Tip:
Highlight text to annotate it
X
Översatt av: Tastymushroom
www.Undertexter.se
Ska du med eller inte?
-Ursäkta mig?
-Vänta lite är du snäll.
Fyll i den här och vänta där borta.
Nej alltså, jag är Dr. Forester.
Jag skulle anmäla min ankomst här.
Du kommer att övervaka 22 patienter på
din rond idag på de här två våningarna.
Lugn morgon. Sök mig om du får några
problem. Men gör det inte till en vanna.
De andra hjälper dig att hitta.
- Vad gör han här? Jag bad om röntgen.
-Det kan ta 4 timmar sa de.
-Han kan vara död om 4 timmar.
Strunt samma. Dr. Forster, röntgen.
Höger, sen två till vänster, sen hissen
till andra. Följ skyltarna, sen tillbaka.
Dr. Kly?
-För du mig någonstans?
-Det hoppas jag verkligen, sir.
-Hur mår vi idag?
-Kommer jag att klara mig?
Ja, absolut.
Alex!
Jag har gjort min berömda spenatpaj.
Husvagnen är varm och skön.
Jag kan inte nu.
Men du! Det är verkligen kallt här ute.
Bli nu inte sjuk eller något.
Jag blir aldrig sjuk.
Hörde att du köpt hus, och tydligen
så får jag reda på det sist.
-Jag trodde att jag hade nämnt det.
-Vänta...Var?
-En bit utanför stan. Vid stranden.
-Vid stranden? Där finns inga hus.
Menar du stället som står på styltor?
-Klarar du dig?
-Ja. Är du galen?
Varför köpte du det huset, Alex?
-Ett glashus. Du får inget privatliv.
-Mona? Skaffa dig ett par stövlar.
Gonzalez!
-Fyrtiofyra.
-Vilse?
Tar ett tag innan man får pejling.
-Jag heter, Madhvi.
-Hej. Kate Forster.
Du är på fel våning. - Var har
du gjort din utbildning?
På ett litet kommunalt ställe
borta vid norra stranden.
Kära hyresgäst, välkommen.
Som tidigare hyresgäst så hoppas jag att
du kommer att trivas lika bra som jag.
Jag lämnade in adressändringen på
posten, men du vet hur det kan sluta.
Om något skulle dyka upp, skulle du då
kunna vidaresända det till mig?
Jag hade verkligen uppskattat det.
Min nya adress finns längre ner.
Tack på förhand. - P.S:
"Förlåt för skrapmärkena på entrédörren.
De var där redan när jag flyttade in."
"Samma sak med lådan uppe på vinden."
Skrapmärken? Vad pratar hon om?
Fixa lampan.
Fixa hundmat också, va?
Skaffa mat till människor.
Kom här!
16 grader på alla hjärtans dag.
Det här kan inte vara Chicago.
De säger att det är växthuseffekten.
Isbergen smälter, vattnet täcker jorden.
Tack gode Gud så slipper vi se det.
-Vad är det där?
-Inget. En av din pappas.
-Dostoyevsky?
-Javisst.
Den handlar om en kille som bryter
nacken på en fattig kvinna med en yxa...
Och än så länge så går han
omkring och ångrar det.
Det här är gott.
Det är verkligen riktigt gott.
Vad tänker du på?
Inget.
Det var svårt när din far gick bort.
Och, det är fortfarande svårt.
När jag håller i böckerna så känns det
som om att han är med mig på något sätt.
Vetandes om att han en gång var på
samma sida... och läste samma ord.
Herregud! Ring ambulanse!
Skicka en ambulans till Daley Plaza.
En man blev påkörd.
Bort från gångbanan!
Jag hade velat nå grunden
på grävning 17 idag.
-Kolla, jag vet att du är ny, grabben.
-Ursäkta?
Jag kan inte komma till nummer 17
förrän tidigast nästa vecka.
Kom igen nu, Mulhern. Det är skitsnack.
Ta Clemens och Rodriguez från tacket.
Jorge kan ta grävmaskinen, de använder
inte den. Ta 4-5 av de grabbarna-
-som inte gör nått på nummer 7 och 10.
Paulie, Carlos, Frank, Danny, och han
vad han nu heter, han den långe?
-Rafael.
-Rafael.
-Nu kör vi.
-Okej.
Jag hörde vad som hände på Daley Plaza.
-De säger att du kämpade på bra.
-Javisst. Hur bra som helst.
Jag ska berätta en sak som jag berättar
för alla unga doktorer, Kate.
Förhoppningsvis, så blir du
den första som lyssnar.
På en ledig dag, så ta dig så långt
ifrån det här stället som du kan.
Åk någonstans där du kan vara dig själv.
Kära, Ms Forster:
Jag fick ditt meddelande. Och är rädd för
att det kan ha blivit ett missförstånd.
Så vitt jag vet så har sjöhuset
stått tomt i flera år.
Ditt brev skulle troligtvis till
Sandburgtorpet nere vid stranden...
"...då ingen har bott i huset på länge.
Men jag är nyfiken på skrapmärkena."
Kära, Mr. Wyler. Jag känner till torpet,
och garanterar att jag aldrig bott där.
Jag är gammeldags, men tycker inte att
ett torp ska vara över 180Kvm.
Så jag gör ett nytt försök. Jag har
bott i sjöhuset, men har nu flyttat.
Idag bor jag på 1620
North Racine i Chicago.
