Tip:
Highlight text to annotate it
X
Bum buttery, flit fluttery
Dum diddly-ooh
Bum buttery, blåtrasten
sjunger en sång
Påsk-lillejor vaknar
och står på full stång
Blommorna blommar
med en enda gång
Åh en sån vacker vårsång
Alla ekorrarna
trallar så glatt
Nynnar att våren
har sin finaste hatt
Våren är vårigast
och du vet väl att
Åh en sån vacker vårsång
Här i vår skog är allting så bra
vi leker med djuren varendaste da
Jag måste tyvärr meddela att det
här inte är den film ni ska få se.
Filmen ni snart ska få se
är hemskt obehaglig.
Om ni vill se en film om
en lycklig liten alv,
finns det säkert gott om
platser i salong två.
Om ni, däremot, gillar
historier om intelligenta
och hyfsat snygga
föräldralösa barn,
skumma eldsvådor,
festsugna blodiglar,
italiensk mat och
ljusskygga organisationer,
så sitt kvar
medan jag återberättar varenda
olyckligt steg i barnen
Baudelairs historia.
Jag heter Lemony Snicket,
och det är min dystra uppgift
att återge den här berättelsen.
Violet Baudelaire, äldsta barnet,
var en av världens mest fram-
stående 14-åriga uppfinnare.
Alla som kände Violet visste, att
när hennes långa hår var uppsatt
i en knut, var hon i uppfinnartagen.
I en värld full av övergivna
föremål och bortkastat material,
visste Violet att det
alltid fanns något.
Något hon kunde knåpa ihop
till nästan vad som helst
för nästan alla
tänkbara situationer.
Och ingen var bättre på att
prova hennes uppfinningar
än hennes bror.
Mellanbarnet, Klaus
Baudelaire, älskade böcker.
Eller, snarare, allt han
kunde lära sig av böcker.
Familjen Baudelaire hade ett
enormt bibliotek i sin herrgård.
Ett rum fyllt av tusentals böcker,
i alla upptänkliga ämnen.
Och Klaus var aldrig så nöjd
som efter en eftermiddag med
näsan djupt i böckerna.
Och han kom ihåg
precis allt han läste.
Lillflickan, Sunny, hade ett
lite annorlunda intresse.
Hon gillade att bita i saker,
med sina fyra vassa tänder.
Det fanns inte mycket
Sunny inte ville bita i.
Sunny var i den åldern där
man mest kommunicerar
genom obegripligt ylande.
Till exempel:
Som förmodligen betydde
"Titta, en underlig figur
lösgör sig ur dimman."
Eller möjligtvis
"Vad gör en bankir som herr Poe
här nere bland all sand
hos oss på Briny Beach?"
Barn,
jag måste tyvärr upplysa er om
en mycket olycksalig händelse.
Det gör ont att berätta, men era
föräldrar omkom just i en eldsvåda,
som totalförstörde ert hem.
Om du någonsin förlorat någon
som stått dig väldigt nära,
vet du redan hur det känns.
Och om inte,
kan du aldrig föreställa dig det.
Ingen vet orsaken till
branden hos familjen Baudelaire.
Vi har utrett det så gott vi kan.
Men allt vi kommit fram till
är att eldstormen
uppstod från långt avstånd
genom brytning och samman-
slagning av ljusstrålar.
På några få ögonblick var
hela herrgården övertänd.
Lika mystiskt som
eldens ursprung,
var de andra underligheter som
kom i dagen framför barnens ögon.
Alla familjer har sina
hemligheter, oöppnade dörrar.
Men för Klaus gick det upp,
att varenda liten upptäckt skulle
fylla hans huvud med frågor.
Varför gömde hans far
en kikare i sitt skrivbord?
Fanns det fler hemligheter att
avslöja om deras föräldrars liv?
Frågor han var rädd för att
han aldrig skulle få svar på.
Och i ett enda slag,
blev barnen Baudelaire "de
föräldralösa barnen Baudelaire".
Jag försökte varna er.
Det här är ett bra
tillfälle att lämna salongen,
vardagsrummet eller planet
där du ser den här filmen.
