppade upp och bet dig.
Ja, sir.
Bet mig rakt i skin-korna.
De sa att det var
en miljondollar-skada, men...
Armén måste ha behållit pengarna
för jag har fortfarande inte
sett ett nickel av den miljonen.
Det enda bra med
att bli skadad i skin-korna
är glassen.
De gav mig så mycket glass
jag orkade. Och gissa vad?
En god vän till mig
låg i sängen bredvid.
Löjtnant Dan,
jag tog en glass åt dig.
Löjtnant Dan, glass!
Det är dags för ditt bad,
löjtnant.
Harper!
Cooper. Larson.
Webster. Gump.
- Gump!
- Jag är Forrest Gump.
Kyle. Nichols.
McMill. Johnson.
Gump, hur kan du titta
på den här skiten? Stäng av.
Ni tittar på "Amerikanska
styrkor i Vietnam"-nätet.
Det här är kanal 6, Saigon.
Snyggt fångat, Gump.
Vet du hur man spelar?
Kom. Jag visar dig.
Hemligheten med spelet
är att man vad som än händer
aldrig någonsin
låter blicken lämna bollen.
All right.
Av någon anledning
hade jag väldigt lätt för pingis.
Ser du?
Vilken idiot som helst kan spela.
Så jag började spela hela tiden.
Jag spelade till och med pingis när
jag inte hade någon att spela med.
De på sjukhuset sa att jag var
som fisken i vattnet,
vad nu det betyder.
Till och med löjtnant Dan
såg på när jag spelade.
Jag spelade så mycket pingis
att jag började spela i sömnen.
Lyssna på mig nu.
Vi har alla ett öde.
Inget bara händer.
Det är del av en plan!
Jag borde ha dött med mina män,
men nu är jag bara en jäkla
krympling, ett benlöst missfoster!
Titta. Titta. Titta på mig!
Ser du det där?
Vet du hur det känns
att inte kunna använda benen?
Ja, sir, det vet jag.
Hörde du vad jag sa?
Du lurade mig! Jag hade ett öde.
Jag skulle dö
en ärofylld död på slagfältet!
Det var mitt öde,
och du lurade mig på det!
Fattar du vad jag säger, Gump?
Det här skulle inte hända, inte mig.
Jag hade ett öde.
Jag var löjtnant Dan Taylor.
Du är fortfarande löjtnant Dan.
Se på mig. Vad ska jag göra nu?
Vad ska jag göra nu?
Menige Gump?
- Ja, sir!
- Ledig.
Min son, du har blivit
tilldelad hedersmedaljen.
Löjtnant Dan, gissa vad?
De vill ge mig en med...
Frun, vad har de gjort
med löjtnant Dan?
De skickade hem honom.
Två veckor senare
lämnade jag Vietnam.
Ceremonin började med
ett uppriktigt tal av presidenten
angående behovet av vidare
upptrappning av kriget i Vietnam.
President Johnson delade ut fyra
hedersmedaljer till män från...
Amerika står i tacksamhetsskuld
till dig, min son.
Jag hörde att du skadades.
Var blev du träffad?
I skin-korna, sir.
Det måste ha varit en syn.
Det skulle jag ha velat se.
Det var som tusan!
Sedan gick mamma
till hotellet för att vila,
och jag tog en promenad
för att se på vår huvudstad.
Hilary! Jag har veteranerna.
Vad vill du göra med dem?
Det var tur att mamma vilade,
för gatorna var
helt fulla med folk
som tittade på alla statyer
och monument,
och en del av dem
var högljudda och knuffades.
Följ mig! Rör på er!
Vart jag än gick
fick jag lov att köa.
Kom igen! Gå.
Du är en bra man
som gör det här. Bra.
Okej.
Det var en man
som höll ett litet tal.
Och av någon anledning hade han
den amerikanska flaggan som skjorta.
Och han gillade att säga
"F"-ordet mycket.
"F" det här och "F" det där.
Och varje gång han sa "F-ordet"
så hurrade folk, av någon anledning.
Kom igen. Kom hit upp.
Kom. Kom. Ja, du!
Kom. Flytta på er!
Kom igen. Gå upp dit.
Berätta lite om kriget.
- Kriget i Vietnam?
- Kriget i Viet-jävla-nam!
Jaa...
Jag hade bara en sak
att säga om kriget i Vietnam.
Jag har bara en sak
att säga om kriget i Vietnam.
I Vietnam...
Vad i helvete gör du...
Jag ska slå in skallen på dig,
ditt jävla svin!
Jösses!
Vad har de gjort med den?
Jag hör dig inte!
Hör ingenting!
Den... Den här! Ge mig den!
Tala högre!
Det var det.
Och det är allt
jag har att säga om det.
Det stämmer så väl, man.
Du sa alltihop.
- Vad heter du?
- Jag heter Forrest. Forrest Gump.
- Forrest Gump.
- Gump!
Det var mitt livs
lyckligaste ögonblick.