Jag hade uppskattat om skulle vidaresänt
min post. En sak till, det är 2006.
Det har det varit hela året,
fråga vem som helst.
2006? Vad menar hon med 2006?
God morgon, Mr. Wyler.
-God morgon, god morgon.
-Hej, Mr. Wyler.
-Mr. Wyler.
-Sir.
Som synes, så härledes min inspiration
från metaforen av fuga och loppen.
-Två timmar med sånt skit. Skojar du?
-Vad pratar du om? Han sa inte ett ord.
Sadistisk, bitter, bitter gammal man.
Jag tycker att du är lite
väl överdramatiskt nu.
Var ska du?
Jag fattar inte att den
fortfarande tar sig fram.
-Du ser för jävlig ut.
-Jag har saknat dig också.
Skit i honom.
-Condos.
-Riviera Estates.
Jag fattar inte. Jag kommer
tillbaka efter alla de här åren,-
-och det här är vad som serveras.
-Vadå?
-Brorsan som tror att han är Frank Lloyd.
-Ge dig!
Pappa håller dig gisslan i mytfabriken.
Under tiden har du inte ens byggt en
telefonkiosk eller en hamsterbur.
Vilket kul sammanträffande. Jag har
en hamsterbur planerad.
En utbyggnad faktiskt. Halvfabrikat,
ingen grund. Vad säger du om det?
Det är det jag säger.
Du har det i sinnet.
På tal om det...
Så har jag köpt hus.
-Var då?
-På sjön.
-Ett sjöhus. Du har tjänat lite pengar.
-Det är en soptipp. Övergivet sen länge.
Så du har ett övergivet, hemsökt hus.
Ja, det är väl en bra anledning nog-
-för att svika oss och börja för
Fet och sladdrigs bygg.
-Hör här då. Jag har en hund också.
-Har du en hund?
Han bara dök upp vid huset.
Från ingenstans.
-Vad gör vi här?
-Jag ska lämna ett brev.
Det borde vara här.
1620 North Racine.
Men...
Det finns ju inget här.
Ska vi träffa någon? Bor det någon här?
-Jag trodde det.
-Ska vi ringa på?
Kära Ms. Forster: Jag åkte till din
adress, men det fanns inget där.
Det var bara en byggnadsplats.
På bilden såg det fint ut, men det är
inte förrän om en 18 månader.
Vad är det jag missar?
Kanske skrev du fel adress, för
jag ser att du skrivit fel datum också.
Du vill verkligen leka den här leken.
Om du verkligen befinner dig i 2004.
Så...
Känd dig då förvarnad.
Minns du den dagen? Du var inte glad då.
Minns du? - Jag vet.
Okej min mystiske brevskrivare.
Jag hänger med.
Men om du faktiskt är där du tror att
du är, så kommer du att behöva den här.
Det kom ett plötsligt snöoväder
den våren och alla blev sjuka.
Så. Mycket vila, mycket vätska.
Doktorns order.
Snö. Javisst.
Jackie.
Jack.
Kom nu, Jack. Kom här flickan.
Kom nu här. Jack.
"Omöjligt, jag vet. Inte möjligt...
men det sker faktiskt."
Var är jag?
Väldigt begåvat.
"Sjöhuset."
Sjöhuset. Ja, som du ser så är även jag
vid sjöhuset. Men jag börjar bli trött-
-de här lekarna, så jag går nu.
Okej? Hejdå. - Tack så mycket!
Vi borde kanske borde presentera
oss ordentligt.
Jag är läkare som lever
för att bota de sjuka.
Jag försöker åtminstone.
Jag är arkitekt. Jag gillar att bygga.
Och även om jag inte ser mitt
nuvarande projekt som mitt ideal...
så låter det mig vara här. På plats,
och det är mer än nog för mig.
Men säg mig en sak för mig. Du jobbar i
Chicago nu. Men var, var du på min tid?
För två år sen, på din tid...då jobbade
jag på internal medicin på Madison
Berätta något om framtiden.
Hur är det år 2006?
Jag är rädd för att världen i
stort sätt är detsamma.
Men självklart går vi kläda i silvriga
kostymer och åker runt i flygande bilar.
Och ingen pratar med varandra längre
för att alla har blivit tankeläsare.
Sanningen är, mannen från det förflutna.
Att det är inte mycket som förändrats.
På tal om det förflutna, så har jag
tänkt på det här med skrapmärkena.
-Hur är det möjligt?
-Jo. Jag tror att vi har samma hund.
Jaså? Hur är din hund då?
Enligt veterinären så är min
8år i min tid...6år i din tid då.
Hon är spinkig, ledsna ögon, snarkar,
och sover som en människa.
Jag vet inte varför,
men jag kallar henne för Jack.
Hej på dig, Jack.
Vad gör du? Du borde sova nu.
Tänker hon gifta sig med honom?
-Vad tror du?
-Jag vet inte. Han är typ gammal.
Så gammal är han inte.
Min mammas förre kille var flintskallig.
Men han var snäll.
-Men mamma gifte sig aldrig med honom.
-Inte det?
"Det finns alltid något bättre som väntar
runt hörnet." - Det är vad hon säger.
Kanske borde hon där göra detsamma.
Vänta på något bättre istället.
Kanske det.
Men om hon inte är försiktig nog så
får hon kanske vänta resten av livet.