Än finns det tid att se en
film om en lycklig liten alv.
Sådär, följ med mig.
Som högste chef för Avdelningen
för Penningbestraffning
och handhavare av era
föräldrars testamente,
är det min uppgift att ta hand om
era pengar tills ni blir myndiga
och se till att ni hamnar hos
er närmast levande släkting.
Därför tar jag med er
till er käre Greve Olaf,
Som bor här i stan,
bara 37 kvarter bort.
Jag tror inte det var det
"närmast" syftade på.
Vi känner inte Greve Olaf.
Jodå, det är klart ni gör.
Han är endera er tredje
nästkusin i fjärde led, eller
er fjärde nästkusin
i tredje led.
"Hans hjärna är nog ur led."
Och han är skådespelare.
Spännande, eller hur?
Ni är lyckligt lottade, barn.
Sån generositet är ovanlig
från någon i hans bransch.
Nu är vi framme
vid ert nya hem.
Är det inte förtjusande?
Hejsan.
Ni måste vara barnen Baudelaire.
Hej.
Jag blev så ledsen när jag
hörde om olyckan,
men glad när jag hörde
att ni skulle flytta hit.
Välkomna, jag är domare Strauss,
och jobbar i stadens domstol.
Jag heter Violet. Det här är min
bror Klaus och min syster Sunny.
Poe, från AfP.
Hur står det till?
Strålande.
Ditt hus är så vackert.
Tack så mycket.
Känn er som hemma. Ni får
komma och hälsa på när ni vill.
- Hälsa på?
- Betyder det,
att du inte bor med Greve Olaf?
Bor med? Med Greve Olaf? Nej nej.
Nej, nej, nej. Han...
Han är min granne.
"Kan vi inte sova ute istället?"
Stig in.
Vi har inte hela dagen
på oss. In med er.
Men god dag, god dag, god dag.
Jag är er älskade Greve Olaf.
Välkomna till mitt ljuvliga hem.
Må ni finna tröst i dess
livmoderliga värme och
...sorgsna skrud.
Eller, som de gamla
grekerna skulle ha sagt,
Föräldralösis...
...bosättus...
...nånting, nånting, nånting.
Musiken bygger upp ett crescendo
- avsluta på höger fot -
Och så en snygg pose.
Inte precis vad jag ville
uppnå, men ni förstår idén.
Kära...
...Violet.
Trevligt att råkas.
Hur står det till?
Du måste vara Klaus.
Unge Klaus.
Vänster är din bra sida.
Och...
...Vad är det här?
Jag heter Sunny.
Hemskt ledsen, men jag
pratar inte apspråk.
Banan.
Jag är ingen apa!
Sunny är vår syster.
Ni var mig en dyster hop.
Varför så surmulna?
Våra föräldrar dog precis.
Ja just det ja.
Alldeles förfärligt.
Får jag försöka en gång till?
Säg din replik igen. Fort,
medan jag har känslan kvar!
Våra föräldrar...
...dog precis?
Ja just det.
Vilken typ!
Herr Poe...
...Jag ska uppfostra dessa hittebarn
som om jag faktiskt ville ha dem.
Och även om ni skulle kalla
det en börda, en uppoffring,
så har ni fel.
Och borde skämmas.
Blotta tanken.
Nåväl, var skriver jag under
för förmö... Jag menar,
...för barnen?
Ni får inte vårdnaden förrän
efter mötet på torsdag morgon.
Och vad ska jag göra
med dem tills dess?
Ursäkta mig?
Jag menar...
Tränar du? Du ser bra ut.
Välträ***, menar jag.
Nåja, jag måste tillbaka till banken.
Kan du inte stanna och ta en munsbit?
Ett glass Portvin? Lite kaffe?
- Jag skulle kanske...
- Jaja, en annan gång, då.
Barn, om ni behöver
något, tveka inte att...
Nej då, vi klarar oss.
Det blir så bra.
Några frågor, va...
Jag vet att min enkla boning
inte är så mycket mot
Baudelaire-herrgården,
men jag kommer att få
en *** pengar snart,
och jag tror den kommer bli
väldigt bra när den blir klar.