Ledsen för att jag inte har haft tid att
ta mig till brevlådan på senaste.
Det har varit en lång vecka.
Bara nattskift.
Skönt att höra av dig igen.
Jag trodde att du lämnat mig.
Du bör veta att du är min
enda kontakt med framtiden.
Varför pratar vi aldrig om
sakerna som vi faktiskt tycker om?
Låt mig se. Läsa klassiker för jack.
-Vem är hans favorit?
-Dostoyevsky.
För mig? Den här staden en dag då
ljuset är så klart att jag kan röra vid-
-varje detalj, varje tegelsten och
fönster på byggnaderna som jag älskar.
Kom igen, följ med på en promenad,
på Lördag. Låt mig visa dig.
Du är galen. Varför gör du dig
allt besvär för min skull?
Inget besvär. Sommaren är här.
-Okej, din tur. Favorit saker?
-Var ska jag börja? Okej.
När jag känner doften av
blommorna innan jag ser dem.
När det börjar regna precis
vid picknickens ***.
-Och jag älskar doften av Jacks tassar.
-Du glömde inte att nämna din man nu va?
Jo, självklart älskar jag min make.
Min make som även han är läkare.
-Plastikkirurg för små bonddjur.
-Bra. Jag är också gift.
Jag har åtta barn,
och ingen av dem är lik mig.
-Jag är orolig, Kate.
-Det skulle jag också vara.
-Jag är singel.
-Jag med.
Nummer 27.
Hon är en skönhet. Min far brukade säga
att hon var farmor till alla andra hus.
Han brukade ta med mig på promenader
precis som jag tagit med dig på nu.
-Alex?
-Kate?
Jag önskar att vi hade kunnat göra
den här promenaden tillsammans.
-Så, vad tror du?
-Han låter som en trevlig prick.
-Låter som en trevlig prick. Något mer?
-Han skriver helt underbart.
Kolla datumet på brevet, mamma.
Datumet.
Jaså du menar tidsaken?
Det är bara en liten detalj.
Bara en liten detalj?
Apropå häromdagen...
Det var inget bra tillfälle.
Jag var stressad till tusen.
Självklart.
Du har en del fina stycken här.
Javisst. Musiken är bra,
musiken hjälper.
Som Nietzsche sa:
-"Livet skulle vara meningslöst..."
-"...utan musiken."
Jag antar att jag sagt det.
Ta en drink. Uppskattar du
ett fint vin nu för tiden?
Det kan du ge dig på.
Du får ursäkta din far för
att han är lite nyfiken.
Men var har du hållt till
de senaste åren?
Jag trodde att dina novell
dagar var över.
-Ursäkta, vadå för något?
-Vad?
Du kan komma upp om du vill.
-Vad jobbar du på?
-Nej inget. Jag bara minns mig tillbaka.
Det är inget enkelt jobb ska du veta.
Inte heller är de speciellt oskyldigt i
mitt fall. Jag skriver mina memoarer.
-Är vi med i dem?
-Vad tror du? Vill du vara det?
Vill du det?
Självklart. Ni har alla varit
en del av er fars liv.
Varför pratar du med
mig i tredje person?
För att jag skriver om mig själv skull
jag tro. Vadå då? Stör det dig?
Jag tänkte att du kanske
skulle gilla dem här.
-Vad är detta? Något du har jobbat med?
-Nej, det är dina.
Från ett hus jag nyss köpt vid sjön.
Jag hörde det. De sa att en sliskig
liten nybyggare hade köpt upp det.
Kom igen nu. Hänge dig till din far.
Klarar du inte av ett skämt?
Kom igen nu. Berätta.
-Var har du varit? Jag vill veta.
-Jag har försökt glömma bort dig.
Eller förlåta dig.
Lyckades du?
Nej.
Säg till om du behöver
hjälp med minnet.
Ja, då. Det ska jag göra.
Ladda till 360. Hämta 1 milligram Epi.
Ha 300 Amio redo om vi skulle behöva.
Är det klart? Undan.
-Håll trycket, koppla på påsen.
-Han har hjärtrytm igen.
-Har vi puls?
-Vi ha puls, ansträngd.
Det har varit långa dagar de här sista.
Jag har precis jobbat 30 raka timmar.
När jag stannar upp för ett andetag,
så inser jag hur isolerad jag blivit.
Tro mig, man kan bli aningen desperat.
Den där? Okej. Varsågod.
Bra drag. Mycket bra.
Det är inte så att jag gnäller,
för jag älskar faktiskt mitt arbete.
Och vår tur i Chicago öppnade
mina ögon för dess skönhet.
Men mitt hjärta saknar fortfarande
sjöhuset...och dess trä.
Jag saknar verkligen träden
där väldigt mycket.
Oroa dig inte, Kate. Vi kommer att
vara tillsammans inom sin tid.
Även om vi är långt ifrån varann, så ska
jag hitta ett sätt att vara dig nära-
-och ta hand om dig.
Katerina.
Håll den här.
Du borde äta mer. Du är spinkig. Minns
du hur mycket du åt när du var liten?
Ja, jag minns. Men nu, skrev
ni eller inte till varandra?
-Till er far?
-Nej, till Clark Gable. - Ja, till far.
-Vad, mamma?
-Innan jag träffa din far.
Så fanns det en man.
-Älskade du honom?
-Ja.
Men varför gifte du dig
inte med honom då?
Bara för att du skulle kunna ställa
den här fråga en vacker dag.
Det ser mindre ut.
-När blev han färdig med det?
-Du var inte född ännu, och jag var 8år.
Corbusier möter Frank Lloyd Wright.
Du vet, pappa spelade faktiskt
kort med dem båda.
-De dela lägenhet.
-Ja, men...
Jag kan inte simma.
Det borde finnas en trappa ner till
vattnet, en varenda, en talong.
Här är du nu, i en låda.
En glaslåda med en utsikt mot allt som
finns runt omkring dig...men du kan-
-inte röra det. Ingen sammanlänkning
mellan dig och det du tittar på.
Jag vet inte. Han har ett stort
lönnträd växandes mitt i huset.
Styrande.
Styrande och kontroll.
Det här huset handlar om äganderätt,
inte om förbindelse.
Jag menar, det är vackert. Förförande
till och med. Men ofullständigt.
Det har alltid handlat om honom.
Pappa visste hur man byggde ett hus,
inte ett hem. Men vet du vad?
Jag tror han vill att vi ska göra
det han misslyckades med.
Men att erkänna det...
det skulle vara att erkänna att han inte
lyckats fullt ut. Att han kunde bättre.
Och det plågar honom.
Minns du när vi var här med mamma?
Jag minns att hon försökte få det att
fungera här. Med oss...och med honom.
-Visionary Vanguard då?
-Vad är det med det?
Kom igen. Du ska inte inbilla mig att
du blir lycklig av att bygga-
-de här stugorna åt turister?
Ingen kommer att beundra dig för det.
-Beundra mig för det?
-Ja, Visionary Vanguard!
Det är din idé.
-Jag kan inte. Men behåll namnet du.
-Kom igen! Det måste vara med oss båda.
Jag kan inte, Henry. Förlåt.
Jag bara...
-Jag har andra planer.
-Har du flickvän?
Nej...
-Vad var det? Du tveka.
-Nej, jag tvekade inte.
-Sluta nu, jag har inte tid med det här.
-Vad har tiden med saken att göra?
Du kommer tro att jag är galen.
Min kära Mr. Wyler:
Är du villig att spela ett spel med mig?
För två år sen så tog jag
tåg 145 till Madison-
-från Riverside stationen och
jag glömde något där.
Det var en gåva från min far.
Om du hittar det, kan du då
snälla lägga det i brevlådan?
Det skulle betyda mycket för mig.
Din, Kate.
-Sista utropet för tåget till Madison.
-Vill du verkligen veta? Kom igen.
Alla måste stiga på nu!
Jag ringer dig.
Jag hittade den, Kate.
Jag har den med mig.
En dag får du den. Lita på mig.
Jag vet hur viktig den är för dig.
Du kanske inte minns nu,
men vi såg varandra.
Åtminstone så såg jag dig.
Du har aldrig berättat
hur vacker du är.
Du kanske såg någon annan.
Det var ett dåligt hår år för mig då.
Långt brunt hår. Vänliga,
ovarsamma ögon.
Okej, okej, okej.
Du såg mig.
Men jag vet fortfarande
inte hur du ser ut.
Men, vi kan väl träffas i framtiden.
Så kan du berätta vad du tyckter.
Se det som en dejt.
Okej. Du kan ju ringa mig den
10:e Juli, 2006...
klockan 21:05?
-Hallå?
-Kate?
-Ja.
-Det är Morgan.
Morgan.
Jag är i Chicago. Jag skulle på ett
möte, men det blev inställt.
så jag tänkte att jag kunde ringa dig.
Har du ä***?
-Nej, men jag är inte...
-Inte jag heller. Jag kände av det nu.
-Vi kan ta något snabbt att äta.
-Okej.
Det här ser väl ut att vara okej?
-Nej, Morgan. Det är inte...
-Lita på mig.
-Hej på dig.
-Kan du ursäkta mig en minut?
-Vi skulle önska ett bord för två.
-Hur var namnet?
-Vi har inte reserverat.
-Jag är ledsen. Fullbokat till Oktober.
Oktober?
Jag får återkomma.
-Det gick ju bra.
-Det spelar ingen roll.
Kom igen, sluta. Det är stans bästa
restaurang. Inget får ett bord här.
-Nej. Det är inte det.
-Vad är det då?
Jag gjorde inte det här på rätt sätt.
-Det fanns inget möte, eller hur?
-Du skulle inte ha träffat mig annars.
Du vet, kaffe. Kaffe som sen kan leda
till middag. Middag som kan leda till...
-Leda till vadå?
-Jag erkänner att jag ofta förhastar.
Morgan, förhastar dig?
Du är alltid 10 steg förre.
Vi dejta i en vecka? Och du hade redan
hela vår framtid uträknad och planerad?
Min residens, du valde ut en fastighet.
Jag gick till ditt hus för helgen,-
-och du hade du hela stan
hemma som skulle få träffa mig.
-Du blev väldigt bra vän med en av dem.
-Vad pratar du om?
Du vet vad jag pratar om. Han killen.
Han som jag kom på dig hånglandes med.
Jag hånglade inte med honom.
Är vi småbarn nu eller?
-Vad kallar du det för då?
-En kyss.
Det var bara en kyss, med en kille.
För flera år sen... - Vet du vad?
Gentlemän... enhet 381 på
Riviera Estates är klar.
Gratulerar. Ni har gjort ett bra jobb.