Ska vi se oss omkring?
Här är vardagsrummet.
Och köket. Jag vet
vad ni tänker:
"Lite kärlek och omtanke
skulle inte skada"
Ni är väl vaccinerade? Mot polio,
smittkoppor, tyfus, malaria?
Det här är underhållnings-,
eller lek och stojrummet.
Taket ska gå att åtgärda
hur snabbt som helst.
Ni har väl inte höjdskräck?
Hur skulle det se ut?
En apa med höjdskräck.
Min teater.
Följ mig.
Vad ligger där uppe?
Tornet...
...som ni aldrig får besöka...
...under några omständigheter.
Och här ska ni sova, om det blir
tid över till sånt. Natti-natti.
- Men solen har inte gått ner.
- "Men solen har inte gått ner."
Jag vet inte om ni har tänkt på,
att man ofta får fel
första intryck av folk.
När Sunny föddes, till exempel,
gillade Klaus inte alls henne.
Men när hon hunnit bli sex veckor,
var de som ler och långhalm.
Vilket, i detta fallet, betyder
"lekte kasta och bita hela dagarna".
I greve Olafs fall, däremot...
Hittebarn!
...var intrycket helt riktigt.
Varje morgon tvingade Greve
Olaf barnen Baudelaire att
göra alla sina hemska sysslor.
Sen smög han iväg
till sitt hemliga torn.
Hur olycklig situationen
än verkade,
skulle den snart bli värre.
...i Mexico, i ett
badkar fullt med is,
och insåg att de finurliga
tjejerna stulet min njure.
- Nej!
- Nej!
Tänk er min förvåning.
Hittebarn, det här är min ensemble.
Ensemblen, mina hittebarn.
De ser då inte rika ut.
Fula små rackare.
Varför är ni inte i köket
och förbereder middagen?
Middagen?
Det är franska för kvällsmat.
På baksidan. Vänd på den.
Vi vill äta i matsalen,
klockan åtta.
Och vi vill ha fullständigt tyst
när vi repeterar vår pjäs.
- Men vi har aldrig lagat middag.
- Klockan är redan halv åtta.
Klockan åtta!
Det får bli pasta.
Okej, då ska vi bestämma rollerna.
Så,
vem ska spela
världens stiligaste greve?
Skulle du kunna göra det?
Om ni insisterar.
"Pasta puttanesca." Det betyder
"få ingredienser" på italienska.
Låter toppen.
Sunny. Hjälp till.
Det fixar jag.
- Vi måste ha en gryta.
- Finns inte någon.
- Och en sil.
- Ingen sil.
Tackar.
Så lite så.
Och en kastrull.
Jag kallar det här lilla
stycket "Elektriska stolen".
Har ni glömt att slå på den?.
Är det någon där?!
En sil. Lysande.
Sunny, hur går det med grytan?
Voila!
Det där är ingen gryta,
det är en spottkopp.
En spottkopp? Som i...?
Vi får tvätta den noga.
Nå?
Det blir bra. Riktigt bra.
Hur ligger vi till?
Tänk er tillbaka
till förhistorisk tid,
när dinosaurier
härskade på Jorden.
Hittebarnen Baudelaire
till Informationen.
Hittebarnen Baudelaire
till Informationen.
Vad vill ni?
Middagen är serverad.
Puttanesca.
Vad kallade du mig?
Det blir pasta. Pasta
puttanesca.
Var har ni rostbiffen?
Rostbiffen?
Biff. Ja. Rost-Biff.
Det är svenska för en
biff som är rostad.
Men du sa inget om att
du ville ha rostbiff.
Hela världen är full av
desperata föräldralösa barn
som gärna skulle simma
genom ett hav av häftstift
för att få omfattas av
mina bedrifters skugga.
Men jag bryr mig inte om dem.
Jag valde att öppna mitt hjärta
för er två underbara barn
och så den där primaten.
Det enda jag kräver som tack,
är att ni lyder mitt minsta infall
medan jag njuter av era
föräldrars enorma arv.
- Nej.
- Du, din lill...
Sluta, fågelfejs!