-En avklarad...
-...fyrtiofyra kvar.
Vi är inte mycket försenade,
bara märkbart.
Det går bra. Grabbarna har fattat nu.
Men vi hade behövt en till grävmaskin.
-Och vattnet på nummer 14 behövs fixas.
-Håll käft.
-Vad?
-Jag är aningen besviken på dig.
-Varför det?
-Du ska ha koll på saker och ting.
-Det trodde jag att jag hade.
-Men du har inte sett de här.
-Minns du? Du bad mig att hämta dem.
-Just det. Inte som jag tänkt mig.
-Gillar du dem?
-Jag gillar dem.
Jag tycker att vi ska gå ut. Ikväll.
Om du inte är upptagen.
Jack? Jack.
Jack!
Kom här, Jack!
Alex, vänta!
Jack!
Jack!
Resynck: Xenzai[NEF]-Din antar jag?
-Ja. Förlåt. Tack. Kom här, jack.
Vad tänkte du på, tjejen?
-Hon har aldrig gjort så förut.
-Man får hålla koll. Vad hete han?
-Hennes. Jack.
-Jack. Bra namnval för en flicka.
Jag borde skaffa en som dig till min
flickvän. Hon älskar hundar.
-Har vi träffats?
-Nej, det tror jag inte.
-Morgan Price.
-Alex Wyler.
-Behöver du hjälp med det där?
-Ja.
-Bott här länge?
-Ett par månader. Nere vid sjön.
-Vid sjön? Där ser man. Jag tänkte...
-Alex.
Vilken tur att du hittade honom.
-Mona, det här är Morgan. Morgan, Mona.
-Hallå.
-Trevligt att träffas.
-Detsamma.
Fina stövlar du har. - Lyssna, för att
ni inte ska tro att jag dricker allt-
-det här själv. Jag ska ha en fest.
Ni är båda välkomna.
Och du, Alex.
Ta mitt kort. Jag kanske hyr ett
ställe vid sjön även jag en dag.
Det är min flickvän, Kate. Hon har
aldrig gillat det här stället...
Jag sa att vi skulle kolla efter något
nytt när hon blev klar med utbildningen.
Så om du hör något...
-Javisst. Hon är läkare.
-Ja.
Alex.
-Kul att träffas, Morgan.
-Detsamma.
-Du, Morgan! Vilken tid är festen?
-Klockan 20:00. Det är Kates födelsedag.
Det är Kates födelsedag.
- Kom nu, jack.
-Vad önskas?
-Ett glas vin tack.
-Tack.
-Du är välkommen.
Enligt de accepterade socialnormerna
så bör en person inte dricka ensam-
-efter 22:00, såvida de inte har en
väldigt bra ursäkt. Vad är din?
-Fanken, jag har ingen.
-Jag har.
Min yngste åkte till College idag.
Marie. Ena dagen så skvätter
hon omkring i poolen kläd i blöja.
Sen plötsligt så bär det av i
Volvon mot Kalifornien.
Jag hoppas bara att hon
vet vad hon ger sig in i.
Låt mig gissa. Premedicinering?
-Bingo.
-Hej, Kul att ses. Hur är det?
-Helt okej, tack.
Jag vill presentera er för några vänner.
Alex, Mona, paret Wootch.
Susan, Johnny.
Nu fixar vi något att dricka.
Baren är här bak. Kom nu.
Varför sa du inte att det var idag?
Vi hade fixat en tårta eller något.
Det är bara tid som passerar. Jag
gillar inte att göra en stor sak av det.
Du håller mycket för dig själv.
Inget fel med det dock.
Men ibland undrar jag vad mer
du har förutom ditt jobb i livet.
Familj? Pojkvän?
Jag har haft. En gång i tiden.
Han hete Morgan.
Morgan? Morgan. Ett sexigt namn.
Överraskning!
Grattis, Kate!
-Det här är självklart, Kate då.
-Hej, Kate.
Det här är Alex och Mona.
De ska hjälpa oss att hitta
ett sjöhus. Eller hur?
Du har inte tagit tårta.
Jag avslutade det hur som helst.
Jag är lycklig nu, och det var rätt val.
Vem är det du skriver till då?
Jag kunde inte undvika att se det, för
vid varje paus så skriver du något.
Det finns någon. Det är ett sorts
långdistans förhållande.
-Hur träffades ni?
-Det har vi inte gjort. Så typiskt mig.
-Du skojar?
-Håll allt på avstånd. Eller ja, alla.
Mannen som står rakt framför mig,
som vill gifta sig med mig.
Honom knuffar jag bort. Och jag
flyr från honom. Medan...
Mannen jag aldrig kan träffa. Honom
hade jag gärna gett mitt hjärta.
Han måste vara en jävel på att skriva.
Det är fint. Det känns säkert.
-Jösses! Han sitter i fängelse va?
-Nej.
-Du är en sån kvinna, eller hur?
-Nej.
Han är bara en kille som bor vid sjön.
En arkitekt.
Herregud.
-Grattis på födelsedagen.
-Tack så mycket.
-Jag hoppas att det blir ett bra år.
-Tack.
Jag heter, Alex.
Killen med sjöhuset.
Okej. Hur är läget?
Får jag?
Så du tänker hjälpa oss att
hitta ett ställe vid sjön?
-Jag hoppas det. Om jag kan.
-Är du mäklare?
-Nej, jag har bara ett sjöhus själv.
-Är det fint?
Ja, du kommer att älska det. Du kommer
att hyra det efter att jag flyttat ut.
Kate, har du...
läst boken Persuasion?
-Vadå?
-Av Jane Austin.
Jag vet vem som skrivit den.
Det är min favorit bok.
Varför drog du upp något sånt?
Vad fick dig att nämna det?
En vän gav den till mig nyligen, och jag
undra bara vad den handlade om.
Den är underbar.
Den handlar om...
Om väntan på något.
Två personer som möts. De blir nästan
förälskade, men timingen är inte rätt.
De måste gå sina vägar. Och då...
Flera år senare så möts de igen.
De får då en andra chans.
Men de vet inte fall det har
förlorat för mycket tid.
Eller om de har väntat för länge.
Du förstår. Om det är för sent för
dem att få det att fungera.
Vad är det du gillar med det?
Jag vet inte.
-Förstå mig rätt nu. Det är vackert...
-Nej, det är hemskt.
-Ja, visst är det hemskt?
-Så hemskt.
-Det är...
-Ja, det är hemskt.
Det här är en personlig fråga.
Men har du någonsin varit
med om något liknande?
Jag? Nej.
När jag var 16...
så var jag sjukt förälskad i en kille.
Han spelade gitarr...
Jag rymde också hemifrån för att flytta
hem till honom i San Francisco.
Han sa att jag hade en vacker röst, och
jag hade drömt om att bli sångerska.
-Jag älskar San Francisco.
-Ja, han var min första kärlek.
Troligtvis den enda.
-Han måste ha varit en bra kille.
-Jag vet inte.
Han kan ha varit det. Det höll inte
länge nog för att jag skulle få veta.
Sanningen är att jag minns inte
hur han ser ut längre.
-Verkligen? Det var synd.
-Min far kom dit.
-Då fick du problem.
-Ja. Han tog mig till Chicago sen.
Och han var sjuk, och han hade en
dröm om att bli doktor, förstår du?
Och till *** så blev det även min dröm.
Han hade rätt.
Jag mår bra av att hjälpa andra.
Sen dog han.
Kate.
Vad är det?
Jag...
Du...?
Jag bara...
Vad?
-Känner du till den här låten?
-Ja.
-Sjunger du?
-Nej.
Ingen vill höra mig sjunga.
Du vill inte höra mig sjunga.
Jag menade inte, du förstår...
Men, ja.
Men jag kan dansa.
Kate.
Hej. Alex berättade för mig om sjöhuset.
-Ja, det låter verkligen fantastiskt.
-Vad bra.
Klockan är mycket, Alex.
Ja.
-God natt.
-God natt.
Det var du.
Varför sa du inget?
Du hade bara trott att ja var
galen, full eller både och.
Ja, men...
-Jag tyckte om dig. Du skulle berättat.
-Hur? Du var med din pojkvän.
Vet du vad? Det är bara en ***
ursäkter. Du är en fegis.
Jag är ingen fegis.
Jaså inte? Din flickvän då?
Vadå? Jag har ju redan berättat.
-Hon är inte min flickvän.
-Och han är inte min pojkvän.
Jaså inte? Vad är han då? Din bror?
En komiker. Åt du en clown till frukost?
Underbart. Vårt första gräl.
Du skulle kunna skriva en låt om
det och sjunga den i San Francisco.
Vad?!
-Hallå.
-Hej, Henry.
Vadå?
Jag söker efter min far, jag vet inte
vilket rum han ligger i. Simon Wyler?
-Mr. Wyler, arkitekten?
-Ja.
Mitt namn är Anna Klyczynski.
Jag har hand om din far.
Vad hände? Är han okej?
Han är okej. Han fick en hjärtinfarkt.
Turligt nog en mindre variant.
Det vitala är okej, och han är stabil.
Men ett ingripande kommer att krävas.
Han har gått med på det och
är inplanerad imorgon.
Skönt att se att du tar det lugnt.
Du behövde inte komma. Jag mår utmärkt.
Hur bra som helst.
Men du hade en hjärtinfarkt, pappa.
Jag hade en känning bara. Herre jösses!
- Inget mer.
Jag hade uppskattat om du
behöll allt i sitt perspektiv.
Okej då. Men jag vill att du ska veta
att jag är här om du behöver något.
-Kaffe.
-Vad?
-Du hörde mig.
-Kaffe.
Det finns en sak som jag inte har sagt.
Det var min far som byggde sjöhuset.
Jag menar med sina egna händer då.
För länge sen, innan han blev känd.
Då han fortfarande hade en
familj och avguda min mor.
Hon hete Mary. Och huset
var en gåva till henne.
Hon var smart och rolig.
Hon kunde ha blivit vad som helst, men
valde att ta hand om mig och min bror...
och hjälpte honom att bygga sin karriär.
Du förstår, ju mer han lyckades,
ju värre blev han att leva med.
Till *** så klara hon inte av
att bo med honom längre.
Hon lämnade honom.
Inom ett år så blev hon sjuk.
Olyckligtvis, så hade hon aldrig lärt
sig att sluta älska honom.
Han kom aldrig på begravningen.
När jag fråga honom, varför...?
Fortsätt, Alex. Vad sa han?
Han sa: "Hon var död för mig det
ögonblicket hon lämnade huset."
Sen gav han mig ett av hans
årets-arkitekt flin.