Nästa gång biter jag högre upp!
Sluta retas!
Du är ju knäpp.
Det är dags att ni
lär er lite respekt.
Släpp henne!
Ditt odjur!
Ni såg vad som hände.
Pojken halkade.
Du får inte ett öre
förrän Violet blir 18.
Verkligen?
Enligt vem då?
Lagen. Slå upp det.
Vi ringer herr Poe med en gång,
och berättar om det här.
Är du säker på det?
Jag är mycket
besviken på er.
Var var vi?
Mår du bra?
Nej.
Klaus, vad gör du?
- Jag sticker.
- Sticker vart?
Hem.
Det här är vårt hem nu.
Det här är inget hem.
Ett hem är där du har föräldrar
som lägger dig på kvällen.
Där de lär dig cykla.
Eller börjar gråta när
du ska börja skolan.
Det här är inget hem.
Hur kunde de göra så här?
De är dåliga människor.
Inte de. Mor och far.
- Klaus!
- Vad?
Violet, du undrar också.
Hur kunde de låta det hända?
Hade de ingen reservplan för oss?
De kanske hade en plan.
Det ser det inte ut som.
Minns du när de åkte till Europa?
De skickade inte ens ett vykort,
så vi trodde de hade övergett oss.
Så visade det sig att de
skickat ett långt brev.
Det hade kommit bort i posten.
Minns du hur skyldiga vi kände
oss för att vi tvivlat på dem?
Det här är samma sak.
Nej, det är det inte.
Varför?
För att de inte är i Europa.
De kommer aldrig tillbaka.
Tror du någonsin något kommer
att kännas som ett hem igen?
"Fristad"
ett ord som här betyder "en liten,
trygg plats i en ondskefull värld".
Som en oas mitt i ökentorkan,
eller en ö på ett stormigt hav.
Barnen Baudelaire njöt av kvällen i
fristaden de byggt åt sig själva.
Jag ser, jag ser.
Men innerst inne visste de att
omvärlden var lika besvärlig.
En omvärld som tyvärr kan
sammanfattas i två dystra ord.
Vårdnaden godkänds.
Tack, Ers Höghet. Ett nöje
att göra affärer med er.
Barn, jag har funderat
över vår situation,
och jag har nog varit
lite avståndstagande.
Ett fint uttryck för...
Ren ondska.
...hård, men rättvis.
Men nu när vi är en familj,
ska jag gottgöra er.
Jag ska bli den
perfekta pappan.
Jag vet. Vi tar en fikarast.
Läsk. Läsk. banan.
Den kan du köra upp nånstans.
Okej.
Violet, var tog låsen vägen?
"Arvslagen och du"
Hejsan. Jag är ute på en helt
oskyldig åktur på landsbygden
med mina älskade barn.
Går den klockan rätt?
Vad är det?
Jag tror det är en tidtabell.
Min favorit: kiwi/vattenmelon.
Ut!
- Han tog nycklarna.
- Prova allting!
"Alla ekorrarna
trallar så glatt..."
Greve Olaf? Det är Poe.
Jag ringer om din fråga
vad gäller arvet.
- Herr Poe, tack gode Gud.
- Vem är det?
Det är Violet Baudelaire.
Vi är i Greve Olafs bil.
Hejsan, Violet.
Har du Olaf där?
Han är inte här just nu, men
Är det du som kör?
Nej, bilen står på järnvägen
och tåget är på väg.
Jag är ledsen, men jag hör dig
inte. Jag kör bredvid ett tåg!
Vi håller på att bli
överkörda av ett tåg.
Så bra. Jag hör ingenting
för det här tåget.
Jag ringer när jag
kommer till banken. Hejdå!
Klaus, du som läst böcker
om tåg... Vad ska vi göra?
Spårväxlaren.
Där!
Det är för långt!
Det måste finnas något
vi kan dra i den med.
- Här inne finns inget.
- Det finns alltid något.
Sunny, bit av alvens huvud.
Så gärna!
Dra tillbaka den fort!
- Violet.
- Jag vet.
Inte för att jag vill stressa dig.