Jag hoppas att du uppskattar det här.
Jag fick smitta förbi tre-
-sjuksköterskor för din skull.
-Jösses, det är varmt.
-Det är inte koffeinfritt nu va?
-Det borde vara, men det är det inte.
Det var inte illa. Tack så mycket.
Min son...
-Varsågod.
-Var är din bror?
Jag skicka hem honom. Han mådde dåligt.
-Du vet hur han är när han blir orolig.
-Jag vet. Han har det efter sin mor.
-Hon oroade sig alltid för mycket.
-Vad är det du tittar på?
Jaha. Här, ta en ***.
Det är ett förslag på ett museum.
-Vem är det?
-Någon ny.
Jag gillar gångarna,
och ljuset faller ner där.
-Vad är det för material?
-Granit och aluminium.
De vita panelerna är taget
direkt från Meier.
Men de inre färgerna som kommer genom
frontfönstret, det var annorlunda.
Det är inget nytt, men det är stilrent.
Jag gillar det.
När besökte du senast Barcelona?
Flera år sen, med mamma och Henry.
Minns du besöket på Casa de la Caritat?
-Fattighuset.
-Precis. Du nämnde nyss Meier.
Han museum i Barcelona står sig i
samma areal som Casa de la Caritat.
Det dricker samma ljus.
Meier designade en serie ventilations-
galler för att fånga in det ljuset.
Och sen kasta det inåtgående för att
upplysa konsten. Fast på omvägar.
Och det var viktigt, för fastän
ljuset förhöjer konsten...
Så kan det också försämra den. Men
det visste du väl redan, din buse.
Angående det här då?
-Var tror du att det här ska byggas?
-Jag vet inte.
-Men du sa att du gillade det.
-Konceptet.
Kom igen nu.
Du vet lika bra som jag att ljuset i
Barcelona och Tokyo skiljer sig.
Och ljuset i Tokyo skiljer
sig från det i Prag.
En högaktningsfull struktur, en som är
menad att stå där genom tidens tester..
och aldrig ignorera sin omgivning.
En seriös arkitekt tar med det i sina
beräkningar. Han vet att om han vill ha-
-närvaro, så måste han
rådgöra med naturen.
Han måste fängslas av ljuset.
Det handlar alltid om ljuset. Alltid.
Jag har ett akutärende.
Ta över mitt skift.
-Hallå.
-Mr. Wyler?
Det här är Dr. Klyczynski på
Chicago sjukhuset.
Jag är rädd för att jag har
tråkiga nyheter åt dig.
Jag beklagar, Alex.
Jag önskar att jag på något sätt
kunde vara där med dig...
Så vi kunde sitta där tillsammans
och se ut över vattnet och ljuset...
i det hus som din far byggt.
Jag kan vara en axel för dig, precis
som du har varit där för mig.
Och berätta för dig att
allt kommer att bli bra.
Om jag kan göra en sak för dig idag.
Härifrån...
En liten enkel sak från framtiden...
så hoppas jag att det här är det.
Det kommer inte att publiceras
på ett par år.
Jag tycker inte att du ska
behöva vänta så länge.
Jag hoppas att det hjälper dig
att förstå hur älskad du var.
Välj ett ställe. Jag kommer, jag lovar.
Imorgon? Vad säger du?
Men det kommer inte att vara imorgon
för dig, Alex. Du får vänta 2år.
-Jag vet. Jag bryr mig inte, jag väntar.
-Är du säker? Jag vet inte.
-Jag gör. Jag har aldrig varit så säker.
-Okej, vi ses om två år.
Vi ses imorgon då.
Kate...Var skulle du vilja gå?
-ll Mare.
-Till när ville du boka ett bord?
-Om två år från imorgon?
-Om två år?
-Två år?
-Från imorgon.
-Hallå. Namn?
-Forester.
Wyler.
-Eller, Wyler. Jag är inte säker.
-Det ska vi ordna, sir.
-Vad bra.
-Wyler?
Wyler.
Er servitör kommer strax.
God kväll, miss.
På huset.
-Tack ska du ha.
-Lycka till.
Ett glas till för dammen?
Du var inte där.
Du dök inte upp.
Jag förstår inte.
Något måste ha hänt. Förlåt mig.
-Jag har två år, Kate. Vi testar igen.
-Nej, Alex. Det är för sent.
Det har redan skett. Det fungerade inte.
Ge inte upp, Kate. Minns du vad
du sa om övertygelse? De väntar.
-De träffas igen, de får en ny chans.
-Livet är inte som en bok, Alex.
Och det kan försvinna på ett ögonblick.
Jag åt lunch med min mamma på Daley
Plaza när en man dog mitt framför mig.
Han dog i mina armar.
Och jag tänkte: Det kan faktiskt
sluta så även på alla hjärtans dag.
Sen tänkte jag på alla de människor som
älskade honom, som väntade där hemma...
som aldrig skulle få träffa honom igen.
Och sen tänkte jag:
Tänk om det inte finns den där någon?
Tänk om man lever hela sitt liv utan
att det är någon som väntar på en?
Så jag körde ner till sjöhuset sökandes
efter något slags svar.
Och då fan jag dig.
Och jag lät mig själv gå vilse.
Vilse i den här vackra fantasi
där tiden stod still.
Men det är inte på riktigt, Alex.