- Snyggt skott.
- Tack. Dra.
Herr Poe. Käre herr Poe. Kan
vi inte diskutera det här?
Tyvärr, Greve Olaf.
Att låta någon i Sunnys
ålder köra bil, kan inte
anses vara bra föräldraskap.
Han försökte döda oss.
Överdriv inte, Klaus.
Det var inte någon växel i.
Kan jag få prata
ostört med barnen?
Hejdå, barn.
Det har varit roligt.
Jag ska nog ge er.
Var ni än tar vägen,
vad ni än gör, ska jag hitta er.
Ni är redan avlidna.
Ta dem du, herr Poe...
...innan jag bryter samman.
Att näpsa en obegåvad skurk
kanske verkar vara enkelt
för de tre begåvade barnen
men barnen njöt av sin seger
på väg till
sitt nya hem.
Deras framtid var osäker,
men de hoppades i tysthet
att nästa förmyndare
skulle bli bättre.
Eller åtminstone inte skulle
försöka mosa dem med ett tåg.
Vet du vilken sorts
vetenskapsman han är?
Nej, jag hade fullt upp med
att ordna upp er situation.
Jag hann inte kallprata.
Hejsan!
Det var det värsta.
Se på dig. Du måste vara Violet.
Minns du mig?
Jag tror inte det.
Du var ju bara ett litet barn.
Och Klaus, vi har aldrig träffats.
Hur är det med...
Vilket handslag. Som en
Burmesisk Pytonorm.
Och så lilla Sunny. Du
är din mor upp i dagen.
Tack så mycket, herr Poe.
Nu klarar vi oss själva.
Jag kanske ska följa med in.
Ja, jättegärna.
Du kan hjälpa oss
avmaska den
Boaormen som har diarré.
Barn, om ni behöver mig,
bara ring eller faxa.
Hejdå.
Då blev vi av med honom.
Kom in, kom in. Vi har ont
om tid, och vi måste packa.
Packa?
Sa du "packa"?
Ja, vi måste packa
all min utrustning.
Och sen det nödvändiga,
kläder och sånt.
Och så ska vi märka de
ormar vi ska ha med oss.
Med oss vart?
Sa jag inte att vi ska till Peru?
- Nej.
- Vi ska till Peru.
Tidigt imorgon.
Är det inte spännande?
Följ mig till Reptilrummet.
Välkomna till min enkla boning.
Vad vet ni barn om ormar?
Bara det jag läst i mina böcker.
Inte så mycket.
Vi har nog lite saker här
som inte finns i några böcker.
Jag ska bara lägga den store killen,
och presentera er för några vänner.
Här borta...
Det är den tvåhövdade kobran!
På fläcken.
Är det en hona eller hanne?
Inte en aning, tyckte
det var oartigt att fråga.
Här borta har vi den
Treögda tibetanska paddan.
Han bara tjatar sitt mantra.
Aum. Kvääk.
Nu, mina barn, ska ni få
se min senaste upptäckt.
Jag hittade den i Tanzania.
Den Otroligt Giftiga Huggormen.
Jag och min assistent Gustav
är de enda som sett honom.
Förlåt. Färgbandet trasslade sig.
Jag ska rätta till det.
Sådär.
Då var det fixat.
Nå,
var var vi?
Just det. Den Otroligt Giftiga
Huggormen anföll barnen.
Oroa er inte.
Det är ingen fara.
Den kan inte skada er.
Sådär ja.
Den Otroligt Giftiga Huggormen
kunde inte skadat henne?
Nej. Nej, nej, nej, nej.
Den är en stor mes.
En av de ofarligaste
och vänligaste
undersåtarna i djurriket.
Namnet är en bluff.
Jag döpte den så för att
spela träbockarna på
Herpetologiska Föreningen ett spratt.
Farbror Monty,
varför ska vi till Peru?
Jag vaknade i morse och tänkte:
"Om vi skulle ta och
resa bort tillsammans?"
Och så slog det mig:
"Peru. Nog har de ormar i Peru?"
Men varför måste vi resa bort?
Du vet väl om att ormar är
räddare för dig än du är för dem?
Inte många vet det.
En orm som känner sig
hotad drar sig undan
någonstans tyst, säkert, avlägset.
En fristad. Trygg från all fara.
Alltså, Peru.
Den där kikaren. Jag
såg en sån i pappas...
Gott om tid för småprat senare.
Men nu behöver
jag en uppfinnare,
en bokmal
och en som biter.
Vet ni några såna?
Mina tänder står till er tjänst.
Högt i Högländerna
och nere vid Tay
red Bonnie George Campbell
för att hitta dig
Sadeln och betslet
så blanka de var
hästen kom hem
men George han blev kvar
Petunia, vad har jag
sagt om det där?
Hon tror att jag är ett träd.
Jag minns den sången. Våra föräldrar
brukade sjunga den för oss.
Det gjorde de nog. Precis
som jag för mina barn.
- Har du haft barn?
- Oh, ja.
Och fru och ett hem.
Innan eldsvådan.
En eldsvåda?
Jag vet nog bättre än någon
annan vad ni genomlider.
Men det kommer ordna sig.
Vi kommer vara bland folk
som förstår. Folk som oss.
Folk som uppskattar unika barn.
Barn som läser och
uppfinner och biter i saker.
Farbror Monty, varför gör du
allt det här för vår skull?
Det är väl sånt
familjen är till för?
"Så åkte barnen
Baudelaire till Peru
och upplevde ***
underbara äventyr
med sin älskvärde
nye förmyndare.
***. "
Jag önskar desperat att
jag fick skriva de orden.
Jag skulle göra vad som helst, för
att få se berättelsen sluta här.
Men tyvärr är det inte mitt
jobb att skapa lyckliga ***
där ingen lycka finns, utan att
berätta vad som faktiskt hänt
i de olycksaliga barnen
Baudelaires liv.
Och även om det smärtar mig,
måste jag erkänna, att
deras bekymmer bara börjat.
Och det gick åt skogen till toner.
God dag.
Jag söker doktor
Montgomery Montgomery.
Jag heter Stephano.
Jag är en man från ltalien,
och jag är här för att hjälpa
till med hans forskning.
Samt underlätta och
iaktta neutralt.
Du är Greve Olaf.
Varför säger du så?
Jag har aldrig träffat
någon Greve Olaf,
men om så var fallet,
är jag säker på att han varken sett
ut eller lå*** det minsta som jag.
Du ÄR Olaf, och vi
tänker inte släppa in dig.
Du får kanske ta och
omvärdera din hypotes?
Alltså: spring aldrig med
en kniv i handen, barn.
I sanning visa ord
herr Stephano.
Ojsan, här står jag
och föreläser igen.
Och tack för att du kunde
ställa upp med så kort varsel.
Det var så lite så.
Min assistent Gustav sjukanmälde
sig för mindre än en timme sen.
Han skulle ge vad som helst
för att få vara här just nu.
En sån tur att du var tillgänglig.
Tja, jag får väl erkänna
att jag är ett fan.
Ditt arbete har påverkat
min egen forskning
vid akvariet i Monterey...
...om sjöormen.
Ett mycket flyktigt djur.
- Vi kanske ska...
- Jag har blivit biten 43...700 gånger.
Mestadels i ansiktet.
Det mesta ni ser är återuppbyggt.
Men jag tycker de gjorde ett bra jobb,
även om mustaschen
är lite på sniskan.
Säg inte att du går på det här?
Skulle ni barn kunna
hjälpa mig med väskorna?
Min vänstra sida är
lite neurologiskt utsatt.
- Givetvis! Barn...
- Farbror Monty...
Seså. Nu ska vi inte vara
oartiga mot vår gäst.
Skynda på.
Vad sysslar han med?
Inte en aning.
Även om det aldrig är bra
att en ökänd skurk dyker upp,
höll Greve olafs plötsliga entré,
just som dr Montgomery skulle
avslöja sin hemlighet för barnen,
på att driva Klaus till vansinne.
Violet, lyssna nu.
Montys kikare. Det låg en exakt
likadan i pappas skrivbord.
- Klaus, det är en slump.