Jag måste lära mig leva det
livet jag redan har
Snälla sluta skriva mer till mig.
Försök inte hitta mig.
Låt mig låta dig gå.
Hallå? Vadå?
Vänta lite jag hör dig inte.
Hallå?
Hur länge stannar du?
-Jag är på en bar med några vänner.
-Kom här.
Bli inte helt för förtjust nu.
-Det finner jag svårt att tro på.
-Det var bra.
Och det var verkligen kul
att höra din röst igen.
Jag är överraskad över hur kul
det var att höra din röst igen.
-Hur var ditt möte?
-Det var okej.
Ja, jag fick jobbet.
-Är det sant?
-Ja.
Men då får jag gratulera.
Ja. Ett telefonbolag. Jag kommer att
jobba med överläggningar. Bra betalt.
Och jobbet är här...
i Chicago.
Det är goda nyheter.
Vad?
Jack. Jack!
Kommer du ner den här helgen?
Saknar du inte mig en aning?
Bara lite då, inte mycket?
Okej. Nej, Jag hörde.
Jag får ringa upp igen, Kate. Okej?
Vill du fortfarande hyra ett sjöhus?
Det är precis vad Kate önskar.
Hur vet du vad hon vill ha?
Lita på mig.
Hej på dig. Jag känner dig.
Vad tycker du?
Det är en fixering. Vet du det?
Varför envisas du med sjöhuset?
Varför gör du inte något eget istället?
För att det är hennes.
Du pratar om flickan från framtiden?
Kate.
Och du skriver fortfarande till Kate?
-Nej.
-Varför inte?
Han bad mig att sluta.
Varför?
Tiden.
Kom igen nu! det är bra.
Du behöver en riktig kvinna.
-En kvinna...
-Lyssna, Henry.
Lyssna på mig. Han var verkligare för
mig än något annat så länge det varade.
Hon var verkligare för mig än
något annat jag känner till.
Jag såg henne. Jag kysste henne.
Jag älskar henne.
Och nu är hon borta.
Hon är borta.
Kan du skruva ner lite?
"Där kan inte ha funnits två
hjärtan så öppna...
ingen smak så lik...
inga känslor som är så samklingande."
Gott nytt år!
Kom in.
-Vad tycker du?
-Skippade jag lunchen för det här?
-Jag vet att det kräver arbete.
-Arbete? Vad sägs om en rivningskula?
Jag hittade en arkitekt som är
specialiserad på renovering.
Jag bokade ett möte till imorgon.
-Bakhåll.
-Kom igen.
Vi kan inte stanna i min lägenhet.
Vi har bott där i över ett år nu.
Jag vill röra mig framåt.
-Det är en ny firma.
-"Ny" som i oerfaren?
Nej. "Ny" som i billig.
-Hej, Dr. Forster. Vi kommer strax.
-Bra, tack så mycket.
Jo, förresten...
det är alla hjärtans dag.
Men jösses, Katie.
Jag har inte köpt något.
-Förlåt. Jag har varit så upptagen.
-Ingen fara.
-Vad är det här?
-Växthuseffekten.
Dr. Forster? Jag är ledsen
för att det har dröjt.
-Hej. Kul att träffas.
-Detsamma.
-Morgan.
-Hej, Morgan. Vanessa Vanderbeck.
Det första ni ser är det vi
pratat om. Solcellerna.
Jättesnyggt. Så det gick att lösa med
all glaspanel och metalstruktur?
Vill du ta en öl efter jobb?
Tyvärr. Jag ska ut med Vanessa,
det är alla hjärtans dag.
Vänta. Säg det igen.
Det är alla hjärtans dag idag.
Jag ska ut med Vanessa, min flickvän.
Kall Champagne, några ostron,
kanske lite choklad.
-Vad är det för datum?
-14:e Februari.
14:e februari, 2006.
-Jättesnyggt. Tack så hemskt mycket.
-Nöjet är på vår sida.
Henry ser till så ni får allt.
Underbart. Det är verkligen vackert.
Tack så mycket.
Vad är det?
Jag måste tillbaka till jobb, Katie.
-Vem har gjort den här ritningen?
-Min bror faktiskt.
-Vem är din bror?
-Alex Wyler.
Kände du till honom?
Ja, jag känner till honom.
Hur kan jag nå honom?
-Är han i närheten så jag kan...?
-Jag beklagar...
Han har gått bort.
För två år sen idag faktiskt.
Det var en olycka.
Var då?
Kate.
Vänta. Stanna nu.
Svara för fasiken.
Vad är det som pågår, Kate?
Kate!
16 grader varmt på alla hjärtans dag.
Det här kan inte vara Chicago.
På teve säger de att
det är växthuseffekten.
-Det är inget fel på det.
-Det är farligt.
Alex...
Jag vet varför du inte
dök upp den kvällen.
Det var du på Daley Plaza den dagen.
Det var du.
Snälla, gå inte.
Vänta lite bara. Snälla.
Leta inte efter mig.
Försök inte hitta mig.
Jag älskar dig.
Och det har tagit så här lång tid
för att säga det. Men jag älskar dig.
Och om du fortfarande bryr dig om mig...
så vänta på mig.
Vänta på mig.
Vänta bara. Vänta.
Vänta två år, Alex.
Kom till sjöhuset.
Jag är här.
Du väntade.
Resynck: Xenzai[NEF]
Översatt av: Tastymushroom
www.Undertexter.se