- Nej, Violet.
Det finns en orsak till allt som sker.
Barnen kommer göra stor nytta
i vår forskning i Peru.
Är du van vid barn?
Barn är ett folk och dom bor i
ett främmande land, för mig.
Jag var aldrig riktigt ett.
De är en viktig länk i närings-
kedjan, så mycket har jag förstått.
Han kommer aldrig låta oss
vara i fred med Monty.
Vi måste varna honom.
Det ordnar jag.
Jag höll på att mata muränan,
och kände mig förstås tuff.
Det är allt som behövs. Allt
som behövs. En enda gång.
En enda gång.
Jag hade sillen i mun-
gipan, och erbjöd den.
Typiskt nog var National
Geographic där just då,
och filmade alltihop.
Vad många inte vet om muränan,
men tror att de vet att "Det kan
inte vara ett otroligt starkt djur,
det har säkert en
viss styrka, men inte
kan det dra med sig en mans
ansikte in i en grotta?"?
För att göra en lång historia kort,
dykarsjuka, plastikkirurgi...
Men, så vitt jag vet är
Peru en underbar plats.
Stränderna. Folket.
De liberala förmyndar-lagarna.
BEDRAGARE
Liberala förmyndar-lagarna.?
Sa jag det?
Jäkla nervgifter.
Stephano, du berättar
så underbara historier.
- Eller hur, barn?
- Jo, verkligen.
Skulle du kunna
mjölka Petunia åt mig?
Petunia. Mjölka...
Du förstår, jag...
Kan jag bara...
Ja, okej. Jag gör gärna ett försök.
De kallade mig Arla-haren
uppe på mjölklabbet, för att
jag mjölkade de här
rackarna hela dagarna.
Men spenarna kan
vara knepiga att hitta.
Hursomhelst, ta du den här
och börja utan mig, så...
Jag glömde min mjölkmaskin.
Jag tittar nog på istället.
Tittar han hitåt?
Ja.
Titta inte på mig.
Låtsas prata med Klaus.
Okej.
Jag såg meddelandet.
Oroa er inte. Jag vet.
- Vet du?
- Jadå.
En muräna skulle aldrig äta sill.
Det är alldeles för salt för dem.
Och ni såg väl hur
han kikade i väskan
där jag har mina ormgift?
Ni hade rätt, barn.
Stephano är en bedragare.
Ja.
Han är en spion från
Herpetologiska Föreningen.
Han är här för att stjäla Den
Otroligt Giftiga Huggormen.
- Nej.
- Nej, farbror Monty...
Jäklar, är ni redan klara?
Jag som såg fram mot mjölkandet.
Är det inte sängdags för er barn?
Definitivt.
Vi ska upp tidigt imorgon.
Iväg med er.
God natt.
Och barn, om ni blir
rastlösa under natten,
tänk på att jag bor precis bredvid.
Och jag är väldigt lättväckt.
Jag sover knappt alls.
Har du tillstånd att gå ut?
Trodde väl inte det.
Jag kommer sakna dig, Petunia.
Du är så fin. Jo det är du.
Sån fin flicka.
Det är du. Jo det är du.
Jodå, det är du.
Det känns konstigt när
någon som står en nära dör.
Farbror Monty?
Som när man går uppför
en trappa i mörkret
och tror att den har ett
trappsteg mer än den har.
Foten faller fritt genom luften,
i ett kittlande ögonblick
av obehaglig överraskning.
Farbror Monty?
Barnen sörjde inte
bara sin farbror,
utan även förlusten av chansen
att få ett riktigt hem igen.
En chans som, tack vara en
skådespelande skurk, nu försvann
lika säkert som vårens sista
snögubbe smälter i aprilsolen
Jag känner mig lite ansvarig
för den här tragedin.
Jag borde varnat honom för att
Den Otroligt Dödliga Huggormen
är den farligaste
ormen i näringskedjan.
Det borde jag veta,
som upptäckte den.
Du gjorde vad?
Inspektören?
Flicka lilla, burdörren är öppen,
ormen borta, snubben död.
Vet du vad jag tror?
Jag tror att någon väckte
mig vid nio helt i onödan.
Definitivt ett ormbett.
Ingen tvekan om saken.
Ormbett, ingen tvekan.
Tack doktorn.
Den Otroligt Dödliga Huggormen
kan inte ha dödat honom,
den är en av de ofarligaste
och vänligaste invånarna
i djurriket.
Jag skriver ingen rapport
om det här, okej?
Det är nog lika bra. Barnen har
gått igenom tillräckligt redan.
Det är nog ingen bra idé att
ändra deras planer så här sent.
Vi skulle åka till Peru imorgon,
- och biljetterna går inte att boka om.
- Nej.
Vad tror du, doktorn?
Kan vara deras enda chans
att lägga detta bakom sig.
Det här fixar jag.
Bakom. Tack, doktorn.
Intervjuer med vittnen
som var på plats,
berättar följande om
Sunny Baudelaires plan:
Modiga Sunny började här
och närmade sig Den
Otroligt Dödliga Huggormen
med otrolig envishet.
Nej, han är Greve Olaf, och
doktorn är hans kumpan.
Han försökte döda oss med ett tåg.
- Var skulle ha få tag på ett tåg?
- Ja, var skulle jag?
Nu får det vara nog
av era dumheter.
Herr Stephano ser inte
alls ut som Greve Olaf.
Vem är denne tjusige
Greve Olaf ni tjatar så om?
Det är deras gamle förmyndare, som
visade sig ha lite dåligt omdöme.
Men tatueringen då? Greve Olaf har
ett öga tatuerat på ena vristen.
Vad gör man inte för barnen?
Voila! Hel och ren.
Han är skådespelare. Han har
bara täckt den med smink.
Doktorn, hjälper du
mig att eskortera
barnen till bilen?
- Nej, herr Poe...
- Nej, herr Poe!
- Jag lovar att skicka ett vykort.
En sak höll alla
vittnen med om.
Nästa ljud de hörde kom som en
chock, och var så överraskande
att det förföljer dem än idag.
Jäklar. Jag var riktigt
förtjust i den här rollen.
Bum buttery, blåtrasten
sjunger en sång
Ni ska veta att myndigheterna gör
allt för att hitta herr Stephano.
från hans ögonbrynslösa panna
till hans otatuerade vad.
Den italienske skurken.
Trots att den dumme direktören
fortfarande bestämde deras öde,
firade barnen sin nya
seger mot Greve Olaf
medan de flöt fram över
Tårfyllda Sjöns iskalla yta.
Men Klaus var inte typen som nöjde
sig med vad som syntes på ytan,
han visste att något djupare
låg bakom deras resor,
fast allt han hade att
gå på var en kikare,
vetskapen om ytterligare en elds-
våda och två ord på ett papper.
Tant Josephine?
Aldrig hört talas om.
Är det inte underligt att ingen av
våra släktingar är släkt med oss?
Tant Josephine?
Barnen Baudelaire? Är det ni?
Ja.
Så bra.
Kom in. Kom in. Kom in.
Orkanen Herman ska
slå till när om helst.
Åh Violet, se på dig.
Hejsan.
Skynda er in, barn. Skynda på.
- Vad? Vad?
- Vad står på?
Skynda inte så mycket. Ni
kan snubbla på dörrmattan
och hugga av er huvudena.
Alltså. Skynda, men
inte för bråttom. Okej?
Förlåt att det är så kallt.
Ibland står jag
knappt ut med kylan.
Ska jag vrida upp
elementet, tant Josephine?
Jag slår aldrig på elementet.
Jag är rädd att det ska explodera.
Jag måste be er barn att aldrig
använda dörrhandtagen här i huset.
Knuffa bara mitt på
dörren så den går upp.
Varför det?
Jag är rädd att dörrhandtagen
ska explodera i tusen små bitar
och en av dem ska
träffa mig i ögat.
Nån har bott för
länge i Knäppköping.
"Knöpö" är inte något ord.
Jag kommer visst bli tvungen
att lära henne korrekt svenska.
Språket är det bästa
som finns, eller hur?
- Definitivt.
- Jag